söndag 25 maj 2008

Ny serie! Henning Sjöströms bravader. Del ett: vädervisslaren.

Gott folk! Jag har fått tag på - som Skugge sa om Ranelid - "den sjukaste bok jag har läst". Jag kan omöjligt avhandla den på ett ynka blogginlägg med tiotusen futtiga tecken - detta kräver yta!

Med en tänkt trumvirvel som ackompanjemag presenterar En man med ett skägg härmed: Henning Sjöströms bravader - a.k.a. "Allt ingen jävel frågat en gammal stjärnjurist om men som han envisas med att berätta ändå".

I korthet: boken heter "Det glatta livet" och är skriven av den gamle stjärnjuristen och hans bror Ernst. Den är för säkerhets skull också utgiven av bröderna Sjöström - på förlaget Sjöström & Sjöström. Året var 1966.

Ungefär halva boken verkar vara skriven av Henning Sjöström och avhandlar i en neutral ton Hennings (stora) framgångar som spjutkastare, (ganska stora) framgångar som jurist och (otroligt stora) framgångar som älskare. Dessutom handlar den väldigt mycket om hur full Henning emellanåt varit.

Den andra halvan av boken är en mycket mustig (läs snuskig) skildring av olika lortbönder i Västerbotten. Jag gissar att den delen är skriven av Ernst. Det finns inga kapitelrubriker och över huvud taget ingenting som förklarar vad den ena delen har med den andra att göra. Mitt exemplar saknar skyddsomslag så kanske - men bara kanske - har en baksidestext funnits där och gett ett spår av vägledning till en tänkt läsare.

Denna första artikeldel tar sitt avstamp i bokens andra kapitel. Det första kapitlet handlar om hur jäsikens bra Henning kastade spjut i sin ungdom och hur klasshatet - bröderna Sjöström kommer från påvra norrländska förhållanden - brinner i honom.

Det andra kapitlet handlar lite grann om hur Henning trots allt genomför läroverksstudier som privatist, dock utan nåt luxuösare än en skål "surmjölksbryta" som festivitas, och ännu mer om hur han ligger med sin söta flickvän Berit (kanske en pseudonym, med största sannolikhet inte).

Berit dyker upp hos Henning dagen efter hans studentexamen. Sen dom utväxlat sammanlagt sex repliker om att Henning vägrar bära studentmössa, händer plötsligt följande:

Jag började treva över upphöjningen under hennes vita och fräscha blus. Hon försökte inte hindra mig. (Ett påpekande jag nästan tar som bevis på motsatsen, bloggarens anm.) Jag tog varligt av henne blusen. Och rev sedan hastigt kjolen och underkläderna nedför henne och trampade till mellan hennes vrister så att allt hamnade i en hög på golvet.

Okej - Henning är alltså en jäkel på avklädningar. All heder åt Henning för detta. Därefter lyfter Henning upp Berit och bär henne mot sängen.

Med mina kraftiga armar bar jag henne högt. Precis som en skicklig kypare bär fatet med den stekta fasanen och den brinnande såsen.

Då hände olyckan. Just i det mest stämningsmättade ögonblicket. Och orsaken var surmjölksbrytan kvällen före. Detonaden chockade mig lika mycket som den chockade Berit.
(Och om nu någon undrar varför den chockade Henning och Berit kommer svaret i nästa mening:) Därför att den kom oväntat för oss båda. (Okej, då vet vi! Tack Henning!)

Förskräckt över den genanta väderavlåtningen släppte jag ned Berit så hastigt att hon var nära att dråsa omkull på golvet.

Hm. Den vid tillfället 44-årige stjärnjuristen Sjöström delger alltså här alla som vill höra på - f.d. klienter, presumtiva klienter, domare och åklagare - att han råkade prutta när han skulle till att älska lite som nittonåring. I boken svarar inte Sjöström på den mest uppenbara frågan - varför han berättar detta - men däremot på en mängd andra.

Han förklarar t.ex. hur han efter detta ställs inför ett dilemma: ska han fortsätta med Berit som om ingenting hänt eller ska han glida in på toaletten "för en skenmanöver"? Han väljer toaletten. Därinne står han utan ärende och svär för sej själv: "Satans surmjölksbryta!"

Nåväl, Henning hade inte blivit den han blev om han lät sånt knäcka honom. Efter en stunds kontemplation stegar han ånyo ut till Berit och "kröp utan tillgjordheter till henne". Dom älskar så det står härliga till och Berit visar sej vara en mycket förstående flicka:

Berit visste att jag alltjämt var generad över min kanonad och lättade mina bekymmer genom att själv åstadkomma en liten vädersensation.

På något vis verkar Henning ha gått stärkt ur hela debaclet:

Och några dagar senare lyckades jag på en tävling hiva iväg spjutet över 70 meter.

Ja - vad säjer man? Det där var bara kapitel två! Det knäppa har knappt hunnit börja! Gott folk - följ med på en resa in i en stjärnjurists allra sjukaste vrår!

Missa inte del två: Henning - parispipparen.

4 kommentarer:

rikard sa...

Ser mycket fram emot din genomgång av Henning Pennings bok.
Två saker slår mig: Hade jag kommit över ett exemplar av denna bok hade jag aldrig läst den eftersom jag tycker att Henning verkar vara en mycket självupptagen och tråkig man (lite som Ranelid) som jag dessutom i min enfald trott vara en produkt av ett högborgerligt hem. Detta är ju uppenbart helt fel och jag skall försöka komma ihåg detta ifall jag avfärdar en liknande bok med samma resonemang.
Det andra är hur män i hans generation verkar vara förbannat intresserade av att redogöra för sina amorösa eskapader. Har tidigare tipsat dig om Sture Dahlström, men gör det igen. Fantastisk läsning skrivet av en likaledes självupptagen man med förkärlek att sktyta om amorösa eskapader samt dessutom Sveriges enda beat-författare. Läs den store Blondino och hans självbiografiska serie som bland annat skildrar hans uppväxt u Huskvarna. Han var för övrigt klasskamrat med min morfars lillasyster. Skall ta och fråga morfar nästa gång jag träffar honom lite mer om Sture, som dessutom (Sture alltså) sägs vara skyldig min morfar pengar.

Som sagt: ser med spänning fram emot dina tankar om Hennings bravader!

Kalle Lind sa...

Rikard: jag har läst det mesta av och om Sture Dahlström, och tycker kanske inte riktigt att hans litterära erotik kan jämföras med t.ex. Sjöströms.

Jag har visserligen inte läst så mycket av hans självbiografiska verk, men i t.ex. den s.k. cyklon-septetten (Gökmannen, Den store Blondino, Den galopperande svensken, Cyklonmannen, Kattens skratt m.fl.) skildrar han ju megalomana män med grandiosa tankar om sej själv, och där finns erotiken med som en av många nyanser (kanske fel ord gällande Dahlström) i storslagna skildringar av storslagna män.

Dahlströms kvinnosyn är väl inte alldeles up to date, men sätter man in honom i hans tids (dvs. beat-tidens) värderingar har han åtminstone en ganska sund syn på sexualitet, som nåt som ska bejakas och som ska hållas upp i ljuset så inte dom sexualfientliga och puritanska kommer åt det.

Jag är egentligen inte upphängd på knullskildringar som sådana, det är just en viss typ av mäns behov av att prata om sina egna amorösa upplevelser jag reagerar på. Det känns som om dom försöker säja mej nåt och ändå blir jag bara brydd.

Spidde sa...

Haha. Mycket kul och ganska sjukt faktiskt. Låter ju som något från Dumskallarnas sammansvärjning. Vänter med spänning på fortsättningen och kommer hädanefter hålla ögon (och näsa) öppna när jag besöker ett antikvariat. Känns som en sån där bok man måste ha i bokhyllan.

Tack för en mycket underhållande och läsvärd blogg!

Anonym sa...

Läs även Hennings "Kvinnorna i byn".
Köpte den för en krona för några somrar sen.
Läste den snabbt och ville glömma den snabbt, men förmodligen var det att han försökte skriva en bok ur kvinnornas ögon (som givetvis blev helt kvinnonedsättande och förenklande) som gjorde den till ett oförglömligt och underbart misslyckande.
Tack för en bra blogg!
/Henrik