måndag 26 april 2010

Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa.

Ska ni bara köpa en bok i år ska ni naturligtvis köpa min bok "Människor som gått till överdrift". Ska ni tvunget slänga in en till så reservera er för min "Proggiga barnböcker" som kommer i höst.

Men är ni riktigt i spenderartagen och bara sitter och tokträngtar efter lättsmält nysstidshistoria ur populärkulturellt kvasiantropolgiskt perspektiv rekommenderar jag varmt "Nu har det banne mig gått för långt!" Mina fellow nerds Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe har flytt solljus och mänsklig närhet för att gräva i Radionämndens arkiv efter de fnoskigaste anmälningarna 1967-87.

Det har gett resultat. Radionämnden är en fascinerande instans. Folk har genom åren hyst stor tilltro till dess förmåga att påverka program, inte minst i efterhand, och avskeda misshagliga programmakare. Jag vet alldenstund program jag själv medverkat till både anmälts och fällts.

En privatperson kan anmäla ett radio- eller teveprogram på precis vilka spontana grunder som helst. Jag erinrar mej att Hej domstol! anmäldes för ett inslag med många svordomar (sketch om Stefan Jarl) och för att ha kränkt "en stor död finansman" (vi kallade Stenbeck "buksprängt gödsvin"). Observera nu: programmen anmäldes - de fälldes inte. Ytterst få anmälningar leder till fällningar. Och fällningar leder mest till en uppläxning av VD.

Min egen erfarenhet säjer att det oftast är tydligt att anmälaren råkat slå på radion mitt i ett inslag utan att riktigt orka sätta sej in i sammanhanget - däremot har krafter funnits till att leta upp Granskningsnämndens adress och formulera invändningar på hemmasnickrad kanslisvenska.

Jag har lite svårt att relatera till upprördheten. Alla radiomakare, tevemänniskor och humorister som jag har dryftat saken med, ser naturligtvis en anmälning som en fjäder i hatten ("Någon har lyssnat! Visserligen en dumskalle, men ändå!").

I sin bok går trojkan pedagogiskt igenom vad som har upprört. Bevekelsegrunderna är oftast sprit, sex, svordomar och religion. Är det på nåt vis kopplat till ett barnprogram är tonen än mer indignerad. Och är Per Oscarsson inblandad så börjar det handla om samhällets förfall och rena dödshot (på riktigt).

Det kan handla om satir som missförstås. En centerpartist lever upp till det gamla ordspråket "centerpartister är ett fnösktorrt släkte" genom att anmäla Lena Nymans monolog "Stadslollan", som på tvärtomspråk berättar den sorgliga moraliteten om en stadsflickas skymfliga flytt till landet. Mellan raderna förstår vi av monologen att det går väldigt bra för flickan i fråga. Centerpartisten känner dock inte till begrepp som "ironi" och "undertext":

Att sända sådana programinslag är helt vilseledande mot den natur och kultur som landsbygden lever med. Och för de många människor som inte upplevt fritidsmiljön på landsbygden verkar inslaget helt avskräckande, och verkar till förfång för landsbygden och de människor som vill uppleva en avstressad miljö. Dessutom är det en allvarlig prickning av berörda människor att bli betitlad "bondjävel!"

(Sedär! Uppdraget slutfört! Tre meningar och tre användanden av ordet "landsbygden"!)

Det kan handla om knulla. En psykiater skriver 1965 om en Stig Dagerman-filmatisering att det visas "ytterst naturalistiska samlagsscener, vilka torde överträffa många pornografiklubbars förmåga att blotta ett samlag". Jag har inte sett filmen, men antar å andra sidan att psykiatern inte heller varit på nån pornografiklubb.

Det kan handla om religion. En kristen anmälare antyder att Lars Ekborg dött syndastraffet eftersom han medverkat i vitsprogrammet "Partaj" där Mille Schmidt var hädiskt utklädd till präst (Ekborg dog under pågående säsong). En annan upprörs över en fräckis om påvens arbetslösa penis och yrkar på offentlig ursäkt: "Ett hån mot vår Påve är en synd som Gud måtte straffa".

Men det är förstås inte bara idioter som skriver utan också knäppskallar. Det mest tragikomiska brevet kommer från en murare som häftigt understryker att han minsann inte fått Nobels fredspris. Radionämndens byråkratiskt neutrala svarsbrev är en oavsiktlig skrattfest:

I skrivelse till Radionämnden synes Ni vilja göra gällande att Sveriges Radio i ett inte närmare angivet program felaktigt påstått att ni erhållit Nobels fredspris. Radionämnden har inte anledning antaga att något sådant förekommit i programverksamheten och avskriver därför ärendet från nämndens handledning.

Det är en illa rolig bok som inte minst snabbskisserar det där Sverige som alldeles nyss omgav oss, som jag själv hade omkring mej upp på gymnasiet och som jag aldrig riktigt kommer att kunna förklara för mina barn. "Jo förstår ni, på den tiden trodde vuxna människor att video var farligt. Och så fanns det folk som blev arga för att det var jazz på radio och teve samtidigt."

Det enda jag inte begriper är hur man kan skriva en bok i ett sånt ämne utan att strö tarvligheter om brevskrivarna omkring sej. Det hade jag garanterat inte lyckats med själv.

I övrigt är det ett projekt jag gärna gripit mej an och jag tänker inte hyckla om min pura avund över att nån annan hann före.

11 kommentarer:

Gubben Far sa...

En behövlig bok! Nu skrivs det väl färre brev till Radionämnden när folk kan få kverulantisk utlösning i bloggosfären i stället. Och visst måste det ha blivit ett kapitel för sig om "Det finns inga smålänningar", tv-serien som lär ha slagit rekord i antal anmälningar?

Fnords sa...

En bedrövlig bok. Jag har inte närmare studerat texten i den, men nog måste ett sådant tilltag gå att anmäla - någonstans? Att så kapitält underminera tilltron till en av vårt sammhälles viktigaste kontrollinstanser vid sidan av PON och KU. Skandal är ordet!

Computress sa...

Den här boken har en given plats i min bokhylla! Det är alltid glädjande när människor utan en susning uttalar sig om TV. Skäggen och Oskarsson - det var faktiskt bättre på Baerents tid.
Härliga tider... :)

Martin sa...

Nämen Kalle Lind! Ehuru du är en lysande skribent tycks du ha fått det lilla ordet ehuru helt om bakfoten. Nu är det andra gången jag ser det och nu bara måste jag ingripa...

Kalle Lind sa...

Martin: du har rätt - jag har släppt ifrån mej en dåligt processad mening. Troligen hade jag en annan tanke med meningen när jag påbörjade den än vad som blev kvar i slutet. Jag ändrade till det mer korrekta och lagom aktuella ordet "alldenstund".

Men har jag varit ut och rest förut? Jag är inte fullt så självupptagen att jag minns när jag använt det förut, men ehuru betyder väl "även om", "om också"? Ehuru mina byxor var blöta tog jag dem på mej. Eller är jag helt missinformerad?

Magnus sa...

Frågan som väcks hos mig är vad en bakåtsträvare och kverluant som Leif "Loket" Olsson känner över att ha hamnat på omslaget till "Nu får det bannemej vara nog"

Smakprov sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Smakprov sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Oskar Forsgren sa...

Jag brukar själv ibland förväxla betydelsen av ehuru och enär.
Om man vill variera sin vokabulär ytterligare kan man variera sina ehuru med några änskönt eller ehuruväl.

Lisa sa...

Det roligaste med han som anmälde "Stadslollan" är att han kallar landsbygden "fritidsmiljö". Det är ju inte ett ställe man bor på.

Martin sa...

Kalle: alldeles riktigt, det betyder fastän, trots att och liknande. Och jo, i inlägget om Thomas Arnroth gjorde du det förra gången (inte för att jag mindes det på rak arm förstås men det gick lätt att söka på ordet ehuru på hela bloggen och se, då tittade det fram...) Jag tror inte du menade ehuru=fastän i det sammanhanget heller.