På det festliga kvinnoföraktets tid.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna: hur framställdes jämställdhet av tjugotalets stjärna?Jag har haft en festlig kuplett på huvet nu i några timmar. Det är Ernst Rolf som med patenterad diktion sjunger om den nya - alltså numera gamla - tidens kvinna:

Hjälpa till med mat och skatten
nej se, det vill hon inte ve´
Men komma hem i hatten
klockan fem på natten
ja, de´ gör gumman me´

På den här tiden ansågs tanken på jämställdhet i sej som ett stort skämt. Något tokroligare än att kvinnor krävde nån sorts plats var svår att föreställa sej. Inte nog med att de slapp arbeta - för inga kvinnorörelser i några tider har ju kämpat för rätten till arbete - utan dessutom hade de mage att vilja roa sej.

Detta sjöngs av en glad lax som i det privata var a) notoriskt svartsjuk och b) notoriskt otrogen (med argumentet att vänsterprassel var "som att gå på toaletten"). En man som dessutom uttryckligen undvek det politiska eftersom han inte ville stöta sej med någon (potentiell finansiär).

Frågan om jämställdhet, jämlikhet och allas lika möjligheter är som bekant ingen politisk fråga.

Så var det då, för längesen. Idag gör sej gubevars ingen lustig över kvinnor som anser sej förbisedda och som därför hävdar sin rätt.