tisdag 24 mars 2009

Friheten, kulturen och ordmassan.

Fram tills för några dagar sen var jag lyckligt omedveten om Vladimir Oravskys existens. Nu har jag tragglat mej igenom hans bok "Friheten i kulturen" och låtit mej fascineras. Man kan tycka mycket om denne Oravsky, men han gillar att sticka ut hakan.

Ytterst tror jag att den här boken handlar om att Oravsky varit med och skrivit en bok och en musikal och kanske nån annan text om Astrid Lindgrens utomäktenskapliga graviditet i slutet på tjugotalet. Enligt Oravsky har den här boken stoppats av Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman och andra släktingar till hela Sveriges Astrid.

Detta föranleder en kaskad av ord, namndroppande, antydningar, personpåhopp, konspirationsteorier och rättshavererande.

Oravsky har säkert rätt i sak. Det ena förlaget efter det andra har tydligen tagit tillbaka sina utgivningslöften, och nånstans i skuggorna sitter säkert Karin Nyman och drar i trådarna. Jag betvivlar egentligen inte detta.

Däremot hävdar jag att den historien dränks i Vladimir Oravskys behov av att a) briljera med sitt eget kunnande, och b) ta heder och ära av alla som någon gång stött sej med Vladimir Oravsky.

Dramaturgen Carl Johan Seth kallas för "Carl Johan Bedragare Seth". Han är "författaren och regissören till den av filmkonsulenten Marianne Ahrne finansiellt stödda ofilmen Miraklet i Småland, mannen som stulit sina egna icke existerande elevers identitet för att få sin egen skit spelad på den scen på vilken hans pjäser skulle spelas".

Aftonbladets Hans Österberg kallas "Hans Pucko Österberg" och är tydligen "en enögd journalist med en hjärna lika stor som en bordshockeypuck".

Filmkrönikans Andrea Reuter är en "lättviktare" och "mannekängdocka" som ömsom kallas "Andrea ´Barbie´ Reuter" och ömsom "Andrea kuttersmycke Reuter". Orsaken till Oravskys vrede verkar vara att Reuter påstått att Marie Antoinette blev bortgift med kung Ludvig XVI NÄR HAN I SJÄLVA VERKET BARA VAR KRONPRINS DÅ!!!

Hårdast drabbas förläggare Oravsky varit i kontakt med, samt "den krokryggiga Ann Ljungberg", medförfattare till den famösa Astrid-boken och som tydligen varit aktiv i indragandet av manus. Oravsky frågar sej:

Hur kan de [ett par internationella kompisar till Oravsky, bloggarens anm.] förstå att en refuserad wannabe-författare, en Ann Ljungberg, får så mycket träck i sina blöjor att hon också lägger sig platt för att hon, som hon uttryckte det, inte har "råd att bränna några skepp"?

Om "den bedrägliga" Ann Ljungbergs medarbetande på Astrid-manuset - där även en Kurt var inblandad - får vi veta:

Nu fanns det inte ett spår av Ann Ljungberg i manuset, men eftersom både Kurt och jag tyckte att om vi en gång accepterade denna, vad som senare visade sig vara en samvetslös karriärist som samarbetspartner, så borde hon få chansen att se sitt namn i tryck även på ett bokomslag och inte bara på självbekostade visitkort och webbsidor. Även inkomsterna skulle hon dela lika med oss trots att det var vi som gjorde nästan hela jobbet och trots att vår levnadssituation skiljer sig något från Ann Ljungbergs - varken Kurt eller jag långseglar året runt i Medelhavet.

Oravsky har i övrigt ett något skrytsamt sätt att flasha sina kunskaper. Konsekvent skriver han ut människors samtliga namn ("Eva Elizabeth Marklund, kallad Liza", "Peter Michael Örn", "Mia Pernilla Wallgren, senare Östergren och sedermera August").

Han har heller inga problem att använda löjligt många ord för att slå en recensent i huvet med en ärligt talat ganska ovidkommande kunskap. Danske Jakob Steen Olsen har i förbifarten påstått i en recension att Ingmar Bergman var över nitti år. Oravsky hugger som en kobra:

Så här är det, Jakob: Ingmar Bergman är född 14 juli 1918 vilket knappast kan betyda att han för länge sedan har passerat de 90. Åtminstone inte enligt den gregorianska kalendern som antogs av Gregorius XIII anno 1582 men som i Danmark infördes först år 1700. Själva sakfrågan då? Oravsky driver trots allt en tes om en kulturmaffia som behärskar Sverige? Frågar du mej har han säkert i stora stycken rätt. Det är så klart illavarslande att diverse släktingar och kompisar sitter på stipendiefonder och fördelar statliga medel.

Jag är inte helt säker på att Oravsky är den bäste att leda fronttrupperna mot det systemet dock. Soldaterna kommer att känna sej rätt mätta på utvikningar innan det ens är dags att börja slåss.

TILLÄGG: Vladimir Oravsky har uppmärksammat den här texten och besvarat den på ett mycket sansat och ödmjukt sätt. Stor läsning.

15 kommentarer:

Anden sa...

Här hade man förväntat sig nåt om Janne Schaffer och så handlar det om en kulturdilettant. Skam på torra land...

Anden sa...

http://gfx.aftonbladet-cdn.se/multimedia/dynamic/00571/schaffer_571457b.jpg

Urban sa...

Verkar -åtminstone med rätt humör och en stadig konjak - vara en fantastisk bok och människa.
Men man undrar ju hur hans egen korrektur/faktagranskning är.

Och så undrar man om han givit ut boken på eget förlag.

(Om man är på det finkänsliga humöret kan man ana ett visst förakt för Danmark som "först år 1700" införde den gregorianska kalendern. Då kan det påpekas att enligt wikipedia infördes nymodigheten i Sverige först 1753, vilket skedde på ett rätt osmidigt sätt. Vi är det enda land förutom Sovjetunionen som haft en dag med namnet "30 februari" i almanackan.)

Får väl se om boken finns på ett bibliotek nära mig, men jag tvivlar på det.

U.J.

Experience No 1 sa...

ja kunskap är aldrig tungt att bära sägs det ju :-) Besök min blogg

Kalle Lind sa...

Urban: till Vladimirs försvar ska säjas att han ägnar en ganska lång utvikning åt just att Sverige var ännu senare med den gregorianska kalendern.

Urban sa...

Tack, det känns tryggt.
Tydligen är han utgiven på ett riktigt förlag och har till och med hunnit tröska över flera. (Wikipediasidan om honom är rätt detaljerad och jag vågar oblygt gissa att han åtminstone delvis skrivit den själv.)

I själva sakfrågan tycker jag det har viss betydelse vilken sorts bok han hade skrivit. Var det en grävande fackbok blir jag lite illa berörd för forskningen ska vara fri. (Jag råkar f ö veta att familjen har till policy att inte lägga sig i Astrid-forskningens innehåll, men jag kan givetvis inte svära på att det varit utan undantag.)Var det en roman klandrar jag dem inte och tanken på en musikal låter rätt mycket som ett cash-in-projekt.
Finns det då där inte en bra historia att berätta?
Jo, kanske, fast egentligen inte. Astrid Lindgrens första graviditet ligger i skarven mellan hennes lyckliga barndom (som är slut sedan flera år) och hennes vaknande författarskap, som inte kom förrän hennes egna barn var i läs-åldern. Det skulle bli en rätt otymplig mängd tid ifall man ville ha med något av det folk känner igen och förknippar med Lindgren.
Jag skulle gärna lära mig mer om Astrids tid som schinglad jazzjänta, men en musikal vore nog inte rätta sättet. Det vore alltför troligt att man skulle lägga in allusioner på hennes kommande verk och då är man tillbaka i cash-in-problematiken, och skulle dessutom antagligen skapa ett antal myter på köpet.
Har man upphovsrätt på sitt eget liv? Jag vet inte vad lagen säger, men jag tycker nog att man ska ha det i någon form.

U.J.

Anonym sa...

Upphovsrätt har man väl om man når upp till "verkshöjd". Astrid borde nog nått det, själv vet jag inte...

/DDM

Gubben Far sa...

Skulle inte en musikal vara ett bra sätt? Astrid skulle kunna sjunga "Jag är Annika när gubben min är inne, jag är Pippi när gubben min går ut" eller "Stockholm är Stockholm, Småland är trist".

Urban sa...

Gubben far: Jo, det librettot verkar ha sina förtjänster. Fast kanske lite knepigt om det skulle utspelas åtminstone 10-20 år innan Pippi och Annika var påtänkta. Och medan Astrid var ogift.

Det finns iochförsig en vändpunkt som Oravsky borde övervägt ifall han var någorlunda inläst - det var när Astrid flyttat till Stockholm (dit hon ju mer eller mindre flytt) och bodde i kollektiv som hon insåg att hon faktiskt hade haft en lycklig barndom, vilket hon aldrig tänkt på. Den skulle bli en viktig motor i hennes författarskap och visst kan man tänka sig en scen där hon berättar en massa skrönor som påminner om bullerbyäventyr för sina rumskompisar.
Fast det var inte samma sak som något uppvaknande för skrivandet. Det kom betydligt senare.

U.J.

Åke Forsmark sa...

Det här behöver ju inte ha något med saken att göra men:

http://forsmark-stralandetider.blogspot.com/2009/03/visionaren.html

dr. No sa...

Vilken självförhärligande hjälte!

Anonym sa...

Det där om Astrids utomäktenskaplige son tog de upp i SVT-dokumentären om Astrid efter att hon precis dött, minns jag. Hennes dotter var med och pratade där också. Jag skulle inte heller vilja att nån knäppgök tjänade pengar på min mammas historia.

Urban sa...

Precis. Tror inte att det varit något egentligt hemlighetsmakeri om honom. Jag tror att det står med i Strömstedts officiella biografi (som är sanktionerad och tillkommen på Lindgrens initiativ).
Däremot var det någon journalist häromåret som grävde upp lite mer bakgrundshistoria om barnets far, men det var en annan historia.

U.J.

Anonym sa...

Däremot kunde man säkert gräva upp något mera om Astrids aktiviteter under krigsåren, då hon satt på censuren och strök svarta streck i privata brev till och från de inkallade.

Gökur sa...

Han stavar reflexioner med x också. Bara en reflektion...