På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.
Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda budskap som "Viva Espania!"
I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns "Doin' the omoralisk schlagerfestival" besjungs inte bara Abba - "lika döda som sillkonserver" - och Stikkan Anderson - "ett cyniskt svin" - utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:
Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolen
Tes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.
Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands "Juanita". På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett "de andra kraft och glöd", och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:
Så ge er av!
Jag är trött på era svängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun
(Jag hävdar f.ö. att "trött på era svängar" är ett nödrim. Visst, det är väl inte omöjligt att hon är trött just på deras svängar, men är det verkligen det viktigaste för henne att förmedla? Känns den meningen verkligen helt naturlig?)
"Juanita" lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.
Cornelis gjorde "Po-rom-pom-pon", som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:
Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad ... jorå!
Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:
Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot'en
så skjuter han dej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision
Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.
Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med "Las Kvalmas" en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:
I Las Kvalmas
- har du varit där nån gång? -
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit
Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord
Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:
Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in
Dan Berglund - en annan av den här bloggens följetänger - var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten "10 års kultur i partiets tjänst", utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten "Juan Paredes". Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.
Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:
När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
- man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång
1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan "Juanita" drogs av predikade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.
söndag 6 december 2009
Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
37 kommentarer:
Hej! Tack för dina välskrivna och intressanta inlägg :) Men jag trodde Juanita gick "jag är trött på era sVängar?" Dan Berglund har också skrivit en kritisk låt mot francoregimen, "Juán Paredes". Dock aldrig utgiven på skiva.
En "släng" är väl gammal hederlig 70-talsslang för en 100 kr-sedel?
När man önskar köpa "en släng XX" så får man ju den mängd av varan XX som motsvarar värdet 100 kr.
(Fast de hade väl Pesetas i Spanien på den här tiden?)
Knepigt nödrim nevertheless...
Tänk så fantastiskt om folk faktiskt hade slutat åka till Spanien och därmed förlängt fascistregimens grepp med kanske 15 år. Embargon borde förbjudas av FN.
Anonym: Fascisternas grepp om Spanien lättade inte för att folk åkte dit på semester, utan för att Franco dog.
Om jag vore artist i Sverige på 70-talet hade jag också skrivit antifascistiska texter och uppmanat folk att inte åka dit.
Garrotering var en särdeles vidrig avrättningsmetod där en skruv drevs in mellan andra och tredje nackkotan, som praktiserades i Spanien så sent som 1974.
Jag minns att mina föräldrar tillhörde ett gäng (jag satt på pappas axlar) som protesterade mot detta utanför Spaniens ambasad sommaren 74. Vi var inte många, de flesta barnfamiljer, men polisen valde trots detta att skringra oss med batonger.
Vänstern var svag redan då, färgstark och lite nördig kanske, men i absolut minoritet. De allra flesta skötte sig själva och sket i andra och åkte med glädje till mallorca på semester (eller grekland för den delen, där var det också militärdiktatur).
Och att det antifascistiska sånger i Sverige på den tiden, är väl knappast något att göra sig lustig över, utan snarare något man ska minnas med stolthet?
Anders Sparring: lite får man väl göra sej lustig över det? Inte över att folk avrättades, för det tycker vi båda är fel, men för Björn Afzelius lite självtillräckliga sätt att beskriva det?
Jag hoppas det framgår att jag gillar alla låtarna jag beskriver. "Juanita" dock motvilligt, en s.k. guilty pleasure.
Tack för julkalendern. Tangerar nästan förra årets.
Olov/ Jonas: jag har citerat låten fel i alla år. Visst är det svängar, inte slängar. Men nödrim hävdar jag lik förbannat.
Juan Paredes är en titel jag känner igen. Ska gräva i saken. Tack för tips.
Anders Sparring: Det där är förstås en fråga som omfattar X antal tjocka historieböcker, men fascismen stod inte och föll enbart med Franco. Och i korthet tror jag att den ökade öppenhet och omvärldskontakt som turismen medförde gjorde demokratiseringsprocessen lättare och mer naturlig än vad som hade varit fallet om Spanien hade fortsatt att isolera sig.
Anonym: Jaha, det tror inte jag. Men det är en bekväm sanning om man gillar att turista i diktaturer.
Kalle: Det är lungt, jag lackade mest ur på en av kommentarerna.
Tack för berömmet. Jag håller med. Nästan..
Nog borde det stå
fala fruntimmer
och inte
falna fruntimmer.
Eller hur?
Anna: nä, men däremot var tanken att det skulle stå fallna fruntimmer.
En fråga utanför ämnet: Kommer det ingen podversion av Året som gick? Det är jobbigt att spola förbi den dåliga musiken.
Bra program förövrigt, som alltid.
//
Erik
"antispansk" schlager - ja det skulle väl Franco ha sagt... anti Franco ska det väl vara?
Anders Sparring: All heder och ära åt ditt engagemang, vi har antagligen ganska likartade önskemål för världen i stort även om vi har olika syn på hur de önskemålen ska förverkligas.
Jag har faktiskt aldrig satt min fot i en diktatur (Franco dog innan jag föddes), men är du 100% övertygad om att ökad turism till, säg, Egypten kommer att förlänga Mubaraks diktatur och att det bästa sättet att bli av med den är att hela världen vänder ryggen åt Egypten?
Ja och sen har vi ABBA. 1975 skrev de en sång där det enda budskapet var "länge, länge leve kärleken". Men när de sen översatte den till engelska handlade den om Fernando och hans gevär och kanoner, "how proud you were to fight for freedom in your land". Nu var det visserligen Rio Grande och en annan, historiskt mer okontroversiell revolution, men nog kom inspirationen från den svenska antispanska schlagervågen? Sylvia Vrethammar kunde bara lyssna och lära.
Anna/ Anonym: det var hemskt vad det märks ord här. Rent faktiskt är väl inte låtarna anti-spanska, men det lät roligt att skriva "spanska anti-spanska" eller "anti-spanska spanska". Ibland får liksom humorn komma i första hand, särskilt som den här bloggen främst uppehåller sej vid trivialiteter.
Erik: Året som gick kommer som podd. Jag ska bara klippa ihop det först. Vilket betyder att jag bara ska skriva ett par andra grejor, vara med mina barn och spela in ett nytt program först. Men på torsdag tror jag att det finns.
Jag vill naturligtvis inte inkräkta på ditt fria skapande med en massa tråkiga pekpinnar men ändå ge en kommentar. Ni kommer väl alla ihåg den mäktige transportbasen Hasse Eriksson? Jag minns ännu bilden av hans uppsvälldhet när han efter att ha hutat åt sina fackmedlemmar för deras resande till Mallis ertappades i badbrallor på sin feta lekamen och med en bamsegrogg i handen i solen på samma destination. Var det den incidenten som slutligen fällde honom eller var det förskingringen av medlemsavgifter (uppfinnare av trippla traktamenten) eller självdog han faktiskt av sin svåra alkoholism? Hur som helst hade de antispanska spanska visorna kraftfull effekt i den dåtida indoktrineringen. Skulle en sådan diversionsmanöver idag kanske kunna rädda Wanjas "sorry ass"?
Anonym: Ahh! Hasse Ericsson! Han kommer att vara med i min näst-nästa bok "Människor som har haft fel" (april 2011).
Idag åker kreti och pleti till Thailand, Turkiet och andra tveksamma ställen. Massan har inte lärt sig någonting.
Redbanner:
Kan du ge mig nåt exempel på ett land som utsatts för turistbojkott och därigenom tagit första steget mot att avsätta sin diktator och införa demokrati?
Redbanner: Ja, som Kuba t ex.
"Svängar" är kanske ett nödrim, men det betyder i alla fall "resor". Man tog ju en "sväng" till Spanien, t ex.
Om det var "slängar" hade det VERKLIGEN varit ett nödrim dock...
För övrigt tycker jag det är helt fantastiskt hur Spanien gick från diktatur till demokrati. Tror det är svårt att föreställa sig för många hur kontroversiellt Spanien var på den tiden.
Verkligen: Ahh! Hasse Ericson. Som transportarbetare (förvisso för ung för att ha upplevt honom som ordförande, han sparkades innan jag föddes) har jag en lite ambivalent relation till honom. Jag älskar att hata honom och hatar att älska honom.
Å ena sidan var han en självtillräcklig pamp som skadade förbundet allvarligt genom att så brutalt genomdriva storavdelningarna. Dessutom drog han som sagt till Spanien mitt under pågående bojkott och förskingrade pengar från förbundet. Men å andra sidan så var han en helvetes hård förhandlare som inte tvekade att kämpa mot fienden (arbetsgivaren) med alla tillbuds stående medel. Han var ju inte direkt rädd för att leda medlemmarna i strejk.
Men när allt kommer omkring så tror jag att jag älskar gamle Hasse Hoffa mer än jag hatar honom. Den fackliga kampen är ju ingen tebjudning, för att travestera en död kines. Så en fackförbundsordförande bör ju inte gärna vara en mjuk och gullig figur. Dock, det famösa fotot på Ericson i Spanien gör det ju inte direkt lätt att gilla honom.
@anonym: Sydafrika är väl ett ganska uppenbart exempel på ett land där en internationell bojkott åtminstone hjälpt till en aning med att få bort en vidrig diktatur. Och Kina är väl ett ganska bra exempel på att "ökad öppenhet och omvärldskontakt" inte nödvändigtvis medför ökad frihet och demokrati.
Angående det egentliga innehållet i den här bloggposten tycks man kunna konstatera att Kalle Lind verkar vara överens i sak med Björn Afzelius, men det räcker tydligen inte eftersom Kalle inte gillar Afzelius. Cornelis och Stefan Demerts attacker på Francoregimen får däremot passera eftersom Kalle råkar gilla dem. Jag anar en parallell till "popetablissemangets" förlöjligande av Stings regnskogsengagemang, samtidigt som REMs dito möttes av andäktig respekt. Det hela påminner om den där Larson-teckningen om hur man raggar kvinnor - FEL: liten buteljaxlad halvflintis man bjuder en kvinna på en drink; RÄTT: lång bredaxlad man med bländvitt leende bjuder samma kvinna på en drink... det handlar alltså inte så mycket om det som sägs, utan om vem som säger det.
Jonas: gällande det faktum att jag råkar tycka Juanita är en något sämre sång än övriga som nämns i texten - jag anser att låtar inte BARA ska bedömas utefter sitt politiska budskap. Ärligt talat är jag inte säker på att de ska bedömas efter sitt politiska budskap alls.
"Las Kvalmas" och Pomperompom-låten har humor. Det har inte Björn Afzelius.
I övrigt tror jag det är första gången Stefan Demert jämförs med R.E.M.
@SimonF
Jag undrar om MonthyPythongängets figur Mr Kreosote kan vara inspirerad av Hasse Hoffa? Njä det fanns väl inspiration på närmare håll. Englands alla extravaganta fackbossar, Måste googla på Arthur Scargill - han basade väl för the coal-miners och lät sig chaufferas i värsta Jaguarbilarna? (medan kolgruvearbetarna i sann brittisk anda visade upp sig i sprucken och trådnött konfirmationskostym som var deras arbetskläder).
Jonas: Jag är verkligen ingen Kinakännare, men jag vågar nog lova att det inte var friare och öppnare i det gamla slutna Kina.
Och jag tror inte att dagens regim tänker: "Härligt! Med våra turistintäkter kan vi se till att stärka diktaturens grepp i åtminstone ett par generationer. Annars hade vi ju tvingats införa demokrati."
Kalle: nej, du har såklart rätt. En låt ska inte bedömas enbart,eller ens alls, utifrån sitt politiska budskap (såvida det inte rör sig om nazipropaganda - där drar jag faktiskt gränsen). Jag undrar bara varför du skriver att Afzelius "predikar" i sina mellansnack på scenen, eller varför du är så snabb att klistra etiketter som "revolutionssentimental" på honom. Det tyder väl på att det inte bara är själva låten Juanita som stör dig, utan snarare Afzelius själv, eller? Och då är vi ju där: den ene kan man hacka på, den andre kan man hylla, trots att båda står för samma sak. Men visst, man har rätt att ogilla vem man vill på vilka grunder som helst. Det kanske inte alltid framstår som helt konsekvent bara.
Anonym: märk väl att jag skrev att Kina exemplifierar att öppenhet mot omvärlden *inte nödvändigtvis* leder till frihet och demokrati. Av detta följer inte att slutenhet alltid leder till frihet och demokrati.
Jonas: jag hackar inte på Afzelius för att han tyckte si eller så. Jag hackar på honom för att jag tycker han var dålig. Det är inte inkonsekvent att tycka att en artist är bra och en annan dålig, det är ett uttryck för en viss smak och en viss hållning.
Kalle: jo, jag förstår det. Men om Cornelis - eller någon annan artist som du gillar - från scenen hade uppmanat sin publik att inte åka dit eller dit, hade du beskrivit det som "predikande" också?
Jonas: Jag uttryckte mig rätt slarvigt där. Vad jag menade var att turistströmmarna till Kina kan leda till ökade kunskaper om omvärldens demokratier hos gemene man, vilket på lång sikt kan utgöra grogrunden för en demokratiseringsprocess.
Att vända ryggen åt Kina skulle knappast leda till nåt sånt. Visst skulle det på sikt kunna leda till en revolution, men frågan är hur demokratiskt sinnade revolutionsledarna skulle vara.
Jonas: frågan är hypotetisk. Cornelis sysslade inte med predikningar. Det är bl.a. därför jag tycker han är bra.
Cornelis spöade däremot upp en av sina flickvänner vilket var mindre bra, men det har du också nämnt någonstans här på bloggen.
Dock vill jag påpeka att jag håller med dig i sak Kalle, jag föredrar också Cornelis, trots sina skavanker, och vissa inlägg du hänvisat till gällande mr Afzelius har gjort att jag sett på honom med lite nya ögon. Även om jag fortfarande gillar hans musik.
Men jag förstår Jonas poäng litegrann.
Vad som är tilltalande med Björn Afzelius är just allvaret i texterna. Allvar och uppriktighet. Humor fanns oftast utanför scenen.
Äh, jag är ju inte ute efter att bråka på något sätt. Jag är nog mest lite bitter på Andres Lokko, Per Bjurman, Jan Gradvall och de övriga politbyråmedlemmarna på POP-redaktionen, vilket gör att jag ser spöken lite överallt.
For the record: jag föredrar också humor framför humorlöshet... annars hade jag ju aldrig blivit beroende av den här bloggen...
Angående Sydafrika så var det ju en mycket bättre nation att bojkotta för svenskar, eftersom det inte krävde någon form av uppoffring. Sen kunde vi alla njuta av att vår "bojkott", som bestod i att precis som innan strunta i att handla med eller åka till Sydafrika, var framgångsrik.
Anonym: svenskt näringsliv hade faktiskt ganska stora investeringar i Sydafrika, så ditt resonemang stämmer inte riktigt. Dessutom var ju bojkotten av Sydafrika en internationell angelägenhet, inte bara en svensk. Plus att den faktiskt fungerade, ihop med övriga politiska påtryckningar. Ökad turism till Sydafrika hade sannolikt haft noll, eller i värsta fall motsatt, effekt på apartheidregimen.
Skicka en kommentar