Tidningen Svenska Mad har en särskild plats i många crazydiggande svenska mäns hjärtan. Retrospektivt är det inte helt begripligt. Bläddrar man i utgåvor från förr är det två ord som dyker upp i huvet: Tamt. Och lamt.
Visst kan man ana att detta har legat helt rätt i tiden: populärkulturparodierna, våldsamheten. Men parodierna är inte särskilt fyndiga (och jag tänker då inte bara på tokkrystade parodititlar som "Dofter på vitt", "Spadarna på Hill Street" och "Karocky Kid") och våldsamheten överträffar sällan Kalle Ankas. Tasksparkarna riktas visserligen åt alla håll men träffar aldrig tasken.
Med Lasse O´Månsson som chefredaktör (1962-75) fick visserligen den svenska editionen en mer bisarrt poetisk ton än den amerikanska förlagan - "Björnarna koagulerar. Älgen är gällen. Göken har ingen ku kvar i kroppen. Vägrar hälsa. Har ägg i mossan. Slänggungorna ömsar släng" - men fortfarande är tonen märkligt mjuk och oförarglig.
Visst, X&Y dödar varann bestialiskt och Don Martins gubbar får plankor i huvet så det säjer "pleinnnnnkkk". Och man har modet att antyda att Hollywood-blockbusters är gjorda i profitsyfte.
Men på sextitalet märker man knappast nåt av Vietnam (däremot retas man gärna med hippies), på sjuttitalet inget av Nixon och på åttitalet inget av Reagans hämningslösa kamp mot lågavlönade. Inte för att det är ett krav varken på humor eller satir att håna just dom politiska makthavarna, men det är påtagligt hur varmhjärtad och trots allt mainstream tidningen känns. Inga referenser är svårare än att en samtida tolvåring är med på fotnoterna.
Det inslag som är mest ofrivilligt mad är Dave Berg. Hans serier är nämligen så mäkta o-mad att man känner att man blir lurad, att det finns en ironi bakom, en satir som är så subtil att man måste läsa mellan rutorna.
Det finns det inte. "Mad:s Dave Berg tar en flukt på" ("...looks at...") är själva definitionen på lättviktighet. Realistiska teckningar med vardagsbetraktelser, oftast ur Svensson, Svensson-pappan Roger Kaputniks gubbkonservativa synvinkel (f.ö. ett självporträtt). Det är tonårsdöttrar som kommit hem mycket tidigt istället för väldigt sent och tonårspappor som inte kan skilja flickor från pojkar. Och in på nittitalet har alla utställda jeans.
Dessutom använder Berg genomgående Benny Hill-effekten: i varje slutruta tittar den som får höra den tokiga slutrepliken på läsaren med en fåraktig blick och öppen mun. För att understryka att här, just här och ingen annanstans, var Skämtet. Han kunde också använt "Häpp!"-skyltar.
Det hjälpte inte att den svenske översättaren försökte hotta till det med crazy personnamn på figurerna. En tonårspojke som vill äta "djupfryst käk" är inte mindre ointressant för att han heter Örnjulf eller Rolf-Allan.
Givetvis var Dave Berg en av dom populäraste tecknarna på tidningen Mad, och fick därför hållas med fem tråkiga strippsidor i varje nummer i tre decennier. Mad:s legendariske amerikanske redaktör William M. Gaines - känd för sin Simon Spies-framtoning och practical jokes á la vin i vattenkylaren - gav honom sin välsignelse fast han nog föredrog Sergio Aragones våldsamma marginalanteckningar och Al Jaffees avsnoppade svar på dumma frågor.
"Välsignelse" var ett medvetet valt ord. Berg var nämligen till råga på allt aktivt religiös. Varje gång han fått ett nytt löfte om löneförhöjning eller pocketutgåva av Gaines, lär han ha sagt: "God bless you, Bill".
Och varje gång lär Gaines ha muttrat: "Go to hell".
tisdag 6 maj 2008
En man med en skägg tar en flukt på...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
7 kommentarer:
Ja, som man ogillade dessa tråkiga bilder av Berg som verkligen andades amerikanskt medelklass-60-tal.
De spelade bara tennis hela tiden, vill jag minnas. Sergio Aragones däremot, han var ju skön. Finurliga bilder. Hur blev det med Mad i Sverige nu? Tidningen lades väl ner i början av 90-talet för att sedan återuppstå igen för att ånyo lida sotdöden...det enda roliga mot slutet var väl insändarsidan Forum för fårskallar. Skulle passa som bloggnamn.
Simon Gärdenfors var väl redaktör senast det begav sig.
Jag vill minnas att framsidan pryddes av den en näve med up-your-ass fingret utsträkt, och hans ledare handlade i stort om att det var en känga åt alla som sa sig sakna tidningen, men när den väl kom ut inte köpte den.
Märkligt att tråkmånstret Dave Berg fick så mycket plats ja. Vill minnas att jag alltid bläddrade förbi hans sidor och eventuellt läste då vid något random toalettbesök om verkligen ingen annan lektyr fanns till hands.
Nästan lika tråkigt var baksidorna som man kunde vika samman och fick då ett nytt budskap. Ofta var detta dåliga översättningag från amerikanska MAD. I amerikanska MAD var det ofta en kommentar på något aktuellt amerikanskt fenomen och var ganska roligt. Den svenska översättning var däremot ofelbart skittråkig.
Don Martins våldsamma lemlästningear var bra.
Minns exempelvis världens bästa seriestrip någonsin: Ett gäng killar kört runt i sin öppna bil. och moonar folk
Det skulle dom inte ha gjort!
En snubbe dom moonar förvandlas till varulv och börjar jaga efter dom. Hepp!
/Daniel
Här är deras invikningsbilder i digitalt format:
http://www.nytimes.com/interactive/2008/03/28/arts/20080330_FOLD_IN_FEATURE.html
Se där, lite politik i början på 60talet till och med.
Det var inte bara crazydiggande svenska män som var MAD-läsare, utan även en och annan kvinna.
Som jag.
Idag undrar man vad det egentligen var som var så roligt (inte Dave Berg i alla fall, inte ens då) vilket jag skrev lite om här.
Jag kan tänka mig att "avsnoppande svar på dumma frågor" är det enda som fortfarande har något som helst humorvärde kvar.
Tack för en helt fantastisk blogg. Hittade den idag och tror inte att jag kommer behöva någon mer i framtiden :-).
Ojojoj... Hur i helskotta borde man börja sin kommentar den här gången? Ty det finns mycket att säga om mitt förhållande till MAD. Till skillnad från de proggiga barnböckerna var det en publikation jag ***självmant*** köpte och läste, och detta pågick under en lång rad av mina tonår på det oförlikneliga 80-talet. Men - då syftar jag ***uttryckligen*** på ***amerikanska*** MAD. Under en tid slukade jag tokblaskan parallellt i amerikansk, finsk och svensk version. När mina kunskaper i engelska förbättrades märkte jag snart hur mycket av jänkar-MADs innehåll som helt enkelt inte KUNDE överföras på våra nordiska förhållanden, och vilka konstiga "anpassningar" såväl de svenska som finska redaktörerna företog sig i tron att det ändå skulle gå.
Ett verkligt töntexempel på dylik "bearbetning" var den artikel där Paul Coker tecknat två polacker som berättade "American Jokes". Inte vidare underhållande skämt ens i original - det handlade om dåliga TV-program, bilköer, collegeavifter och annat som kan tänkas förbittra vardagen i Sandusky, OH eller Longview, TX. Nåväl, i Svenska MAD hade polackerna gjorts till ***finnar*** som naturligtvis gjorde sig lustiga över alla "problem" de rika ***svenskarna*** hade. Det var nära att jag hade skrivit till Forum för fårskallar och sagt att bästa svennebananer, vi HAR en massa svenskskämt här i Finland - men de är inte av den arten som lämpar sig för tryckning.
Lite menlös kändes USA-MAD väl redan på 80-talet, och med tanke på att vi sen dess har undfägnats med Simpsons, Beavis & Butthead samt South Park, känns menlösheten ännu pinsammare idag. Ändå var det inte lite MAD lärde mig om amerikanskt samhälle och amerikansk populärkultur. Och nog var den synnerligen elak mot Reagan och hans högerkristna stödtrupper. I det nummer där parodin på "Rambo II" ingick kan man på Harvey Kurtzmans omslagsillustration se en flinande Reagan lägga armen om en stridskåt Rambos rygg, samtidigt som han pekar på en karta över Centralamerika ... I ett annat nummer hudflängdes "Moral Majority" i form av en uppdiktad "manual" med devisen "You Don't Have To Be A Christian To Join, But You'd Be A Lot More Comfortable If You Are". Manualen tillhandahöll MM:s svar på frågor om allt möjligt - sexundervisning, aborter, evolutionsläran, rockmusik och så vidare. En "Liberal" definierades som en fiende i tusen skepnader - allt från "a bomb-throwing Pinko Commie Rat to a bomb-throwing Natural Food Addict".
Ytterligare ett nummer bjöd på en presentation av det amerikanska rättsväsendet, och dess historiska rötter - de brittiska domstolarna med sina peruker, de puritanska invandrarnas enkla och handfasta rättskipning. På en av George Woodbridges bilder sågs en kvinna stå fastbunden vid en påle, mitt i ett flammade bål. Invid frågande en man en annan vad kvinnan hade gjort. "She's a witch, an agent of the Devil! She listens to supernatural voices and obeys them!" blev svaret. "How can you be so sure?" frågade den förste. "God just told me!" utbrast den andre.
Don Martins och Sergio Aragones tokerier fröjdas jag än idag åt, likaså åt Al Jaffees "Snappy Answers". Men vad Dave Berg gäller måste jag nog hålla med bloggaren. Förresten - om Dave Berg hade varit i livet och tecknat för MAD idag, skulle han då ha kvar sin pipa?
Skicka en kommentar