I, Robert.

Jag fascineras av omöjliga intervjupersoner. En packad Lundell som sluddrar om vattumannens tidsålder, en överhettad Per Morberg som skäller ut journalisten, en arrogant Wille Craaford i sin glans dagar, som drack konjak till lunch och växlade mellan att hugga på alla journalistens formuleringar och förolämpa kollegor i rublikvänliga ordalag.

Den kanske knepigaste jäveln är Robert De Niro. Tidningen Playboy - som gjort några av världens bästa intervjuer när dom inte försökt återupprätta stenåldern - jobbade i flera år på att få till ett samtal. I intervjun som slutligen kom till skott (återgivet i tidningen Prat 3/89), tittar De Niro på klockan för första gången efter tredje frågan. Det blir otaliga gånger till.

Nio gånger stänger De Niro av intervjuarens bandspelare, ibland för att få ett utbrott, ibland för att berätta poängen på sin historia. Däremellan reser han sej åtta gånger som för att gå.

Saker De Niro inte vill tala om:

* huruvida Rocky kommer att glömmas bort av filmhistorien
* huruvida De Niro tillhört ett street gang
* varför han en gång kallats Bobby Milk ("kanske därför att jag drack mjölk")
* vem han är och var han kommer ifrån
* vem han är och var han kommer ifrån en gång till (och den här gången blir han arg)
* vilket pris berömmelsen har
* Jane Fondas kvaliteter som skådespelare
* hur han undvek inkallelse till Vietnamkriget
* filmprojektet Stolen Flowers som han vill regissera
* varför han hoppade av filmen The Goodbye Girl
* huruvida han sagt att Deer Hunter är hans största rollprestation
* huruvida han tog heroin med John Belushi
* huruvida han funderat på att skriva en bok
* att han inte gillar Bogart
* att han gillar Stella Adler (berömd dramalärare på Actor´s studio)
* varför han, Brando och Pacino gör bäst ifrån sej mot okända aktriser
* huruvida Clint Eastwood är mer stjärna än aktör
* sin dotter
* sin son
* nånting positivt om sin ex-fru Diahnne Abbot
* huruvida han ska regissera en Whitney Houston-musikal

Till De Niros försvar berättar han också några intressanta saker, bl.a. att han förberedde sej för rollen som Travis Bickle genom att simma under vatten (han föreställde sej nämligen Bickle som en krabba). Men mest är han omöjlig, stressad, sur, avvisande, blyg och på väg nån annanstans. Transkriptionen är full med markörer som "(Ger mig en blick: Det är tillräckligt redan. Vill gå)" och "(Tittar på klockan, säger att han måste gå)".

Intervjuns upplösning är själva essensen av en man som nog inte är helt i balans med sej själv (eller nåt annat):

DE NIRO: Jag är mycket försenad. Gud, vad jag är försenad.

PLAYBOY: Till vadå?

DE NIRO: Några människor kommer över; jag vill inte vara försenad.

PLAYBOY: Vilka människor?

DE NIRO: Vänner?

PLAYBOY: Vänner har förståelse om du är försenad. Du är alltid försenad.

DE NIRO: Inte om någon väntar vid dörren.

PLAYBOY: Det verkar underligt: du står på krönet av din karriär, ändå är du alltid på språng: du verkar inte ha kontroll över ditt liv.

DE NIRO (Praktiskt taget utanför dörren): Du har rätt, jag borde ta mer kontroll över mitt liv! Jösses, den är redan 7:15!

PLAYBOY: Nej, det är den inte. Den är bara sju. Varför går din klocka en kvart före?

DE NIRO: För att jag inte ska komma försent.