fredag 28 mars 2008

Ett orimligt långt inlägg om en gammal gitarrevolutionär.

Dan Berglund har gjort comeback. Det är några månader sen ”Såna som oss...” släpptes, men eftersom Berglund gjorde en Roy Andersson och väntade närmast ett kvartssekel mellan skivsläppen – och eftersom den här bloggen knappast är till för nyhetsnarkomaner – lär det inte spela nån roll.

Jag har länge gillat Berglund. Han är så ohämmat pessimistisk. Stefan Wermelin skriver i standardverket 99 proggplattor:

Jo, jag tror visst på att man ska skildra samhällets avigsidor, men när man tar i så här från knäna för att få med allt säger allt arbetarelände så är risken att såna som jag plockar fram skygglapparna. Nej, jag tror inte på det här, fullt så här jävligt kan det ändå inte vara.

Berglund får alltså inte med sej abnormt långa gamla vinylrävar från Sveriges radio i båten. Jag har full förståelse för Wermelins invändning – jag har alltid tyckt att man gör det för enkelt för sej om man bara skildrar tillvaron i svart och glömmer resten av paletten – men jag tycker mej samtidigt se samma humor hos Berglund som hos Lars Norén. Oavsiktlig eller inte kan kvitta, men den naturalistiska hängivenheten vid alla kroppsliga detaljer får mej konstant att fnittra nervöst:

Nog var du fin, lilla Ann-Katrin
Fast du inte var fager att skåda
Men händer med valkigt och härdat skinn
Och vader med åderbråcksklåda

(Anderssons kärring, 1975)

Karl-Alfred, du snyter den rödsvullna krana
Som ruttnat av brännvin och ensamma år

(Våren i Backadalen, 1975)

Men Bullen som med klädesplaggen klibbande som slem
Vid sitt kallsvettigt brinnande skinn

(Bullen hade firat, 1975)

Det var fyra tysta män från en karg och kämpig värld
Fyra ischiasmärkta, styvlemmade män

(Bullen hade firat, 1975)

Över huvud taget höjer Berglund på egen hand sångtexters omnämnande av ischias, den näst surben och skurgumsknä mest oglamourösa av jordens upptänkliga åkommor, med flera tusen procent:

Och det enda vi äger det är vår heder
Som goda kamrater och rediga män
Visst skaffar vi oss ischias och styva leder
Men dona skall hålla i många år än

(Våren i Backadalen, 1975)

”En yngling” – påtagligt Dan Andersson-inspirerad – är ett skillingtryck i rakt nedstigande led från den bröstsjuka flickan med det lockiga håret som aldrig får träffa sin mor igen i ”En sal på lasarettet". Åtta minuter deprimerande detaljer till monoton melodi:

En skurkärring var hon till yrket
Med ryggont och värkande ben
I virvlande stendamm och slammer
Stod farsan och borrade sten
Jag minns hur han hostade loskor
Och sa med sin rossliga röst
Här inne här har jag min gravsten
Och slog mot sitt väldiga bröst
[---]

Och morsan hon födde en unge
Fast hon var härjad och svag
Den skrek så hon höll på bli galen
Så hon tystade honom med slag


Och när det stundom tränger in ljus i det sjuttitalets Göteborg där skurkärringar med åderbråck och fyllhundar med ischias tydligen dominerade gatubilden, när Berglund bestämmer sej för att besjunga ”minnet av en kamrat”, när han beskriver en ungdom med ”brudar och bärs” och ”löning var fjortonde dag” – så är han väldigt snabb med att sticka hål på härligheten:

Dina tankar, dom växte i frätande gas
På en fruktansvärd kemisk fabrik
Tills sjukdomen kom, och du slutligen las
På en skinande cancerklinik

(Ballad till minnet av en kamrat, 1978)

Jag älskar det. Förhoppningsvis inte av cynism. Jag skrattar till på samma sätt som när (den nuförtiden något härjade) Lou Reed i den fantastiskt vackra ”Perfect day”, efter att ha druckit Sangria i parken, matat djur på zoo och gått på bio, plötsligt förklarar varför det varit så fantastiskt:

I thought I was someone else,
Someone good
Bredvid svenska arbetardiktare som Erik Lindorm och Dan Andersson, Bellman, Ferlin och Cornelis är Lou Reed kanske Berglunds meste referenspunkt. Scenerna från det nattliga Göteborg beskriver samma dekadens som Walk on the wild side. Men där Reed är storögt fascinerad av she-males och hustlers, står dock Berglund med sin tummade partibok och äcklas av det han ser medan han drömmer om en lycklig framtid vid kolschosen:

Glasskärvorna regnar över bilvrakens golv och sits
Porrbion Rios purpur dryper
I plaskbassängen simmar uppsvällda pommes frites
och ett par påtända typer

(Nattvandring, 1987)

För det går trots allt inte att komma ifrån att det parti Berglund under sjuttitalet var knuten till – och nu tagit avstånd ifrån – hette KPML(r) och trodde bergfast på ett stalinistiskt rike utan borgerlig dekadens (läs prostitution och homosex), där arbetande män kysste sina kärringar farväl för att gå ut och bidra till produktionskvoten och som väl får säjas bygga på lika delar naivitet och enfald:

Men det sjuka ska vi slåss mot, det friska ska vi värna
Den har inte slocknat, socialismens stjärna
Men dom vill få oss mjuka med sin egen sjuka
Åt helvete med dom och med deras människosyn
Ner med dekadensen - ner med den i dyn!

(Dekadansen, 1978)

Nåväl. Berglunds nya platta då? Det låter ungefär som förr. Eftersom karln verkade ha levt genom ett sekel av stenlunga redan vid debuten vid 21 års ålder, har åren knappast påverkat honom. Men han tror inte längre på – som hans partivänner Knutna nävar sjöng – att ”vår flagga är Tiranas flagga". ”Frasse Swahn i Albanien” är det bästa spåret på cd:n och en uppgörelse med en blåögd och rödhjärtad artonåring som en gång skådade ljuset i en arbetsbrigad vid kraftverksdammen Mao Tse-Tung i Enver Hoxhas kallhamrade diktatur:

Jag ser ett land så grönt och grant
Där mänskan ej trycks ner
Där psykakut är obekant
Där självmördarna ler
Jag kan inte räkna dom under jag såg
Eller komma ihåg var det landet låg
Där femårsplanens djärva mål
Smitt ett folk av stål

10 kommentarer:

Enoksson sa...

Inlägget var delvis lysande, men varför skriver du aldrig om de självlysande skorrande överklassynglingarna, som bla representeras av en av våra mest avskyvärda men ofta sedda och hörda politiker?
Slutligen, dyre skribent, varför skriver du inte något om Tjadden Hellström? Är du feg eller är du som jag, östgötefob?

Kevin Silver sa...

Hur kan gamla kommunister få vara de enda som beskriver världen? Det fattar man väl att en som varit i
Tirana och återvänt är spion.

Skriv om Rickfors och Ledin istället som skriver låtar som man begriper. Vem som helst kan ju känna känslan i att flyga fram över ängarna.
Jag är rädd för kulturarbetare. Det låter så kinesiskt. Jag är svensk knegare.

Kalle Lind sa...

Enoksson: jag vet inte riktigt vilka fluorescerande unga människor ur socialgrupp 1 du åsyftar, men dom låter onekligen fascinerande.

Som Tage Danielsson-, Eldkvarn- och Anders i Anders & Måns-fan kvalificerar jag knappast som östgötefob (visserligen har jag blandade känslor inför fredrikarna Strage och Virtanen, men det har rimligen dom själva också). Däremot är jag dåligt uppdaterad på Tjadden. Jag vet att han gjorde en gubbe som hette Ludolf och som jag gissar hade ett talfel, att han var biografmaskinist i Det var då och att han i ett Sommar-program hävdade att Newton uppfann graviditeten.

Men det håller ju inte att bygga en bloggpost på om man vill komma upp i mina textvolymer.

Kevin Silver (vilket jag hoppas inte är en pseudonym): jag vill verkligen opponera mej mot att gamla kommunister är dom enda som beskriver världen. Jag är heller inte övertygad om att man tvungetvis gått över till andra sidan för att man en gång har besökt en diktatur.

Vidare vill jag nog hävda att Berglund är betydligt konkretare än Ledins frisläppta hästar och Rickfors vingar.

Vad gäller rädslan för kulturarbetare får det vara upp till dej. Jag är inte farlig. Inte heller kines. Och det vore magstarkt mot dom som har riktiga jobb att säja att jag är knegare.

Rikard sa...

Berglund måste vid sin debut varit världens äldste 21-åring.

"Jag åt min gröt, och läste tidningen
Tog väskan i min hand, och kysste kärringen" som han skriver i 'de mördades fria republik' låter knappast som något en yngling skulle ha värkt fram på kammaren, men det gjorde Dan. Raderna låter snarare som något en gammal ledbruten och söndervärkt grovarbetare skulle skrivit när han i väntan på döden (som kommer i hans fall vid 58 års ålder) sitter och summerar sitt liv.

Dans låtar brukar jag köra när kontorsjobbet känns lite för präktigt och min inneboende revolutionära tonåring sticker fram sitt acne-beväxta ansikte i mitt medvetande och vill ha lite uppmärksamhet.

Anders/Ysse sa...

OMG! Jag kan fortfarande "En yngling" nästan utantill. Så nåt mer måste ju låten ha än bara pessimism. Fast visst skämtades det en del om D.B, "Den proletära tillförsiktens mästare."

Jag minns hur han hostade loskor
och sa med sin skrovliga röst:
Här inne, här har jag min gravsten,
och slog mot sitt väldiga bröst.

Kevin Silver sa...

Jag kanske var lite kortfattad. Jag diggar kultur också. Var med lite i Rågsved när det begav sig. Och jag har varit i Budapest innan muren föll.
Men jag är rädd för rödhåriga brudar med arafatschal. Fast egentligen är jag mest arg på överklassen, skorrande eller inte. Måste man förresten facka folk?
Kan man inte bara få vara arg och rädd?

Kevin Silver sa...

Jaha, nu fattar jag, psuedonym betyder alias. Lite sen i starten kanske, men man kan ju googla på ord nu. Har gjort lite annat under tiden oxå.
Nej, jag heter Kevin men morsan å farsan döpte mig inte till Silver. Det har jag tagit själv.

Göran Thyni sa...

de mördades fria republik är ett oefterliknelikt mästerverk som lyckas kombinera vrede och galghumor som ingen annat man hört.
Stalinist eller inte DB är genialisk i sina bästa stunder.

Anonym sa...

Ledsen för senkommen kommentar, men snubblade över det här inlägget först nu.

Onekligen är Frasse Swahn i Albanien skivans bästa spår. Det cirkulerar en liveversion med ytterligare en vers, där protagonisten sjunger om hur han på en albansk änkas grå tröja sätter fast en "gyllne nål av stansad plast med Josef Stalin på".

Denna bild användes även med framgång av Peter Birro i Hammarkullen, där han låter den gamla erraren Frank dra fram sitt albanska Stalinmärke som argument i dispyten med de ryska kriminella som enligt Frank har "svikit proletariatets diktatur".

En intressant fråga är om Berglund var direkt inspirerad av Hammarkullen när han skrev den versen, eller om Albanienresor och Stalinnålar var något som var och varannan klassmedveten Göteborgsungdom hängav sig åt när det begav sig...

Anonym sa...

http://www.youtube.com/watch?v=pVGwf1njInQ&feature=related

Finns en intressant intervju där, just om det som diskuterades här.