torsdag 5 juni 2008

Henning Sjöströms bravader. Del 9: Henning och homosexet.

Stjärnjuristen är tillbaka! I ett av kapitlen i sin (och brodern Ernsts) bok "Det glatta livet" skriver Henning Sjöström om en resa han gjort till Sälen.

Där lägger han och en läkare båda an på en "mörkhårig skönhet" - tydligt namngiven som vanligt - men får bägge nobben. Av en slump råkar läkaren och Henning dela rum med våningssäng. Sen Henning gått och lagt sej inträffar nåt som tydligen är traumatiskt:

När han fått på sig pyjamasen och började kliva upp i överslafen, tappade han balansen och damp ned i min slaf.

Missödet verkade fullt godtagbart. Läkaren skrattade gott åt händelsen. Men han steg inte genast upp utan strök med en smekande hand över mig. Jag kände äckel och knuffade honom resolut ut på golvet.

Läkaren blev bister:

- Så hårt hade du inte behövt ta i, sa han.

- Ska jag ligga med någon ska det vara en kvinna, svarade jag.


På morgonen försöker Hennig chockat berätta om "den obehagliga händelsen", som gjort honom "obehagligt berörd", för en folkskollärare. Denne beter sej suspekt genom att inte alls bli så uppbragt som Henning antagit. Tvärtom svarar han att "varje människa bör vara i sin fulla rätt att söka kärlek där han vill". Sen berättar folkskolläraren att han själv står i begrepp att gifta sej med en femtiårig operasångerska, dubbelt så gammal som han själv.

Henning tycker - så klart - att det är mycket mystiskt att folkskolläraren inte fördömer läkarens invit med full kraft. Men något senare sker något som gör att Hennig förstår "varför folkskolläraren förhållit sig så neutral när jag på högfjällshotellet berättade om läkarens neddimpande i min säng": operasångerskan kommer till Hennings kontor och berättar att folkskolläraren tagit livet av sig. I kvarlåtenskapen har hon funnit kärleksbrev från en (underförstått manlig) präst:

Under granskningen av den dödes brev och handlingar påträffades ett slags fribrev från folkskolläraren. Det var från Skolöverstyrelsen. I det framhölls att man kände till hans dragning till det egna könet men att det kunde anses uteslutet att han skulle utnyttja sin ställning som lärare och förgripa sig mot någon av sina elever. Men det antyddes tydligt att man hade ögonen riktade mot honom.

Hennings allmänna attityd till homosexet verkar vara i linje med den kristna högerns: hata synden men älska syndaren (så länge han inte syndar för då måste han dödas).

Längre fram i boken försvarar Henning en "ung, prydlig man som åtalats för otuktig handling", dvs dragit sej i struten framför en annan man. Henning "fäktade intensivt just mot planerna på inspärrning" i en salvelsefull slutplädering:

- Den sämsta tänkbara av reaktioner mot en som åtalats för otuktsbrott av detta slag är att spärra in honom på ett ställe där grogrunden för homosexuell aktivitet är den bästa, hävdade jag. Det är mycket beklagligt att samhället accepterat ett så horribelt förfaringssätt.

Men rätten vägrar lyssna på Henning. Pojken sätts på Långholmen. Till jul åker Henning ut och hälsar på och får se sina värsta farhågor besannade: mycket riktigt bögar pojken mer än nånsin! Han har förhållande med inte mindre än två andra män så att dom kan vakta åt varandra. Henning - som försökt rädda en ung man från bögandet - konstaterar bittert:

Samhället hade utdömt ett genialiskt straff åt den homosexuelle. Och det räknade med att om några månader återge friheten till en från sexuell snedvridenhet botad ung man. I verkligheten fick fängelsevistelsen för denne unge man rakt motsatt verkan.

Henning Sjöström är (eller var åtminstone 1966) en mycket komplex man. Sällsamt radikal i förhållande till fångvård, sällsamt reaktionär i förhållande till homosexualitet. Och på det hela taget sällsamt dum i huvet.

5 kommentarer:

Johanna L sa...

Älskar hur du beskriver det här! Mannen är ju en komplett idiot, men det blir så jävla roligt när du refererar! :)

Repoman sa...

"Samhället hade utdömt ett genitaliskt straff" läste jag.
Hade karlfan skrivit så hade jag kanske kanske haft en liiten gnutta respekt för honom.

Redaktör'n sa...

Hur ofta har du,när du läst denna bok,tänkt: "Detta kan väl ändå inte stämma"?

Hur många gånger har svaret på den självställda frågan blivit: "Nej, karln ljuger säkert."

Jag skulle kategorisera denna bok under romaner snarare än självbiografi. Gör man det slipper man dessutomen massa följdfrågor.

Erik Ahrnbom sa...

Det var nära att jag fick namnet Henning, men just i den vevan började Sjöström göra sig ett namn.
Min farsa "advokaten med skägg som röstade rött", tänkte om.
Det tackar man för.
Man tackar även för fin blogg.

Kalle Lind sa...

Redaktör´n: resonemanget om memoarer kontra roman är intressant, men det är svårt att sätta stämpeln "roman" på något som så tydligt utger sej för att vara Henning Sjöströms egna minnen. Han namnger så många människor och hänvisar så mycket till sin egen - dokumenterade - historia att det knappast kan gå som fiktion. Skryt, överdrifter, lögner - säkert. Men ambitionen verkar ha varit att delge läsarna några festliga anekdoter ur Hennings - i eget tycke - svindlande och fascinerande liv.