Jag har egentligen inte tid att skriva det här, men det är angeläget. Ett samhällshot närmar sej och jag verkar vara den ende som noterat det. De ökar i antal, de gör sina röster hörda, aktar vi oss inte har de snart lamslagit samhället. Jag talar - förstås - om dönickarna.
Det finns människor som bär sin brist på humor som en medalj, som stoltserar med sin totala brist på distans till sej själva, som rentav vill ha den upphöjd till allmän lag. Jag tror att de är farliga. Människor med humor startar inga krig.
I P3-programmet som betalar mitt smör och mina tidningsprenumerationer, Tankesmedjan, sa min kollega Jonatan Unge i måndags apropå Dawit Isaak att "något måste han ju ha gjort, det är väl knappast så att den eritreanska staten håller honom inspärrad för sitt höga nöjes skull, de är väl inga sadister" (Expressen lyckades nästan göra det till ett case genom att insinuera nåt så tarvligt som att Unge är "debattör").
Han begagnade ett inte så rackarns modernt verktyg som kallas "ironi". Det fanns dessutom - vilket Expressen glömmer att påpeka - ett sammanhang kring det hela (det hade för övrigt varit världens konstigaste prata om den bara bestod av den meningen).
Efter programmet fick redaktionen - och SR:s ledning - ett mejl från ett gammalt nyhetsankare i Aktuellt. Han inledde med att skriva "jag förstår att det är ironi/satir". Därefter kom en lång förutsägbar drapa om hur dessa två meningar i ett stort sammanhang eventuellt påverkar Dawit Isaaks barn.
En fråga dyker då upp i ens huvud:
Om nu det gamla Aktuellt-nyhetsankaret förstod att det var ironi/satir - varför slutade han inte skriva mejlet efter den meningen? Varför slog han inte av sin dator och gick hem och fluffade till håret?
Vad vi har att göra med här är Den Bekymrade Tråkmånsen, dönicken som tar illa vid sej för någon annans skull (att Dawit Isaak-fallet är ett journalistiskt prestigefall där det gamla Aktuellt-nyhetsankaret så klart ställt hela sin heder på spel, skulle han ju inte erkänna), torrbollen som tycker att nu har det gått för långt med all sån där satir och häckel.
Men också Den Arrogante Tråkmånsen, som anser sina synpunkter på ett P3-program (som han lite otippat lyssnar på) är så viktiga att han cc:ar dem till koncernledningen.
Det gamla Aktuellt-nyhetsankaret är dock inte ensamt. Också på DN Kultur hör man gnisslet från tyckarnas torra skinn. Både Johan Croneman och Helena Lindblad har uttalat sin besvikelse över att Guldbagge-galan innehöll nånting kul.
Lindblad satt i P1 och efterlyste mindre trams och filmer på "roliga-timmen-nivå" (ett uttryck som väl måste betraktas som en klyscha?) och mer värdighet. Hon jämförde med Oscars-galan, som jag förutsätter att hon aldrig har sett (visst brukar den ledas av komiker? Och vad är det nu komiker gör?).
Croneman ägnar en krönika åt Johan Glans, som tydligen trampade Croneman på tårna genom att kommentera Nils-Petter Sundgrens hyfsat tilltagna ålder. Det borde han inte ha gjort eftersom Sundgren är respekterad (slutsats: det är de som inte är respekterade man ska skoja om, typ tjackluder och psykfall). Croneman kallar Glans för "Johan Flams", vilket jag gissar fick passera eftersom det inte var så kul.
Jag såg glimtar av Guldbaggegalan. Jag skrattade gott åt Tre vänners parodifilmer - scenen när Janne "Loffe" Carlsson säljer sin kropp till Magnus Härenstam och sen skamduschar var sublim - och akutzappade när Lena Endre och Börje Ahlstedt kom in och pratade långsamt och högtidligt. (Jag zappade för övrigt ännu mer när "Glans" kom ut som kvinna ur ett genusskåp och pratade i evigheter utan att leverera några poänger.)
Helena Lindblads gamla skola lär för övrigt ha haft betydande resurser om de kunde erbjuda roliga timmar med både Loffe och Härenstam.
Hursomhelst: jag gillar när det är kul och ogillar när det är tråkigt. Det får stå för mej. Mitt påvra liv är väl inte så späckat med glädje som Cronemans, varför jag gärna ser roliga saker på teve istället för våldtagna barn. Jag skrattar hellre än gråter, jag skrattar också gärna när jag gråter, jag vägrar att gå med på att humor nånsin skulle vara i vägen för nånting Viktigare, nånting Angelägnare, nåt mer Cronemanskt.
Ärligt talat - det är fan inte mer tillgjord värdighet och större respekt för gamla män den här världen behöver mest av.
(Det gamla Aktuellt-nyhetsankaret kan för övrigt läsa vidare här.)
fredag 29 januari 2010
Tråkmånsarna anfaller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
36 kommentarer:
kram
Han kanske inte hade blivit lika upprörd om skämtet verkligen varit roligt?
Ibland tycker jag att kampen för att kunna skämta om vad fan man vill blir rätt patetisk.
Se det som att dessa människor får leva med sig själva dygnet runt, ni slipper dem när ni stängt tidningen, slagit av TV:n eller radion.
Jag försöker leva efter devisen; kan man inte skratta åt det är det inte värt att ta på allvar.
keep up the good work!
adam: det är inte skämtarna som kämpar om att få skämta om vad som helst. Det är redan reglerat i grundlagen så där finns ingen kamp att föra. Det är de moraliskt indignerade tråkmånsarna som kämpar för att folk ska sluta skämta och bete sej värdigt.
Sen är det klart att det är patetiskt att folk känner ett behov av att pusha gränser och sticka huvudet i diverse getingbon och utforska mänsklighetens toleranströsklar. Utom när just Dawit Isaak gjorde det. För man kampen utomlands är man heroisk.
En gång gjorde Hej Domstol ett inslag om musiken som skulle spelas i händelse av Kungens död. Jag blev upprörd, förargad, topp tunnor rasande, "kände mig kränkt" och lyckades efter många telefonsamtal till SR nå en i redaktionen, för vilken jag berättade att jag minsann inte tyckte det var ett särskilt roligt skämt.
Såhär i efterhand tycker jag det var ganska fånigt gjort. I fortsättningen kommer jag försöka undvika att pådyvla omvärlden min syn på vad som är roligt; kanske inser någon dag andra gubbar (oavsett kön och ålder) också att det är en bra idé.
Nu läste jag i och för sig Cronemans text ganska slarvigt eftersom den kändes väldigt magsur och oangelägen, men som jag tolkade den var han inte så upprörd över att det skojades med Nils Petter Sundgren. Det var mer kvaliteten på skämtet som var dåligt.
För ärligt talat var det en oerhört tafflig produktion med humormått mätt. Att jämföra det med skolavslutningar är ett hån mot skolelever som gör sitt bästa. Man kan förvänta sig mer av folk som tar (bra) betalt.
Jag tyckte att Glans klarade sig fint och han kommer undan med dåliga vitsar, eftersom han är sympatisk. Och skåning.
Fast sketchen där Glans förvandlades till kvinna var usel. Bruden var inte kul alls. Möjligtvis hade det funkat om hon var skåning.
Lena Endres grej fick mig att skruva på mig.
...Men allvarligt talat: den här Dawit Isaak. Vem är det egentligen? Han ser ut som en basketspelare från 70-talet i kostym och kallas svensk journalist. Har någon läst vad han skrivit? Är han duktig?
Hans: jag vet inte riktigt om du är ironisk, men jag tycker man får skilja på vissa saker här. Visst kan man uppleva att skämt går över gränsen till det stötande, och visst har man rätt att uppleva det så. Visst har man rätt att höra av sej till ansvariga instanser och meddela dem sin syn på saken. Lika mycket som nån har rätt att skämta, lika mycket måste man ha rätt att inte tycka saker är roliga.
Vad jag egentligen försöker ringa in här är en syn på skämt som varande en lägre stående konstform, ett medel som man inte får använda till att uttrycka andra tankar än att svärmor är dum eller ta upp andra ämnen än norrmän och Bellman.
Hade nyhetsankaret blivit lika uppbragt om replikerna om Isaak kommit i en radiopjäs? Hade Croneman blivit lika indignerad om han inte tycker att Nils Petter är en så trevlig man? Hade Helena Lindblad efterlyst lika mycket värdighet om hon inte personligen tyckte Tre vänner-filmerna var barnsliga? Har man inte en tendens att skylla sin egen brist på humor på andras humor?
Det är en sak att diskutera kvaliteten på skämt; det är en debatt jag gärna ger mej in i. Det är en annan sak att diskutera om skämt över huvud taget behövs. För mej är det som att diskutera om konst, litteratur eller känslor behövs.
Nej, jag var faktiskt uppriktig. Jag var skitförbannad på er efter det där inslaget, men i efterhand har jag tänkt om. Humor kan inte, bör inte ta hänsyn till andras eventuella känslor - då kommer den till slut bli så tam att den slutar vara humor ("Har du hört den förut?").
Jag håller helt med om att humor är någonting mycket viktigare än förströelse, underhållning, och att den blir riktigt relevant först när den också utmanar. Om det sen innebär att man själv ibland tar illa vid sig är det ett pris jag (numera) är beredd att betala, ja, någonting positivt till och med.
Att sedan något inte faller Croneman på läppen känns knappast som en överraskning...
Jag tycker det är rätt uppenbart att Croneman inte reagerar på "humor" i sig utan på vad han tycker är medioker, lättköpt humor. Och helt klart tyckte han inte att inslagen med Johan Glans var särskilt vassa. Liksom du inte tycker hans krönika var särskilt vass. Fast det verkar mest som att du reagerar för att Croneman gör ner nåt du själv tyckte var kul.
Bra inlägg! Undra om inte Croneman tullat på sherryn innan han skrev detta då han brukar vara både mer sammanhängande och avslappnad än så här.
Hoppas vi får lite klarhet kring den verkliga kärnfrågan - varför Adaktusson lyssnar på P3.
/
Erik
P.s. Tack för låtarna på mailen.
"Hade Croneman blivit lika indignerad om han inte tycker att Nils Petter är en så trevlig man?"
Hade du blivit lika förnärmad över Cronemans krönika om inte Johan Glans var din kompis?
Själv blir jag sällan irriterad över skämt om ett känsligt ämne, däremot över oambitiösa skämt. Hur rolig är Glans, egentligen?
Igår såg jag Kvarteret Skatan-pjäsen. En sketch handlade uteslutande om en man som hade ett fruktstånd på torget. Hela sketchen ägnades åt det lustiga i att stånd kan betyda "ställe att sälja saker vid" och "ståkuk".
"Hur länge har du haft ditt STÅND här då?". Hi hi. Sen fick jag höra att samma sketch varit med i TV-serien.
Om den man som tyckte att det homonyma förhållandet mellan orden stånd och stånd var så roligt att det tvunget måste vara med i både TV-serien och pjäsen, får leda Guldbaggegalan... tja, för min del får herr Glans gärna vara grövre, dra mer opassande skämt. Men fan, ägna skämten lite skrivtid.
Att Croneman är en torrboll är väl okej. Värre är det när våra mest välbetalda komiker är så jävla torra...
"Glans", förresten, det betyder ju "ollon"... höhöhöhö.... kanske kan hålla för en sketch?
Även diskussionen om vad som är roligt eller inte, och vad som är kvalitet inom humor, blir faktiskt rätt dum.
Precis som diskussionen om huruvida en tavla är vacker eller inte. Humor har mer gemensamt med övrig konst än bara att det kan användas till annat än förströelse och någonstans blir ofta diskussionen om dess kvalitet bara dum.
Om många skrattar, då är det iallafall inte för dåligt. Om en komiker kan försörja sig på sin humor, då är han inte för dålig. Om andra tycker han är det, är ju humor, till skillnad från tonåringar och 40-talister på bussen något man för det mesta bara kan avstå.
Isidor, jag tycker du gör det lite för enkelt för dig. För det första, klart man kan diskutera humor precis som man diskuterar konst. Men man kanske inte pratar om huruvida en tavla är vacker eller inte utan snarare hur den är gjord, i vilken kontext, vad konstnären har tänkt och om man utifrån det kan bilda sig en uppfattning om dess kvalitet, eller intressanthet.
Så tror jag också att det är med humor. Och det är därför det är svårt att säga att om många skrattar är det bra (eller inte dåligt som du säger). Jag tycker inte man kan säga något annat än att om folk skrattar så har komikern lyckats få folk att skratta.
Humor är ju uerhört kulturellt på det sättet att Jonatan Unge får 250 personer på Möllevången i Malmö att skratta livet ur sig när han kör standup där, men 250 VVS-tekniker i Hallstahammar kanske inte hade skrattat alls. Är han en bra komiker? Jag tycker det, men inte VVS-gubbarna.
Det mest intressanta fanns ändå i slutet av Expressens Dawit Isaak-artikel:
"Expressen har sökt Jonatan Unge." Inget mer. Hur gick det? Vad gjorde dom med honom när dom fann honom? Och om de sökte utan resultat, vad kan ha hänt då? Är han fortfarande försvunnen?
Enligt mitt husorgan Göteborgsposten så skrevs Glans manus till galan av av Hans Rosenfeldt. Fanns kanske inte så mycket som Glans kunde göta då för att göra det roligt. Rosenfeldt måste f.ö. ha en fin samling av komprometerande bilder på SR/SVT chefer, nån annan förklaring på hans många uppdrag har jag svårt att se.
Självklart har Unge all rätt att skämta om Dawit Isaak, men samtidigt får han vara beredd att ta konsekvenserna. Fredri & Filip kunde utan problem driva med Annika Östberg, men det är skillnad på utländska fångar och utländska fångar.
Dawit är i det närmaste en helgonfigur bland politiska & mediala etablissemanget, t.o.m kungen verkar engagerade i frågan. Det finns ingen hejd på vilka ansträngningar som görs för att fria Dawit. MUFF´s ordförande Niklas Wykman föreslog t.o.m i en debattartikel att svensk trupp borde befria Isaak som det vore en roman av Guillou. Det kanske inte alltid blir så roligt men Unge & riketssal.se ska ha credd för att de vågar skämta om heliga kor.
http://www.newsmill.se/artikel/2009/05/26/svenska-styrkan-i-adenviken-bor-frita-dawit
Det känns rätt bisarrt att som Croneman peppra en krönika om hur respektlös Glans var med konstanta referenser till hans bakgrund och dialekt i nedlåtande ton, men Croneman brukar ju sällan ha några problem med dubbelmoral, så jag antar att allt är i sin ordning.
Mycket obehagligt att behöva läsa om sig själv på något så opålitligt som en 'blogg'.
Den bästa filmkritiken har sedan Lumieres dagar skrivits av mumier, och Nils Petter Sundgren är den främsta representanten vi har i Sverige.
Min egen mumifiering är fortgående, och vi har en liten balsameringsklubb här på DNs kulturredaktion där vi har mycket trevligt.
John/ Spiring: huruvida jag skulle tycka annat om jag inte kände Glans är omöjligt att svara på. Huruvida jag tyckte galan var lustig beror på min förbindelse med Glans är lätt att svara på: jag tyckte inte galan var så jävla lustig. Men det hade med somliga skämts kvalitet att göra, inte med ämnet för dem.
Jag kan köpa uppfattningen att Cronemans funderingar kretsade kring - som ju också upprepades - att man inte "MÅSTE skämta om allt" (vilket jag för all del inte heller håller som en sanning - det är klart att man inte måste, men jag kan inte se problemet med att nån gör det). Men när han sen förklarar att man inte ska skämta om Nils Petter för att Croneman respekterar Nils Petter, så lämnar han teorin för indignation.
Johan Croneman: jag förstår inte riktigt vad du menar. Men att ni har det trevligt på DN:s kulturredaktion tar jag för givet. Det har man på Rotary och i Hells Angels och andra homogena slutna sällskap också.
Andreas: jag har det från relativt säker källa - Jonatan Unge - att han inte hade några missade samtal, varken från Expressen eller nån annan. Humor tillstår eftersom karln står på deras lönelista efter att ha jobbat extra i växeln x antal år. Det kan inte ha varit problematiskt att hitta numret.
Det berättas att Stalin ofta gjorde anspelningar på sina egna paranoida utrensningar - av typen "Har de inte tagit dig än" - i konversationer med sina närmaste.
Det gör honom, åtminstone i mina ögon, till en gubbe med humor som inte backar för lite krig.
Nu ska du få en riktig utmaning: Jag älskar din blogg men tycker att skämt om Dawit Isaak är smaklösa och poänglösa. Vad är värst: att en humorlös människa älskar din blogg eller att en människa med sinne för humor inte gillar Dawit Isaak-skämt? Det är väl antingen eller?
Jag är jävligt trött på de här Voltairebrösttonerna som tas till så fort nån har synpunkter på ett humorinslag: att man sällar sig till förtryckarnas och mörkermännens skara så fort man ogillar ett skämt om ett visst ämne, och att man tillhör en hjältelinje i rakt nedstigande led från Voltaire så fort man skämtar om människor i extremt prekära situationer. Undertonen är hela tiden att Croneman, Adaktusson etcetera vill inskränka YGL, samtidigt som ett skämt om Dawit Isaak vidgar våra vyer (eller kanske rent av är "ett sätt för oss att hantera situationen").
Jag gissar att DI-skämten delvis är en reaktion på att en enda politisk fånge får så mycket uppmärksamhet. Okej, det kanske finns 100 miljoner politiska fångar som lider lika mycket, men nu råkar DI vara svensk medborgare och ha familj i Sverige och därför får han av uppenbara skäl en massa uppmärksamhet. Vore det bättre att vi lämnade honom därhän och siktade på att få ut varenda politisk fånge i världen inom två år? Jag fattar verkligen inte varför man känner detta skriande behov av att skämta om honom; det finns väl hundra roligare uppslag i varenda dagstidning?
J - Tror du verkligen skämt om Dawit Isaak-kampanjen på något sätt påverkar hans chanser att bli fri?
Regeringen i Eritrea baserar knappast sin bedömning av en eventuell amnesti på vad ett litet humorprogram i SR har sagt, eller för den delen Expressen och Lars Aduktssons vrede. Om han blir fri beror det troligen mer på diplomati eller möjligen ett brev från kungen. Det funkade i alla fall med den svenska gisslan i Irak under 1:a Gulfkriget..om någon minns det.
/ Golge
Anonym/Golge: Jag tror verkligen inte att skämten påverkar DI:s situation på nåt sätt; tyvärr vet jag inte vad som skulle kunna påverka hans situation överhuvud taget.
J: jag tycker att det är trevligt om folk uppskattar min blogg oavsett vad det är för folk. Jag är inte fattig och högfärdig.
Gällande Dawit Isaak så uppmärksammar man väl hans mål - och det är så klart ett viktigt mål - lika mycket genom att skämta om det som att skriva en notis om det. Han blir ju inte mer fängslad för att nån drar ett smaklöst skämt i ämnet, han blir ju inte mindre fängslad för att ett gammalt Aktuellt-ankare ser bekymrad ut.
Här läser man kanske skämt på olika vis. Jag tycker inte den aktuella Unge-kommentaren egentligen handlar om Dawit Isaak, den handlar (i sin kontext) om svenskars syn på sej själva.
Jag håller med om att det blir väl pompöst när man alltid hänvisar till grundlagen. Jag skäms lite för att jag gjorde det i en kommentar här ovan. Men samtidigt så är väl principen med YGL att skydda de obekväma yttrandena; de bekväma har aldrig hotats av varken censur eller torrbollar.
Tack för svaret. Dina engagerade svar är ett annat skäl att gilla den här bloggen.
Nej, jag tror som sagt verkligen inte att skämten har nån som helst effekt på fallet; jag hade bara synpunkter på skämten i sig.
Jag har erkänt det för mig själv och för min sambo, efter att ha läst "människor det varit synd om", lyssnat på "Året som gått med Kalle Lind" och Google Reader prenumererat på bloggen, att jag älskar Kalle Lind. Att jag vill gifta mig med Kalle Lind. Jag älskar min sambo också, men man vore ju inte den första bigamisten i historien...
Berätta för mig om "Handbok i barnindoktrinering" igen Kalle....
(PS: "Mummel - en ny människa" traumatiserade mig i "rätt" ålder)
wonderkarin: jag blir röd om kinderna. "Handbok i barnindoktrinering" kommer jag att återkomma till i höstens boksläpp, liksom "Mummel - en ny människa" och annan sjuttitalslitteratur för och om barn.
Också kul?
http://twitter.com/DawitIsaak
Daniel: nja. Lite fnissade jag väl åt smaklösheten som sådan. Men åter igen går det att läsa ett skämt på flera plan: det finns onekligen en viss humor i att Isaak alls skulle ha möjlighet att twittra och att han då skulle skriva om trivialiteter. Men jag reserverar mej nog för antydningarna om antisemitism. Där är jag personligen för dåligt inläst och känner att det finns en uoppriktig åsikt att Isaak kan ha det. Vilket varken jag ellesr nån jag känner tycker-
"I går läste jag en bloggkommentar om mig själv, min person, mitt jobb. Jag brukar inte direkt frossa i det, men jag försöker ändå ha lite koll på vilka som ligger och prickskjuter från långt håll. Kommentaren var inte direkt elak, jag kan vara värd mycket värre, den var – infam. Den var skriven av Per, på bloggsvenska: En tjock, mustaschprydd, medel ålders, obegåvad, illaskrivande man (utan attityd) som liknade en tv-krönika jag skrivit vid ett ”kåseri”."
Så började en mycket märklig recension av filmen Det vita bandet så du kan kanske bereda dig på samma resultat. Vet hut och finn din plats i smakhierarkin under dn!
http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/det-vita-bandet-1.1016018
http://www.weirdscience.se/?p=7275
Jag tycker att Cronemans text var bland det sämsta jag har läst. Jag var på väg att skriva ett argt klagomail, men sen kom jag på att Croneman är ett skämt.
En man med ett skägg visar ju själv inte direkt sin roligaste sida med det här inlägget. Det känns inte jättespännande med någon som klagar på någon som klagar, som bemöter en tråkmåns med ännu mer tråkighet. Vem bryr sig om vad en person som Croneman tycker om nånting överhuvudtaget?
Bengt: tja, jag bryr mej om vad Croneman et consortes tycker. För en människa i min position, längst ute i yttersta periferin av kultur- och nöjessfären, dessutom med ett starkt personligt intresse av det som rör sej i mediavärlden, är kulturkritik högintressant. Därför bekymrar det en när man själv befinner sej för många ljusår bort från de tongivande inom skrået.
Bengt: tja, jag bryr mej om vad Croneman et consortes tycker. För en människa i min position, längst ute i yttersta periferin av kultur- och nöjessfären, dessutom med ett starkt personligt intresse av det som rör sej i mediavärlden, är kulturkritik högintressant. Därför bekymrar det en när man själv befinner sej för många ljusår bort från de tongivande inom skrået.
Skicka en kommentar