Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!

Ingemar Olsson är inte så känd som han borde vara. Fram till för några timmar sen, då jag fick ett anonymt tips via kommentarfältet, hade jag ingen som helst koll på karln, men han gjorde uppenbarligen kristen singer/songwriter-vispop med Janne Schaffer på gura, Abba-trummisen Ola Brunkert och Clabbe bakom spakarna. Och är av allt att döma still going strong.

Mitt intryck är att han tillhör den progressiva kristenheten, den som kan identifiera självgodhet inom de egna leden och till och med erkänna att det kanske finns andra sanningar. Ett textfragment om baptisternas husorgan Veckoposten:

Den kostar sitt samfund mycket klöver
men dom tror att vi behöver
ha en tidning som vårt sinne söver
och hindrar oss till andra samfund att gå över
Veckoposten

Spaltmeter efter spaltmeter
upptas av stora pang-nyheter
Nu vet vi snart vad alla heter
av vårt samfunds alla små profeter
Veckoposten

Man kan slå sej för sin panna
men den har kommit för att stanna
Den är den enda rätta, sanna
fast det finns en tio - tjugo likadana
som Veckoposten

Retade säkert upp nån salvelsefull predikant när det begav sej. Det är hursomhelst inte poplyriken som renderar Ingemar Olsson ett inlägg just den här gången, utan för att han döpt sina memoarer till det fullkomligt perfekta:Ett mästerverk inom sin genre, den visserligen ganska smala "finurliga-memoartitlar-av-kristna-vispoppare", men fortfarande ett mästerverk.