onsdag 17 december 2008

Delikateshöökarn.

Är på väg att avsluta Anette Kullenbergs märkliga bok om den likaledes märkliga journalistlegenden Marianne Höök (för dagens unga kanske mest känd från Karl Gerhard-kupletten "Katt bland hermelinerna": "herr von Platen och von Ahlgren/ har näsa för naftalinerna/ De vädrar furstinnor som tax framför gryt/ För i VJ kommer inte en katt in bland hermelinerna/ De motar fru Höök ut med paraplyt").

Det är fascinerande att läsa om en människa som så tydligt offrade allt - sin psykiska hälsa, sina barn, till och med sitt liv - för att fly sitt skamliga förflutna och skaffa sej en position i offentligheten.

Hööks makar beskriver på nåt vis hennes livsresa: en anonym fänrik, Torgny Wickman (mannen bakom filmiska milstolpar som Den ståndaktige kyrkoherden och Skräcken har 1000 ögon) och en svensk diplomat i shahens Iran.

På sextitalet hade hon en plats på parnassen: Vecko-Journalens, Svenskans och så småningom Aftonbladets mest profilerade skribent, lika känd för sin exakta pennföring som för sina välskurna NK-kreationer.

På tjugohundratalet är hon bortglömd. Kullenberg gör vad hon kan för att blåsa liv i en gammal vän och kollega. Förutom biografin "Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet" har nu antologin "Får man vara lite tilltalande i det här samhället?" lämnat tryckpressarna.

I väntan på den bläddrar jag fram till ett gammalt klipp i min Hasseåtage-scrapbook (daterad 1987, då jag f.ö. var tolv år gammal). Marianne Höök intervjuar Hasseåtage i Svenska dagbladet på julafton 1966. Tre av samtidens just då hetaste namn träffas i en stuga på Söder och den snyggaste av dem rapporterar efteråt:

Hasse: Bad man honom posta ett brev skulle han kanske vika en svala av det eller glömma det på kylaren till Dan Axel Broströms Rolls Royce som råkade bromsa för rött ljus när Hasse gick över gatan och sen skulle det ta sju poliser och en Keystone-jakt att återfinna det. Det är Hasse som pratar, muttrar, mumlar, bubblar, fablar, drar stories. Infallen spricker hela tiden ut som knoppar. Plötsligt säger han utan sammanhang i övrigt:

- Och var vid försvinnandet iklädd vermillonfärgade underkläder med inskriften Minne från Mora.

Man kan ju inte annat än hålla med.

Han har en sällsynt poetisk kvalitet. Hans vänlighet är utan gräns. Han är en hopplös optimist och har en sant oskyldig Blåbärsskogsattityd i en ond värld. Människor blir snälla av honom. Han borde ha blåklockor i mustaschen. Man älskar honom handlöst.
Vore jag en fluga i en tidsmaskin skulle jag satt mej i just den församlingen just den där decemberkvällen för 42 år sen.

7 kommentarer:

Axel sa...

Måste bara hoppa in och berömma julkalendern ånyo. Nu är det riktigt spännande och en lysande insats av herr Lind själv!

Axel sa...

Fast just ja, var ju en sak jag ville klaga på också. Varför var introlåten annorlunda idag för? Den nya versionen var rysligt mycket sämre. Hoppas den bara var för idag.

Kalle Lind sa...

Axel: jag tackar, särskilt för att det där stammande överspelet av någon upplevs som "lysande".

Signaturmelodin skiftar faktiskt en nyans dagligen, med nya soloinstrument. Det är givetvis inget jag haft nåt direkt inflytande på. Eller blivit tillfrågad om. Men jag tycker det är bra ändå.

Gubben Far sa...

Marianne Höök numera troligen mest känd från en kuplett av Karl Gerhard. I love it! Att ingen läser gamla VJ längre är kanske synd, men att KG lever är ju roligt. "Jag med Birgit Tengroth är helt överens / att en kvinna bör sätta en gräns / för mäns egoism, hennes bok av i år / har en damtitel som slår: / Njut av livet, Madame! ... " Så sjöng han också, och om Tengroth vet jag mer än om Höök. Kanske var det i synnerhet de två som förgyllde VJ med sina privata neuroser omvandlade till lysande stilistik och journalistik. Men är det värt att utsätta sig för Anette Kullenbergs bedrövliga stilkonst för att få veta något om Marianne Höök?

Kalle Lind sa...

Gubben Far: håller inte med om att Kullenberg är en bedrövlig skribent. Hon är personlig, ömsom babblig, ömsom otydlig, men intressant. Att höra henne är ganska plågsamt eftersom hon a) har en sjukt gäll röst och b) aldrig tröttnar på sej själv. Men att läsa henne är nåt annat.

Dessutom avslöjade ju Marianne Höök aldrig nåt om sej själv. Det är detta fascinerande faktum Kullenberg spinner hela sin bok runt.

Gubben Far sa...

Eftersom jag är sjukt lillgammal har jag läst en recension Stig Ahlgren skrev om ett alster av Kullenberg. Som han gjorde narr av hennes löskokta teser och babbliga stil! Men jag ska försöka!

Gubben Far sa...

Nä fy. Och usch. Hon kan ju inte skriva fullständiga meningar. Ens.
Nytt stycke ideligen.
Och så mycket man inte får veta. Om Marianne Höök.