torsdag 1 april 2010

En väldigt mysko visa.

Jag har, via mina försänkningar på Sveriges Radio, kommit över en sång som känns väldigt underlig att lyssna på 2010. Den är gjord av elever vid SÄMUS - Särskild Ämnesutbildning i Musik - vid Musikhögskolan i Göteborg 1975. SÄMUS, har jag wikat mej till, var en försöksverksamhet med kraftiga politiska inslag:

Högsta beslutande organ inom utbildningen var stormötet. Under flera år pågick en intensiv debatt vad gäller graderade betyg. Utbildningen var påverkade av 1970-talets politiska liv och av den kulturpolitiska debatten i Sverige.

Det politiska engagemanget märks, om jag säjer så, på låten i fråga.

Texten börjar mitt i en situation:

När sista planet lyft och det är tomt i hangarerna
är det många som ser längtansfullt mot skyn
Nu har de flytt - alla hallickarnas kunder
Själva hann de inte följa med


Vi förstår att något har hänt. Vi förstår att detta något är oundvikligt - men också positivt. Hallickarna - en illa sedd yrkeskår - är de som längtar.

Texten fortsätter att göra nedslag i en förändrad stad, ett förändrat land:

Nu står inga vakter invid ockrarnas butiker
Nu bevakar ingen längre överklassens villor
Den amerikanska örnen har flytt på brustna vingar
nu kan ingen längre gömma sej i deras skugga
nu står all skyddslingar skälvande och nakna
väntar på det oundvikliga som måste komma

Handelsmannen ser dem genom fönstret till affären
Sångerna och larmen tränger in genom rutan
och på något sätt är deras ansikten bekanta
men aldrig har han sett denna glans i deras ögon
Jo, det är samma människor vars levebröd han stulit
som lämnat sina platser i Röda korsets riskö


Ett förtryckt folk har rest sej och skådar stolt morgondagen i vitögat: "I slumkvarteren lyfter folken sina huvud, känner redan vinden föra med sej nya dofter".

Och nog var dofterna nya. Låten heter "Kambodja är befriat" och slutar med stolta segervissa strofer:

Kambodja är befriat och folket har tagit makten
Befrielsearmén tågar in i Phnom Penh


Ledaren för "befrielsearmén" hette som bekant Pol Pot och var en despot. Snart skulle han tvinga hela Phnom Penhs befolkning ut på landet, där några svalt och några sköts och några försvann och antagligen ganska få kände "att segern var vunnen".

Snart blev Kambodja Deokratiska Folkrepubliken Kampuchea och året var noll. Såren efter två miljoner amerikanska bomber hann aldrig läka förrän nya skador tillfogades khmererna, även denna gång under en föregiven frihetsflagg.

Jag kan ha en viss förståelse för att idealister i väst tänkte att det är bättre att socialistiska kambodjaner styr över Kambodja än att amerikanska imperialister bombar det, i strid mot moralen och krigsrätten.

Jag kan bara känna att det rättrådiga gänget musikläraraspiranter var lite snabba på hanen när de spelade in sången med refrängen:

Om blott några dagar så kommer kamraterna
i svarta uniformer intill stan
Unga män och kvinnor med gevären på ryggarna
och ingen makt kan hindra deras väg


Revolutionsromantiken måste nån gång ha stockat sej i halsen när sanningarna om Pol Pots terrorvälde läckte ut. Jag kan förstå om man i Sverige inte ville tro på rapporterna - en av de svenska korrespondenterna som var kvar in i det sista hette Herman Lindqvist och har aldrig varit en sanningsivrare - men successivt måste ändå vissa insikter ha nått det muntra SÄMUS-gänget.

Jag kan tänka mej att nån av dem gärna hade sett att den där singeln begravdes och glömdes. Jag kan tänka mej att nån av dem förbannar Sveriges Radios anala pedanteri och minutiösa arkivordning. Själv är jag bara tacksam.

Till råga på allt tycker jag att låten som sådan är ganska mäktig. Den framförs med den sortens patos som gör att jag faller för alla gamla arbetarmarscher och kampsånger och frälsislåtar och, väldigt väldigt motvilligt, till och med Horst Wessel. De menar vad de sjunger. Det de menar är visserligen förskräckligt, men det nakna allvaret sätter sej i mina nackhår.

När jag googlar "Kambodja är befriat" upptäcker jag för övrigt att den spelats i P1 en natt 2008, tillsammans med bland annat låten "Revolutionens röda fana" med Demokratiska Kampucheas Radioorkester. Jag får inget riktigt grepp om sammanhanget den spelats i, men är man högerkonspiratoriskt lagd måste uppgiften gödsla den gamla sanningen om Demokratiska Folkrepubliken Sveriges Radio.

16 kommentarer:

Dvärghundspossen sa...

Det är väl ett ganska allmänt spritt psykologiskt fenomen egentligen: Om man först ställer sej och säger, trosvisst och utan brasklappar, att "såhär är det!", så blir det himla svårt och jobbigt att ändra sej sen. På det sättet är det egentligen inte så svårt att förstå alla dessa gamla vänstermänniskor som in i absurdum hävdade att "Jo men Pol Pot var visst en sjysst kille". Att säga "Oj vi hade fel och högern hade rätt i denna fråga" var väl helt enkelt så jobbigt att det bara inte gick...

Det är synd att diskussionen om den gamla diktatur-hyllande vänstern får det att låta som om det vore nåt helt unikt för just dessa människor att in i det sista vägra ändra sej och erkänna att dom hade fel. (Eller, f ö, att det skulle vara nåt unikt för folk som bor i Bjästa att fortsätta tro på sin trevliga bekantas oskuld oavsett vilka bevis på motsatsen som kommer fram i domstol.)

Heliokles sa...

Kalle:
Bra inlägg! Jag finner det ännu mer berömvärt eftersom du - som jag uppfattar det - står en aning till vänster om mig (är väl snarast socialliberal), och faktiskt ägnar dig åt självkritik av missförhållanden på "din" sida av regeringsmakten.

Det är bara en sak som saknas. Jag tycker egentligen illa om att folk hängs ut, men i det här fallet handlar det om människor som medvetet gjorde ett debattinlägg. Många kulturpersonligheter som stödde Hitlertyskland fick - fullständigt rättvist - betala genom att bli utfrusna och marginaliserade efter kriget.

PO Enquist, Jan Myrdal och andra som hyllade Pol Pot och andra kommunistiska vanvettsregimer har däremot kommit betydligt lindrigare undan. Jag tycker faktiskt du borde publicera namnen på låtskrivarna. Det skulle också vara en väldigt bra uppföljning om du kontaktade några av dem och frågade dem om de står för sången idag. Ett extra plus i kanten - om jag känner dig rätt - är att de sannolikt skulle bli ordentligt förargade på dig. :)

Heliokles sa...

PS Hade ingen aning om att Herman Lindqvist var kvar in i det sista. Jag har alltid betraktat honom som en man helt utan positiva kvalitéer, men om man stannar kvar i Phnom Penh när Röda Khmererna angriper har man kanske till någon liten del förtjänat att bli hela svenska folkets historiker trots att man är en fullständig dilettant.

Kalle Lind sa...

Heliokles: jag har inte namnen. Jag har aldrig sett själva skivan, men det skulle inte förvåna mej om gänget valde att vara anonymt (Knutna nävar satte aldrig ut bandmedlemmarnas namn av SÄPO-skäl).

Men oavsett vilket: jag vet inte om det är intressant att hänga ut namn angående trettifem år gamla förseelser. Och personligen har jag ingen lust att ringa upp, främst för att jag har telefonskräck.

Jag håller med om att PO Enquist har lyckats slinka ur det av Per Ahlmark kopplade greppet på alla gamla diktaturkramare; karln är så löjligt älskvärd och älskad att han aldrig konfronteras.

Jan Myrdal däremot, har väl fått äta upp sitt stöd för kambodjanerna med råge. Den högst suspekta institutionen Forum för levande historia har för håken gjort en utställning om en resa han och tre andra Kambodja-vänner gjorde 1978.

Vilket i sin tur beror på att Myrdal är allt annat än älskvärd och sturigt vidhåller att han såg vad han såg och inte gärna kan rapportera om nåt annat.

Dvärghundspossen sa...

Jag trodde Myrdal var lite speciell på så sätt att han gick med på att röda khmererna begick massmord osv, men att han tyckte det var berättigat? Eller har jag fått detta om bakfoten?

Robert Huselius sa...

Ååh! Att den låten spelades 2008, var för att den användes som vinjett i radioteaterversionen av Jesper Huors bok "Sista resan till Phnom Penh" (som är ganska långt ifrån apologetisk).

Kan du inte lägga upp den här på blåggen? Eller på annat sätt delge oss den? Har velat ha den i flera år.

För övrigt förstår jag inte varför Jan Myrdal anses så blodbesudlad i just Pol Pot-historien. Om det nu är så att han helt enkelt rapporterade om de potemkinkulisser han fick se, kan man väl inte anklaga honom för mer än blåögdhet.

Feedback66 sa...

Heliokles: Jag vet inte, har verkligen Jan Myrdal kommit så lindrigt undan?

Anonym sa...

Delar av låten (refrängen i varje fall) spelas, om jag minns rätt, i P1-dokumentären, "Tystnaden i Phnom Penh". Bara att pumpa hem från SRs podradioarkiv.

/Paul W

Walker sa...

Kalle- Har lagt upp infon du eftersökte om ett visst seriemagasin som säkert uppskattades av Jan Myrdal..om han nu läser serier =)

Kalle Lind sa...

Robert Huselius/ Paul W: ni nämner två olika dokumentärer, som bägge låter lika rimliga. Jag kollar upp. Rekommenderar för övrigt boken "Pol Pots leende" av en författare vars namn jag inte orkar googla just nu, men typ Peter Fröberg-Idling. Lysande. Resonerande. Icke-fördömande. Angelägen att begripa. Etc.

Jag vet faktiskt inte hur man lägger upp ljudklipp och har inte tagit mej tid att lära mej. Men det vore ju så klart tjusigt att ledsaga alla inlägg om låtar med just låten. Jag får be nån lillebror om hjälp.

Walker: stort tack. (Och för den som eventuellt undrar vad fanken vi kommunicerar om: det rör sej givetvis om Bamses Kina-nummer 1983.)

憲妤憲妤 sa...

We could learn a lot from crayons. Some are sharp, some are pretty and some are dull, Some have weird names , and all are different colors, but they all have to live in the same box.............................................

Serina sa...

Människor ser det de vill se och sorterar bort allt som inte passar in i deras situation och världsbild.

Här kommer en "omvänd Myrdal":

Jag frågade en äldre kinesisk väninna vad hon kände till om Sverige innan hon flyttade hit. Hon berättade en historia om hur hon blivit gravid som 19-åring. Hon hade uppenbarligen inte möjlighet att få förlossningstillstånd men ville trots detta absolut behålla barnet. Läkaren förklarade hur självisk och osolidarisk hon var och tog upp just Sverige som exempel. I Sverige hade man förstått hur viktigt det var med kontroll över barnafödandet. Man lät bara de bästa föräldrarna skaffa barn som sedan uppfostrades i statlig regi. Detta var nyckeln till att landet blivit så välmående. När min väninna kom till Sverige tio år senare trodde hon fortfarande att hon skulle mötas av en armé av långa, blonda, välbyggda kloner som spenderade varje vaken minut med hårt arbete för det svenska samhället.

Jag har ingen aning om läkaren hittade på ovanstående på plats eller om han faktiskt hade den uppfattningen om det svenska samhället. Historien inträffade under tidigt 80-tal, så det var långt efter Alva Myrdals 30-tals idéer.

redbanner sa...

Har precis läst Pol Pots leende. Kan inte få in i min skalle att det faktiskt har hänt på riktigt. Ivrigt påhejat av Myrdal mfl. Galet galet.

Clara sa...

Hur får man Phnom Penh att klinga melodiskt?

Anonym sa...

kom i sammanhanget att tänka på Knutna nävar, ett band som jag nu ser att du själv refererat till i ämnet. Sången om Stalin känns väl sådär och rätt så lik den sång du talar om ("...vår stålhårde kämpe, vän och kamrat"), men Strejken på Arendal och balladen om Ho Chi Minh är gåshudsmaterial både musikaliskt och innehållsligt. De spelar jag så ofta jag kan på You Tube.

Anonym sa...

Här kan ni ladda ner låten, om ni vill
http://www.lars-daniel.se/knutna_navar/sidor/fnl/fnl_vkb.htm