Jag brukar säja om mej själv att jag har en fyrtitalists referenser men en sjuttitalists perspektiv, vilket gör att jag faller mellan alla stolar. Jag vet väldigt mycket om Lennart Hyland men tycker han var en idiot, vilket gör att jag stöter mej med gamla människor och pratar grekiska för unga.
Tvärtom är tydligen ett mer lyckosamt koncept. Sydsvenskan-skribenten Andreas Ekström (jämngammal med mej) skriver ungefär hälften av tidningens kulturartiklar. Han känner till moderna kulturyttringar som Simpsons, som han så sent som idag tycker saknar "riktigt hjärta", och Hammarsson & Wiking, som han i en krönika tyckte skulle visa hur bra gymnasiebetyg de faktiskt har istället för att hålla på och larva sej.
En gammal man med en nimbus av ung och lovande omkring sej.
Jag ska villigt erkänna att jag är en smula sur på Ekström. Han gav min bok "Människor det varit synd om" exakt den sortens oförstående kritik jag anat att min föräldrageneration skulle ge den. Han resonerade till exempel kring huruvida jag "slår uppåt" eller ej; han kom fram till att jag nog inte alltid gör det. Även Jonas Hallberg (född 1944) och Kim Anderzon (född 1943) har pratat om hur himla viktigt det är att slå uppåt.
Den som resonerar i termer av att man inte ska slå neråt säjer också att det finns en hierarki. Den som säjer att man automatiskt slår neråt när man retas med Lena Philipsson eller Carola-fans säjer också att Lena Philipsson och Carola-fans står på botten. Jag har aldrig sagt det. Jag erkänner alla människors lika rätt att få bli retade.
Andreas Ekström är en av Sydsvenskan kulturs stjärnreportrar. Det kan han gott få vara. Han är en utmärkt skribent med brett intresseområde, även om han nu är född med ett kvastskaft i röven.
Men jag funderar ändå över kultursidors vana att låta utomstående kulturskribenter recensera sidornas egna skribenters bokalster. Idag - samma dag som Ekström själv har två artiklar på sidorna - recenseras hans nya intervjubok av Expressens Johan Hilton. Johan Hilton ger boken två tummar upp.
Blir detta ändå inte lite kladdigt även om kultursidorna har försäkrat sej om absolut trovärdighet genom att be en granne att recensera istället för att ta det inom La Famiglia? Fortfarande är väl Ekström skribent på just de sidorna? Fortfarande har det väl getts ut tretti böcker den här veckan som Sydsvenskan har valt bort att skriva om till förmån för sin egen stjärnreporters?
Är Ekströms best of-samling - för övrigt med reprintade Sydsvenskan-rep - en av dagens största kulturhändelser, så stor att den inte går att välja bort? Eller är det bara jag som är avundsjuk? Men i så fall - på vad?
fredag 15 januari 2010
Om begreppen "angeläget" och "mycket gamla ynglingar".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
39 kommentarer:
Långsint?
Nog är det inom La Famiglia - Bonniers!
Micke
Jag vet inte ens vem karln är
Jag är till 110% för rätten till att vara långsint!
Får man verkligen skriva att "Simpsons saknar hjärta" utan att överhuvudtaget motivera varför man tycker så?
Fast sedan har han ändå en poäng i recensionen av din bok. Streckläser man den så blir det liksom för mycket, som om man förätit sig på tårta ungefär. Jämt fördelat på bloggen däremot, blir elakheterna inte så koncentrerade att de sticker i ögonen (alt. gör ont i magen, om man fortfarande håller sig till liknelsen med tårtan).
Fast det kommer jag givetvis ha glömt när jag står där och dreglar över din nästa bok i affären!
/Paul W
Det skulle väl bli ganska knepigt om en tidning inte fick recensera böcker skrivna av någon av de egna medarbetarna. I de fall det rör sig om böcker som röner stort allmänintresse skulle man ju helt beröva tidningens läsare information om viktiga nya böcker.
Dessutom kan man tycka att tidningens egna läsare torde höra till dem som har störst intresse av att få en recension av boken ifråga. Det är ju de som läser författaren mest regelbundet, så rimligtvis borde det ju vara där stora delar av hans/hennes eventuella supporterskara finns.
Jag kan tycka att det är ett bra system att man tar in en recensent från någon annan tidning. ett system där man låter bli att recensera blir nog rätt fort ohållbart.
Paul W: så är det ju absolut. Humor - och särskilt inte så kompakt, tättskriven humor som det alltid blir när jag försöker vara lustig - är oftast bäst i små portioner. Det gäller limericksamlingar, kåseriantologier, fräckisvolymer och roliga-lapp-böcker. Fast det tycker jag är underförstått. Eftersom min bok är ganska lätt att gå in och ut ur och läsa lite här och lite där, har jag svårt att se det som ett problem.
Hank: jag har ingen tusenprocentig åsikt i frågan, utan kastade mest ut en reflektion. Fast när jag funderar på det så har jag svårt att komma på särskilt många journalister anställda vid våra svenska tidningar vars böcker är riksangelägenheter på det viset. Sydsvenskan lät recensera en artikelsamling ur Sydsvenskan skrivna av en Sydsvenskanskribent. Jag kommer inte riktigt ifrån känslan av nepotism.
Rättelse: jag menar naturligtvis "humor - och särskilt så kompakt, tättskriven humor" i kommentaren ovanför.
Vågar man hoppas på en följetång? Andreas Ekströms försyndelser är väl knappast genomgångna i detta korta inlägg, och vad har t.ex. Andres Lokko någonsin gjort för nytta?
Lokko har betytt oerhört mycket, främst genom sina skriverier i Pop under 90-talet. Förstår inte alls de som envisas med att gnälla på honom
Det där med att bara "slå uppåt" är en intressant fråga. Visst är det så att de där uppe förtjänar mest stryk men det är liksom mest för att de är de som har möjlighet att begå mest dumheter. Men det finns ju sådana som man måste driva med ändå som WT-kristna i Knutby eller WT-rasister fast det definitionsmässigt måste beskrivas som att slå neråt.
Lokko har jag inte mycket till övers för, i synnerhet det han gjorde i tidningen Pop. Det var en obehaglig kökkenmödding av elitistisk och navelskådande utsvävningar bejakande det egna jaget där Lokko (och hans likasinnade på den redaktionen) såg ner på precis allt annat än det Lokko (och hans likasinnade) bedömnde som ok för dagen. Lite blå-brunt över det hela. Dessutom var reportagen ganska mycket inriktade på fenomenet, och inte så mycket kärnan. D.v.s. de kan/kunde inte så mycket om hur popmusik blir till, hur musik skapas, utan inriktade sig på det som följer med det hela, och stod med immiga glasögon och spred myter och sägner.
Lennart Perssons återkommande inslag i tidningen var dock en helt annan sak!
För övrigt står jag helt på K Linds sida vad gäller tidningsskribenter som recenserar sina vänner
Hallå Kalle! Nu är det ju så att jag är stammisläsare här - du vet ju från bokrecensionen att jag tycker att du skriver väldigt bra och att den här formen passar dig allra bäst! – så då kunde jag inte låta bli att haka på lite här...
Hela den här grejen med recension av medarbetares böcker är bisarr. Och skitjobbig för alla inblandade. Det blir liksom fel hur man än gör. Man vill ju inte lyfta fram de egna medarbetarna löjligt mycket, men man vill inte tiga ihjäl dem heller. Man vill att de egna medarbetarnas böcker ska bedömas av någon "utomstående", varför man måste försöka identifiera vem som är tillräckligt utomstående. Det vet man aldrig själv, som redaktör. Så då är man helt beroende av att den recensent från annan tidning som när man ringer upp är ärlig och säger "nej, vi brukar spela badminton på torsdagarna, du får be någon annan". Jag tror kanske inte att det alltid sker.
Det värsta är när bokredaktören (under stort hemlighetsmakeri gentemot den skribent som är bokaktuell) får en kritisk recension levererad i posten. För det är ju inget annat att göra än att köra den då, och låta den egna medarbetaren bli sågad på hemmaplan. Det har t ex drabbat (oförtjänt tyckte jag) Sydsvenskans Håkan Engström, och flera andra.
Jag har skrivit fyra böcker, två av dem har blivit recenserade i Sydsvenskan, de andra två sorterades bort eftersom de inte ansågs riktigt relevanta nog att faktiskt recensera. Jag har deltagit i fyra antologier, bara en av dem har kommit i fråga för recension. Så det finns ingen självklar pipeline mellan att skriva en bok som Sydsvenskanmedarbetare och få den recenserad där.
Det här kan man skriva hur mycket som helst om. Men... ja, hela branschen skulle nog otroligt gärna hitta en bättre lösning än den som är nu - men vad? Hur?
I Sydsvenskans lördagstidning recenseras författaren Anne Swärds roman. Anne Swärd skriver regelbundet på Sydsvenskan kultur, så därför bedöms hennes bok av en gästrecensent. Men varför det egentligen? Anne Swärd är frilans och är aldrig på vår redaktion och har förmodligen inte ens träffat rätt många av våra andra litteraturkritiker. I det fallet blir gästrecensenten mest ett sätt att "hålla på formen" - i praktiken skulle det nog gjort rätt liten skillnad.
Idéer på hur det kan göras annorlunda? Fire away, de behövs...
"Den som resonerar i termer av att man inte ska slå neråt säjer också att det finns en hierarki."
Detta tycker jag är intressant. Inte för att jag på något sätt vill smeka författarens ego, något sådant skulle vara mig helt främmande, utan för att det är så helt uppenbart att det finns en hierarki. Om man sedan tycker att det är bra eller dåligt må de med än mer högskolepoäng – kanske till och med disputerade i ämnet – i kultursociologi bråka om.
Men att ifrågasätta huruvida det FINNS en smak-, eller samhällshierarki är ju mer än lovligt korkat.
För mig är du det enda beviset på att det fanns ett liv före den ironiska generationens födelse. Så fortsätt för all del.
Jag har ofta haft intrycket att recensionen i den egna tidningen är något mer positiv än recensionerna i andra tidningar så jag är lite osäker på hur bra oberoendet fungerar också. (Absolut ingen nämnd, det är snarare en känsla än en dokumenterad erfarenhet jag har.)
Skulle man möjligen kunna tänka sig att man avstår från en recension i vanlig mening och dagen efter kör en kortare artikel av typen "tidningskrönikan" där man sammanställer vad andra kommit fram till? Det känns på sätt och vis som att det skulle kunna bli hyfsat rättvist samtidigt som man kan formulera slagordningen så att den stackars skribenten vågar gå till jobbet.
Av typen
"Som vi tidigare berättat [i en annan notis] har nu Någon Någonsson, medarbetare här i Y-kuriren, utkommit med boken "QW#"¤" där h*n i X-genrens form granskar fenomenet Z. [alt granskar X ur ett Z-perspektiv] Boken recenserades igår och fick blandad kritik. Framförallt kritiserades de något obearbetade intervjuerna och avsaknaden av notapparat. Beröm gavs i gengäld för uppgörelsen med W."
Och så rundar man av med några citat som berättar lite mer om bokens tematik och vari det stora avslöjandet består.
Jag tror det skulle kunna bli ganska bra. Det är läsvärt men inte alltför insmickrande. Det kräver inte så mycket jobb men är inte direkt lättja. Framförallt är det hederligt. Och det sparar kanske rentav lite plats så man kan fördjupa sin egen litteraturbevakning.
Använd mycket gärna idén. Kom bara ihåg var den kom ifrån.
Med vänliga hälsningar
Urban Jarvid
Det där är utmärkt. Det skulle verkligen kunna funka! Jag ska framföra det till Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri och litteraturredaktör Per Svensson, och dessutom "erbjuda" min egen bok om Google som kommer i april som försökskanin.
Du får ursäkta Kalle men det där är väl mer en lokal träta mellan skånska kulturföreträdare, liksom sydsvenskan är mer en lokal skånsk tidning Med riksintresse menas väl sådan som når större delen av riket.
Din bok t ex har ju nått till Halland och det är ju inte illa.
Malte: jag anade att nån skulle hugga på den meningen. Det var ett försök att sammanfatta nåt komplicerat väldigt korthugget. Jag misslyckades uppenbarligen.
Min poäng hursomhelst är att den som bevakar så att folk inte slår neråt ofta aningslöst blottar sin egen attityd. Kritiker som inte tycker man ska göra sej lustig över Anna Book (som i Grillad) säjer implicit att Anna Book är en loser. Det går att se det på andra sätt.
Man kan också se det som att Anna Book har gjort en bedrift när hn hållit sej kvar i folkets medvetande tack vare en enda hit för tjugofem år sen. Och att de halvetablerade/halvdana komiker som skojade om henne långt ifrån gjort en motsvarande bedrift. Det är faktiskt man själv som i någon mån bestämmer pespektivet och definierar hierarkin.
Andreas E: hm. Intressant. Din taktik att vara vänlig mot den som är taskig lyckades. Jag får genast dåligt samvete och får lust att gå in och sudda bort de värsta tarvligheterna ur inlägget. Men det kanske skulle se illa ut när jag själv initierat en diskussion om trovärdighet?
Hursomhelst: jag förstår och förstår inte dilemmat. Jag har själv sprungit från en radioredaktion till en studio för att bli intervjuad av en annan. Det blev bara lite påtagligt när samma Sydsvenskan-sidor innehåller två Andreas Ekström-artiklar och en positiv recension av Andreas Ekströms Sydsvenskan-artiklar.
Bogey: jag anser det inte vara en träta och inte heller en lokal företeele, även om exemplen nu råkar vara lokala. Jag har för övrigt ingen ambition att vara riksintressant eller över huvud taget intressant. Hur mycket energi jag än lägger på den här bloggen så gör jag det för mitt egos skull.
När jag på 90-talet var seriekritiker på NST ställdes jag inför flera dilemman. Dels publicerades mina egna serier på större delen av de serieförlag som existerade då. Och dels gjordes många svenska serier av folk som kanske inte alltid var mina kompisar, men åtminstone bekanta eller folk jag träffade på lite då och då. Det var och är en liten bransch.
Och nu börjar den svenska filmbranschen nästan kännas lika liten.
Nej men det är lugnt, Kalle, no hard feelings alls! Det här är intressant trots allt och framför allt på något slags principplan som ju är way above både dig och mig och våra böcker. Och det är onekligen lite konstigt att fenomenet gästrecension inte diskuteras alls, i alla fall inte i sammanhang där jag hör det. Ska göra vad jag kan för att åtminstone, som det heter på corporate Swedish, "lyfta frågan"!
Kalle, en annan vinkel på det här med att slå uppåt/slå neråt är väl att många VILL betrakta sej själva som underdogs, just för att dom tycker det är så himla viktigt att "slå uppåt". Och det går ju inte om man själv tillhör nåt sorts etablissemang.
Det är också en grej som lätt blir väldigt fånig; jätte-etablerade människor som desperat biter sej fast i bilden av sej själva som outsiders och underdogs. Istället för att bara vara nöjda och glada över att dom fått ett stort genomslag, så försöker dom förtränga att dom har det.
"Lokko har jag inte mycket till övers för, i synnerhet det han gjorde i tidningen Pop. Det var en obehaglig kökkenmödding av elitistisk och navelskådande utsvävningar bejakande det egna jaget där Lokko (och hans likasinnade på den redaktionen) såg ner på precis allt annat än det Lokko (och hans likasinnade) bedömnde som ok för dagen. Lite blå-brunt över det hela."
Jag var i stort sett överens med detta länge; köpte första två numren och stördes rätt mycket av Lokko-eriet (samt Gradvalleriet mm). Sound Affects och Close-Up var tidskrifter som passade mig bättre.
Sedan dess har jag dock långsamt tillvänjts vid Lokko, mycket på grund av Feber-sajten och skriverierna där, och förmodligen också av att han faktiskt blivit äldre och mognare med åren och inte längre är ett Pukko. Har rentav kommit på mig med att dela flera av hans åsikter om lite av varje.
De senaste månaderna har jag till och med köpt upp mig på de flesta utgåvorna av Pop, och även om det finns en attityd som jag fortfarande ibland stör mig på uppvägs det med råge av alla bra artiklar och intervjuer. Lennart Persson, förstås, men inte bara... och med tiden märks det att de nog själva hade en lite ambivalent inställning till bejakandet av det egna jaget. Kjell Häglunds skriverier har jag dock fortfarande svårt för, och förmodligen var han den drivande kraften till den smutskastning av Nils Hansson (landets bäste musikskribent, om någon undrar) som förekom ett tag. Typ tio gånger bättre än Sonic tycker jag i alla fall nu att Pop var.
Jag har förresten gjort samma omvärdering av Killinggänget, som jag heller inte klarade av när det begav sig. (Schyffert är lika tråkig som alltid, dock.)
Kalle: Bra så!
Angående något helt annat:
Du har förmodligen inte missat det, men någon av dina läsare har kanske inte uppmärksammat att P1s Biblioteket nyligen sände ett program om Sven Wernström. Helt klart lyssningsvärt:
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1273&artikel=3370616
Direktlänk till podradiosändningen:
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_biblioteket_100118030020.mp3
Kalle förekom mig; jag tänkte också påpeka att "Människor som det har varit synd om" självklart inte ska sträckläsas som en roman. Kom att tänka på boken "Vem är Björn och vem är Benny" som funkar på samma sätt, men det går förstås lika bra att jämföra med en Aladdin-ask: det är liksom inte meningen att man ska sträckäta tills lådan är tom. Då får man räkna med ett visst illamående.
Vad gäller diskussionen om Andres Lokko och tidningen POP kan jag bara hänvisa till en tidigare kommentar jag gjort i detta ämne:
Jag äger vartenda nummer av POP, och jag hatar den jävla tidningen. Det var en fruktansvärt bra och välskriven tidning, men det den gjorde med Sveriges yngre musikentusiaster var fanimej förödande - den förvandlade oss till nån slags icketänkande poptalibaner som lydigt följde varje infall och påbud från ayatollah Lokkos sida. Jag vet flera stycken som gömde sina Zappa-skivor för att POP-redaktionen inte gillade Zappa, och själv vågade jag knappt erkänna att jag var ett stort fan av Police och Dag Vag. Totalt motbjudande. Och dessutom: om man hade råkat "vara nere från dag ett" med någonting som POP ansåg var creddigt så trodde alla att man ljög - mina reggaevinyler, som jag köpte femton år före POP, betraktades av vissa som en trendkänslig eftergift. POP gjorde 90-talets Sverige till ett popmusikens DDR. Redaktionen borde ställas inför rätta.
Tänkte, med risk för att avbryta en spännande kulturdebatt, påminna om P1 och Kulturradion Biblioteket och deras dokumentär om kommunistbarnbokslegendaren Sven Wernström ("han spelar också cittra i Cittronilerna"), men nu ser jag att Redaktör'n redan gjort det.
http://www.sr.se/sida/default.aspx?programid=1273
Lyssna ändå!
Nu tvingar du mig att slå upp "nimbus" i ett lexikon också. Boken är rolig, anekdoter är näst efter ordvitsar en universell humor som alltid fungerar. Om jag skulle säga nåt om boken så skulle det vara klädsamt med något enstaka ställningstagande för något här och var. Jag minns ett långt, ganska ursäktande resonemang om varför det var OK att tycka synd om Chrustjov men inte mycket mer. Kan man få hävda att någon enstaka gärning av någon var rent genialisk, och därigenom utsätta sig för risken att själv drivas med? Karl Gerhards Den ökända hästen från Troja var t.ex. faktiskt genialisk, modig och nödvändig, även om han i sitt liv mest skuttade runt och tramsade.
Redaktör´n/Gudmundson: tack för tips. Synnerligen hörvärt. Man kan tycka vad man vill om Wernströms politiska analys, men han har en konsekvens i sin syn på sej själv och samhället som jag fascineras av.
Linus: 1) ordvitsar kan väl inte vara universella? Förutsätter inte de språkförståelse?
2) jag tycker visst jag tar ställning för en massa saker. Jag tar ställning för jämställdhet mellan kön och raser och ställning för ett samhälle där inte bara medelålders mäns åsikt hörs. Men det är ju ingen åsiktsbok - det är en humorbok. Karl Gerhard var ett geni, jag är en nörd.
3) bra att du slog upp nimbus. Vad betydde det? Jag använder det bara för att verka intellektuell.
Spiring: Hatet mot Nils Hansson var löjligt uppblåst på Pop-redaktionen, och jag var faktiskt den som identifierade mig minst med det. Två gånger skrev jag negativt om honom, båda gångerna var det andra Pop-medarbetares osande svavel som förblindade mig, och båda gångerna ångrade jag mig när jag såg grejerna i tryck.
Spiring/ Kjell m.fl.: jag vet inte riktigt hur det här blev en diskussion om gamla Pop, men ingen är gladare än jag. Jag har skrivit - som vanligt mycket raljantare än vad som var tänkt - om Pop här:
http://kulturarbete.blogspot.com/2008/03/utbult-utbult-utbult.html
Gällande Nils Hansson minns jag inte riktigt att det var så hatiskt. Jag minns mest en fejkad rundabordsdiskussion med Bjurman, Hansson, Jens Petersson och nån till, där Jens Petersson plötsligt avbröt föregående talare för att fråga om han får ta på Nils Hanssons fina skägg. Det var väldigt roligt, vill jag minnas. Internt, smalt, larvigt - jag är på.
Det kan ju vara jag som är skadad på mitt håll, men jag tolkar aldrig sånt som personligt menat. Humorn ligger i fel man på fel plats och fel ord i fel mans mun etc.
Kalle: OK jag backar lite, den skönt feministiska tonen varvat med anekdoter om gamla tider retar garanterat alla födda före 1960 till vansinne, vilket i sig är mycket roligt att bara tänka på. Jag vet inte exakt vad jag far efter här, kanske något ohämmat diggande av nån enstaka person hade varit kul, det ligger en slags kritisk distans över allting, men det är ju onekligen en rätt ren stil det också.
Ta inte det på för stort allvar för jag vart rent glad i boken och sträckläste den, men när man läser en bok som är så kritisk så blir man kritisk. Speciellt kapitlen om Astrid Lindgren, Arne Weise, Korpelasekten och Nils Quensel är hysteriskt roliga.
Nimbus står ju i SAOB och jag antar att det är den här definitionen som passar bäst här:
3) bildl., om mer l. mindre mystisk(t) skimmer l. glans som vilar över l. omger ngn l. ngt; ofta om anseende l. ära, äv. om en viss hemlighetsfullhet;
Och när jag ändå till slut är på't, här är två radanmärkningar som jag gjort i blyerts, i boken:
Sida 140: (om Carl Larssons skämtteckning) jag har frågat gamlingar (morfar är 97 år) om Carl Larssons skämtteckning. Skämtet består i att det är fult att visa att man vill uppåt, att göra sig till för överheten. Sånt skrattade man åt förr, när ännu överklassen (adeln) var det uppnåeliga idealet (man kunde fortfarande, teoretiskt sett, bli adlad). Det är detta som "vasariddare" anspelar på. När adlingen avskaffades och den övre bildade medelklassen blev dominerande och definierade statustoppen förlorade det här översittarskämtet allt innehåll. Tänk också på vilka det var som läste tidningar på den tiden (folk som Carl Larsson), det är för dem skämtet är skrivet.
Idag skulle man skämtat med en teckning av en lägre tjänsteman framför sin dator: hejsan VD:n, jag lägger till dej som referens på min LinkedIn, du vet vem jag är kanske? Jag svarar i telefon i receptionen för tillfället. (Hm, undrar om det ens är roligt att skämta om klass och status längre?)
Den andra helt orelaterade rör en rolig gubbe i Lund, Curt Weibull, som det heter i krönikan Wikipedia: "An anecdote tells that when a Danish historian was counter-criticizing parts of Weibull's treatise on Saxo Grammaticus in a doctoral dissertation (believing he was dead since this was after his 100th birthday) Weibull appeared on the public disputation angrily defending his work." Det vore roligt att veta om det där är sant och vad som egentligen hände, sånt skulle ju du kunna tänkas veta.
Fan där glömde jag det där med ordvitsarna. Alla ordvitsar är internskämt inom ett visst språk, de är generella till sin karaktär inte så att alla begriper en ordvits på Swahili, utan för att alla språk innehåller ordvitsar.
Douglas skrev i en annorlunda bok att han tror denna typ av vitsar rent mekaniskt stimulerar den perceptiva språkapparaten (Chomskymaskinen) och utlöser en signal av roat nöje i hjärnan när apparaten upptäcker en fonetisk o dyl koppling mellan helt orelaterade ord. (Snacka om Killing Joke.)
(Wikipedian har som vanligt en tröttsamt lång definition av olika typer av skämt och en egen sida för internskämt.)
Kalle: Det faktiska hatet uttryckte sig ju aldrig direkt i skrift utan internt på redaktionen. De största Nisse-hatarna tyckte det var skönt att själva slippa skriva om honom när jag gjorde det. Visserligen använde jag hans hållning i DN som ett exempel i ett tesbygge men jag överdimensionerade hans sämre sidor på ett sätt han verkligen inte förtjänade, och jag skäms över att jag mer eller mindre gjorde det på uppmaning (eller… ska vi säga tjatig uppmuntran) av andra i redaktionen.
Fast jag tycker det ska vara mera Karl Gerhard på denna blogg. Säkert hade han lösskägg på sig någon gång när han "skuttade runt och tramsade". Men hör "Den första amanuensen", "Pilten framför allt" och "Därför är jag monarkist". Inte så farligt som att kritisera nazister, men han ger en bild av 50-talets sossars fjäskande för kungahuset, och kungahusets fjäskande för sin popularitet, och retar både monarkister och republikaner. Inte är det att tramsa. Han sparkar både uppåt och nedåt.
Kjell: Intressant det du skriver om Nisse-hatet på Pop... jag tog för givet att du var drivande eftersom de enda signerade artiklarna var av dig, och därför borde varit tongivande när det gällde de grövre osignerade sakerna också. Larvig, barnslig humor? Kanske det. Men där de stående "inga byxor"-bildtexterna egentligen var harmlösa var det där fejkade rundabordssamtalet rätt elakt, eftersom man kände till tidningens åsikter om exempelvis Nisse. Det stod liksom aldrig nåt positivt om honom som kunde ha vägt upp det hela. En lallande fåne var han. (Det var ju "humor" att utge sig för att heta Håkan Nesser och suga lite gubbkuk också, för att anknyta till annat som Lokko var inblandad i.)
Det här störde mig verkligen på den tiden, Nisses skriverier var en oas av saklig lågmäldhet när så många andra musikskribenter skulle synas och höras så mycket det bara var möjligt, gärna med "kontroversiella" påståenden.
Spiring: Håller helt med dig om Nisses lågmälda saklighet. Den har dessutom stått sig bättre än Pops ideologiska gapighet.
Hur som helst: Ingen av de osignerade grejerna var min.
Öhm, varför sjunger inte Andreas Ekström med sina brorsor i Rongedahl? På med den röda kostymen och sjung, mannen, SJUNG!
/Farsta Reprazent
Farsta: Det här kommer du att älska - det har jag redan gjort! Fest på en nation i Lund för kanske två år sedan... Tillsammans med min kompis Ola som har samma frippa och glasögon. (Våra barn förväxlar oss, de tittar upp och ser nån skallig kille och säger "pappa" bara.) Vi använde isoleringstejp för att få till hakskäggen och talade tvångsmässigt i falsett. När jag kom tillbaka ut i lobbyn för att ta av mig den lila sidenskjortan hade nån snott min kavaj. Den återfanns senare med körkort och allt i garderoben på Grand hotel. Hundringen som låg i samma ficka var dock borta.
F ö vill jag instämma i de röster som uttrycker sig positivt om Nils Hanssons gärning. Han tar sitt uppdrag på allvar och tänker journalistiskt i sin roll som kritiker, och jag har sällan tråkigt när jag läser honom. Å andra sidan är jag mannen som ser poänger med Sting och Toto. Samt faktiskt också med Michael Bolton. Några få låtar.
Skicka en kommentar