I senaste numret av Populär Historia citeras ur ett samtida vittnesmål om Carl Michael Bellmans sista (beskrivna) föreställning 1794. Skalden säjs ha gett ett förvirrat intryck - tankarna går till Per Oscarsson - och förefallit apatisk. Han inledde lite odramaturgiskt med att sjunga en mycket sorglig visa om Gustav III:s ryska krig, som fick publiken att falla i gråt över stupade män och en död fjollig monark.
Efter en stund kom nån på den briljanta idén att hälla i Bellman brännvin, varpå han snart sprallade upp sej och började härma diverse blåsinstrument och hojta random fraser på tyska som i the good old days. Publiken? Såg de patetiken i en slagen man? Såg de att kruset var en krycka och att Bellman bokstavligen sjöng på sista versen? Nej för håken - de skrattade "mer än de orkade".
Det som fascinerar mej mest är dock att ögonvittnet beskriver Bellmans "besynnerliga" klädsel: svartgrönrandig frack, gula strumpor och ansiktspuder. Och visst, jag hade hellre blivit påsatt av min grannes schäfer än visat mej offentligt i nåt så bisarrt, och visst luktar det skenande galenskap och Peter Siepen om vartannat. Men rimligen såg killen som kallade Bellmans paltor besynnerliga själv ut ungefär så här:
Och då kan man ju fundera på om det kom från rätt röv.
torsdag 26 mars 2009
En Bellmanhistoria.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
1 kommentar:
Detaljen med ansiktspudret är nästan konstigast för det upplever jag som rätt "normalt" för tiden, men det kanske kommit ur mode eller ansågs kontrasterande mot hans övriga helcrazy uppenbarelse.
I den ständigt rasande diskussionen om "högt och lågt" är det skönt att minnas att Sveriges bäste författare var ett egensinnigt fyllo som framförde andras melodier med egna texter om vikten av att supa, nuppa och dö i lungsot.
Dock utan att det nödvändigtvis gör hans moderna efterföljare bättre.
U.J.
Skicka en kommentar