söndag 16 maj 2010

Innan Sveriges Radio blev vänstervriden ...

... var den bara vriden. Följande spelades upp för de glin som slog på radion 1936 för att höra det klatschigt betitlade programmet "På fantasiens vingar. En sommarfärd. Musikalisk berättelse för stora och små":

Ett svenskt barn: Var i all sin dar kommer ni ifrån?
Svarta barn: Munga-murra-burra-bo.
Ett svenskt barn: Bevare mig, det är ju svartingar.
Ett annat svenskt barn: Tänk om det är kannibaler.
Det första svenska barnet: Alltid ska du tro det värsta.
Det andra svenska barnet: Ja, men alla svarta är väl hemskt elaka människor?
Det första svenska barnet: Var har du lärt dig sådana dumheter? Det finns många snälla svartingar också, det har min pappa berättat för han har bott därnere i Afrika någonstans i flera år.
Det andra svenska barnet: Tänk att han tordes!
Det första svenska barnet: Visst tordes han. Han har till och med sagt att nu för tiden är det mer riskabelt att bo bland vita. Behandlar man bara en svarting hyggligt så kan man vara säker på att han är hygglig tillbaks. Men de vita nu för tiden, säger pappa, är det mycket svårt att komma underfund med, för de kan så bra - ja, nu har jag glömt vad det hette ...
Det andra svenska barnet: Förställa sej, menar du kanske.
Det första svenska barnet: Ja, just det, så bra förställa sej.
Det andra (något enfaldigare) svenska barnet: Men en som är svart i ansiktet, måste ju ha en svart själ. Det säjer alltid min storebror.
Det första svenska barnet: Då narras din storebror för dej för han vet mycket väl att så där svarta har de blivit för att kunna hålla ut i det starka solskenet i Afrika och inte för att de är en sorts sämre människor inte. Inte har själens färg med hudfärgen att göra inte. Likaväl som att en svarting kan ha en vit själ, kan en vit människa ha en svart själ.

Nå, nu är det ju trots allt en dialog som predikar försoning mellan vita och svartingar. Och terminologin var ju inte nedsättande då - vilket också gäller för 1934 års radiosaga "Negerpojken Dullados äventyr i urskogen" - även om attityden så klart var nervärderande redan då.

Men inte bara raser utan också kön kommenterades av Sveriges Radio på den gamla goda tiden. "En avig och två räta" gick som återkommande magasin "mest för flickor" i flera års tid på 1950-60-talen. Signaturen sjöngs av äppelkäcka flickor, uppenbarligen sjukligt besatta av handarbete:

Somliga vandrar i skogen, andra på skoldanser går,
men vi blir syjuntan trogen, fastän den varat ett år.
Somliga går på teater, andra mot fjärdarna styr
Pojkarna leker soldater, vi uppå kvällarna syr
Somliga rider på hästar, andra på bio har lust
Med kjolar och jumprar och västar vi tar med juntan en dust
Ja, vi virkar och vi stickar och vi klipper och vi syr
Och vi svettas och vi kämpar allt med fållar, söm och brodyr


Så lät det alltså innan några förvirrade revolutionärer trillade in på Sveriges Radio i sextitalets slut. Plötsligt började programmen bli politiska och framföra åsikter. Då var det så klart bättre och renhårigare med den gamla, neutrala, objektiva radion.

(Källa: Ingegerd Rydin, "Barnens röster" 2000.)

5 kommentarer:

Amanda Duregård sa...

Har precis spelat upp den lilla radioteaterscenen med min lillebror, för att få den rätta känslan för texten. Vi är lite osäkra på det där med färgen på själarna: om det finns något sätt att ta reda på vilken färg man har på sin egen själ, etc. Så många frågor. Men också många käcka svar, förstås!

dr. No sa...

Amanda: Jag föreslår att du googlar auora-fotografi.

丁SeritaG上心 sa...

Habit is a second nature. ........................................

Katarina sa...

Politisk är man som bekant bara om man ifrågasätter status quo, inte om man upprätthåller den...

Har förresten pimpat "Människor det varit synd om" till diverse bekanta genom listan på teman i Astrid Lindgren-böcker, med stor framgång. (För familjen har jag läst även andra valda stycken.)

Gubben Far sa...

Listan på Lindgrens teman är en klassiker. Min son tycker att det är bäst av allt i Kalle Linds produktion.