måndag 12 april 2010

Min räddare i nörden.

En vänlig själ hörde av sej och bad mej medverka i en antologi om Fantomen. Jag skrev en text. Många - inte minst jag själv - skulle kalla den patetisk. Men det var nu så det blev. Jag återkommer med detaljer när boken är färdig. Nån snubbe som heter Fredrik Reinnånting är förresten också tillfrågad och lär ha tackat ja.Fantomentidningen var mitt Internet. Den gav mej samma känsla av ett större och vackrare universum utanför pojkrummets armhåledoft som jag gissar att nätet är för bögar i Tranås och myntsamlare i Hjo.

För mej var Fantomen tidningen som sa ”du är inte ensam”. Det var okej att vara besatt av oviktigheter. Det var till och med önskvärt.

Till Fantomenklubben skickade läsare in sina tio-i-topplistor över Fantomen-tecknare. På Fantomen talar-sidorna svarade redax långt och utförligt på hur dödskalleringen egentligen kunde ge permanenta märken.

Det var okej att bry sej. Om det banala såväl som det essentiella. Det spelar ingen roll. Vem avgör vad som är viktigt för nån annan?

I skolan betraktades kunskap som suspekt. Kunde man svara på frågor som inte fanns i senaste läxan hette det att man gick på kvällskurs. Brydde man sej på allvar om nånting som rörde världen utanför handbollsplanen var man ”stude” (ett mycket eslövskt uttryck för plugghäst). Lärarna visste aldrig hur de skulle förhålla sej till en elev som läste utanför läroplanen. Visst fick man godkänt på provet, men inte utan förebråelser.

Jag beklagar mej inte. Det är för sent för litanior. Jag är redan uppfuckad.

Jag konstaterar bara fakta: att lista saker, hålla reda på saker, fråga vidare, engagera sej, var obegripligt och därmed oönskat. Den som gjorde det ett tacksamt offer för pöbeln.Fantomen blev en tillflyktsort. Där odlades nörderiet. Det kallades inte så då, när jag läste tidningen under en ganska begränsad period 1986-87. Nörd var ännu inte ett definierat begrepp i svenskan. Kalenderbiteriet inte en accepterad livsstil.

De flesta som läste Fantomen var säkert tuffa killar. Fotbollslirare. Såna som några år senare skulle ratta in Tokyo på klassens flickbröst. De läste antagligen Fantomen för att han pangade med pickor.

Men de som syntes i tidningen var frågvisa och oerhört angelägna om att gradera Heiner Bades tuschning visavi Kari Läppänens. Jag gjorde egna listor över tidningens tecknare. Hasse Lindahl kom naturligtvis först. Jaime Vallvé, vars otydbara tuschblaffor jag till denna dag inte sett storheten i, absolut sist. Plats hundra av femton. På tidningens inskickade topplistor låg han obegripligt högt. Jag satt med penna och kollegieblock och förde ett krig mot idioterna som uppskattade en Fantomen som bestod av en stor svart fläck och två slumpvisa vita markeringar för masken. Inga tänder hade figurerna heller. Munnarna var gapande hål.

Jag skickade aldrig in mina listor. Det var aldrig grejen för mej. Att strukturera världen, upprätta tidslinjer, samla komplett, göra tabeller, jämföra, ha koll på, var huvudsaken. Jag är oändligt tacksam för att Fantomen visade mej att man inte var en idiot för den sakens skull. Åtminstone inte en mol allena idiot.Min intensiva och ganska snabbt avsvalnade Fantomen-kärlek råkade sammanfalla med Fantomens femtiårsubileum 1986. Det var en fröjd. Redax Ulf Granberg fyllde tidningen med bakom-kulisserna och tjogvis med extramaterial. Intervjuer med tecknare och författare. Klistermärken med samtliga djungelordspråk. Repriser av nyckeläventyr: så blev Devil Fantomens, så kom goda märket till. (Vill jag minnas; jag lät mina tidningar gå i arv till småbröder som inte förstått vikten av att spara allt man nånsin ägt och kan därför inte gå till källorna nu när jag behöver dem tjugofyra år senare.)

Ganska ofta läste jag inte själva äventyren. Jag brydde mej mindre om hur det skulle gå för Fantomen den här gången. Jag var ganska säker på att han skulle klara sej.

Det var Fantomenmyten som engagerade mej. Detaljerna, de som Lee Falk strödde förstrött omkring sej och som svenska redaktionen snabbt samlade ihop och la i sina rätta fack. Det historiska perspektivet. Gamle Moz berättelser. Apposten. Keela-Wees gyllene strand. Den viskande skogen. Urtidsmonstret Hzzz på paradisön Eden (han heter för övrigt Väs i en gammal översättning). Bara en sån sak som Eden! – en ö där rovdjur lever i harmoni à la Jehovas vittnen. Eden hade kunnat bli en egen evighetsserie. I Fantomen var det en perifer pyttedetalj dit Kit Walker återvände vart tredje år nånting.

Fantomenuniversat var sprängfyllt med obearbetade hugskott som man ville följa i mål. Varför säjer träden i Viskande skogen "Fantooomen"? Hur blev överbefälhavaren hemlig för Djungelpatrullen? Ulf Granberg svarade tappert på alla frågor och anade väl inte vilken bekräftelse han gav till oss som behövde göra världen kontrollerbar.

Jag är honom stort tack skyldig. Jag kan inte nog understryka det. Långt senare – typ sex år men en eon av akne och folköl senare – kom en tidning som hette Pop. Där var den kunnige på nytt den hippe. Där upprättades ånyo listor. Där djupanalyserades Paul Wellers frisyr som några år tidigare Fantomenklippans tillblivelse.

Många såg tidningen Pop som elitistisk. Det kanske den var. För mej var den ett hörn av skolgården där man kunde stå skyddad. Det var inget ställe där man kände sej som en del av en elit. För mej var Pop Fantomen. För mej var Fantomen Pop. För mej var bägge tidningarna en bekräftelse på att det fanns sammanhang också för mej.

21 kommentarer:

olgarsson sa...

Tyckte faktiskt att det var en riktigt fin text. Mer patetisk i den gamla, mer positiva meningen än i dagens mer nedklankande bemärkelse, tycker jag. Även om jag aldrig hade den relationen till just Fantomen, så känner jag igen mig mycket i det där brinnande engagemanget i något som för den jämnåriga omvärlden förmodligen sågs som helt irrelevanta fakta.

Vågar man för övrigt fråga vilken placeringen den gode Leppänen fick/får på din lista över Fantomen-tecknare? Har alltid varit min personliga favorit, inte minst p.g.a. sättet han lyckats fånga något suggestivt och obehagligt vare sig det rör sig om demoniskt skuggade ansikten eller vardagliga detaljer. Flertalet av de mer ockult/mystiskt inriktade serierna han gjorde under det tidiga 90-talet är i min åsikt helt sanslöst bra.

Kalle Lind sa...

Olgarsson: kan tänka mej att jag satte Läppänen som tvåa (förutom ettan och jumbon flaxade nog folk runt en del på de där listorna). Jag gillade, som barn och som vuxen, tydlighet. Det fann jag i Läppänens ganska rena ytor och den tidige Sy Barrys distinkta penseldrag (han blev ju med tiden otroligt slarvig; jag minns en bild där Rex hade en tvåmetersarm). Jag gillade Winsor McCays barnsligt rundade former också, men hatade Ray Moores tuschkrafs.

Ofta grundade folk sin uppfattning om en tecknares kvaliteter på hur de ritade Fantomen-gestalten (dvs hur ball han såg ut). Det brydde jag mej nog mindre om. Jag gick nog mer på hur lättavlästa rutorna var.

Men som sagt: det här är ju tjugofem år gamla minnen. Jag kanske tycker helt annorlunda om jag aktivt skulle formulera en åsikt idag. Även om jag anar att mitt gamla favoritäventyr, "Den grå eminensen" av Lindahl och norrmannen Idi Kharelli, nog står sej åtminstone teckningsmässigt. Jag kan fortfarande se det framför mej.

Pidde sa...

Lustigt, här sitter jag och skriver en recension av cliffhangerserien THE PHANTOM från 1943 (för att följa upp min jättegrej om Fantomen i bloggen häromdagen) och tar en paus för att kolla några bloggar, och så har du skrivit om Fantomen.
Tydligen ska man gilla Wilson McCoy (Winsor McKay gjorde Little Nemo...) om man är Fantomenfan, men jag tyckte alltid hans version såg lite fånig ut. Gillade Ray Moore betydligt bättre.
Jaime Vallvé var bra på riktigt, åtminstone när det gällde historiska äventyr, fram till slutet av 70-talet, men redan i början av 80-talet började han slarva. Sedan fick han fortsätta trots att han var gammal och sjuk (och alkoholiserad?). I ett avsnitt glömde han rita Fantomen i en ruta där Fantomen funderar. Vi fick bara ett hustak som tänker.
Hasse Lindahl började inte teckna förrän jag slutat läsa Fantomen som mest aktivt.
Leppänen tecknar än, men han måste vara den träigaste de har nu.

Kalle Lind sa...

Pidde: fick just en aha-upplevelse. Har alltid trott att det var samme man som gjorde Little Nemo och ritade Fantomen. Ska villigt erkänna a) att jag känner mej lite korkad just nu och b) att det inte är nåt jag engagerat mej särskilt mycket i. Har bara tagit för givet att Little Nemo - som jag mest har läst om i en gammal Horst Schröder-bok - inte gick så bra som den borde ha gjort, och att samme tecknare tog sej an vad han hoppades var ett mer kommersiellt projekt.

Och visst var WINSOR McCOYS Fantomen otroligt barnslig, men det känns som om stilen hänger ihop med den sagoaktiga ton som serien hade då, innan Sy Barry tog över och Bengali blev en modern afrikansk stat.

Anden sa...

Är på Piddes linje. Vallvé ihop med historiska äventyr var superb! Enligt mig var också guldåldern för den svenska produktionen i slutet av sjuttiotalet. Annars har jag tre saker att tacka Fantomen för:

1. Nörderiet 2. Historieintresset 3. Rättvisepatoset

Pidde sa...

...Och nu har jag publicerat min recension av Fantomenrafflet från 1943. Kolla TOPPRAFFEL!
Och Kalle: Han hette Wilson - inte Winsor!

Walker sa...

För någon vecka sedan uppmärksammades tidningarna Reinfelds gamla insändare i Fantomen. Det framkom att kändisar blivit tillfrågade om att skriva om sitt förhållande till Fantomen. Är Kalle Lind en av kändisarna? Eller är det ett annat projekt?

Petter B på Rostorp sa...

Underbar läsning. Jag blev member (kan det ha varit 130720) i fantomenklubben redan 76. Min kompletta samling tidningar noggrannt insatta i pärmar försnillades tyvärr i samband med flytt till Norge 1980 (för övrigt heter ju Fantomen "Fantomet" på norska, och kanske var det detta irriterande t som fick mig att överge den vandrande vålnaden). Fantomen var nog mitt internet också (fast lite tidigare alltså). Tillsammans med Jan Lööfs serier, Tintin, Asterix och Lucky Luke. Små virtuella världar att fly in i när det sjuttiotalsgrå Sverige kändes begränsat.
Och jag vill tacka dig för dissningen av Jaime Vallvé. Jag gillade också de er traditionella bildutsnitten. Redan då.

elin lantto sa...

Hade samma sorts förhållande till Fantomen som barn. Jag läste mina kusiners tidningar från ca 1977 till ca 1984. Det fanns en massa bra tecknare just den perioden. Bäst var Hans Lindahl, skyhögt över dom andra. Sen kom Kari Leppänen och, faktiskt, Jaime Vallvé, tyckte jag. Precis som andra skrivit var det något som gjorde att hans stil passade till historiska äventyr. Jag tror jag fick mycket av mitt historieintresse från Fantomen. Och jag skrattade som en nisse åt allt trams som alltid fyllde klubb/insändarsidorna till bredden. Jag erinrar mig nu att det alltid var väldigt mycket troll just på insändarsidorna, som ägnade sig åt finesslös dissning - inte någon ny företeelse.
Jag skulle kunna skriva mycket mer om Fantis, men då skulle jag aldrig sluta.

Petter B på Rostorp sa...

PS. Även det faktum att Vandrande Vålnaden heter "Ånden som går" på norska fortog ju lite av magin.

J-h:n sa...

Petter B: "Fantomet" hade han kunnat heta på svenska också - att ordet fantom i äldre svenska kunde vara neutrum vet alla Karl Gerhard-fans: "Allting går igen, ur tidens grums och mögel dyker upp ett skrämmande fantom..."

frida sa...

kalle!
du säger att du är gubbe i förtid,
det gör mig glad.
för jag är tant i förtid! jag är blott 22 och bryr mig om p1, korsstygn, mina krukväxter.
vid blott 22 års ålder har jag haft/har krämpor som benskörhet, låga blodvärden, synfel, spänningshuvudvärk m.m.

ska vi bli internet kompisar och kompletera varandra?

joel sa...

Har jag förstått det rätt om jag tror att du växte upp i Eslöv?
Gick du i så fall möjligtvis på Ekenässkolan, denna kunskapens metropol?

Tompa H sa...

Det fasansfulla är att han en gång i tiden hette Dragos i vissa tidningar. Låter mer som en maffialedare.

Pidde sa...

Som den gubbe Kalle är, tycker jag att han framöver ska använda seriefigurers eventuella tidiga/alternativa namn. Dragos, Karl Blixt, Titanen från Krypton, Onkel Magnus, Micky Mus, Snabbe Ville, Spirre, Peter Falk, Nr 13 Wilmer, Zita - Hemlig agent...

Kalle Lind sa...

Walker: det är tydligen fråga om "kändis" i väldigt vid bemärkelse (= från människor som är kända till människor som inte är kända). Jag förutsätter att det är samma projekt.

frida: gärna det. Hur ska det gå till rent praktiskt?

Joel: "Bättre börda bär ingen med sig än mycket vet" stod det målat på en tavla i aulan. Jag tycker det låter lika konstigt nu som då.

Pidde: fast jag är inte gubbig i bemärkelsen konservativ, utan bara i mina intressen. Jag säjer helst Superman och The Thing för att undvika sammanblandningar och missförstånd.

Okej, jag försöker knäcka Piddes dåligt dolda invit till kukmätning här, och faller ganska snart:

Dragos = Fantomen
Karl Blixt = Blixt Gordon? ingen aning!
Titanen från Krypton = Superman (enligt Hasse Alfredson hette han Övermänniskan i Rekordmagasinet på fyrtitalet)
Onkel Magnus = Kalle Anka
Micky Mus = en avsevärt bättre transkription av Mickey Mouse
Snabbe Ville = ingen aning
Spirre = Spirou
Peter Falk = Rip Kirby
Nr 13 Wilmer = en väl så konstig översättning av Beetle Baily som Knasen
Zita - hemlig agent = Modesty Blaise?

Andreas sa...

Eftersom jag är med bakom kulisserna på projektet, så kan jag bekräfta att det är samma som statsministern kommer att medverka i. I nån tidningsartikel beskrevs det som att vi "kontaktat kända svenskar som varit med i Fantomenklubben", men riktigt så är det förstås inte. Det är snarare "mer eller mindre kända svenskar" som vi tror kan ha något intressant att säga - och om de har ett diplom från Fantomenklubben på sin vägg har vi ingen aning om. Det är en väldigt blandad skara som tackat ja till att medverka, och förhoppningsvis blir resultatet läsvärt!

Tack än en gång för ditt bidrag Kalle!

frida sa...

kalle!
jag tänker att det ska gå till såhär rent praktisk:
om man hittar eller kommer på ngt som skulle intressera en tant/gubbe som folk i ens närhet suckar åt så kan vi maila varann?
som en livboj till en titanic passagerare!
vad har du fär mail kära internet gubbvän?
/frida

Tankeflanören sa...

Ånej! Du träffade precis mitt i prick i mitt nördhjärta med det här blogginlägget. Jag kommer på mig själv med att bli oerhört provocerad av kommentatorerna ovan som försvarar Vallvé. Han är och har alltid varit värdelös.Vad gäller Lindahl gjorde jag härom året det stora misstaget att läsa om mitt gamla favoritavsnitt om Golem och upptäckte till min förskräckelse att hans teckningar inte alls är lika bra som jag mindes dem. Kari Läppenen håller däremot stilen.

Ah, vad skönt att få ur sig dessa gamla nördåsikter...

Ördög sa...

Alla är vi nördar på vårt eget nördiga vis. Jag som närmast manisk främjare av ökat samarbete och kulturutbyte mellan Sverige och Finland kan bli så uppbragt över svenskars ovana att stava finska namn fel, att jag inte alls märker något av textens innehåll i övrigt. Hur intressant den än visar sej vara vid en andra genomläsning!

Kari heter Leppänen i efternamn. Ett namn bildat av ordet "leppä", som betyder al (träd av släktet Alnus).

Läppänen är det ingen finne som heter. Men "läppä" är faktiskt ett finskt ord, en förfinskning av svenskans "kläpp" och med en mångfald betydelser: kläpp (på klocka), flik (på kuvert), klaff (på ventil eller hjärta), lock (på ficka), stänkskärm ... I talspråk kan "läppä" även betyda vits, skämt.

Nåja, till saken. Jag var under mina mest receptiva serieläsningsår alltför trogen dels Kalle Anka, dels de franska och belgiska serierna, för att nånsin utveckla nån djupare realtion till Fantomen. Det var faktiskt först i 20-årsåldern som jag började läsa Fantis med större intresse.

Men på olika vis hade jag innan dess blivit medveten om den stora roll Fantomen spelat - och spelar -som populärkulturellt fenomen i Sverige. (Ett ämne som jag hoppas ska bli föremål för separata bloggposter!) Minns ni andra 70-talister den här charmiga TV-serien?

http://www.youtube.com/watch?v=dAy1wdCu8iQ&feature=related

Nils sa...

Låt oss i all denna upphetsning inte glömma att Fantomen trots allt sög kraftig åsneballe. Ändlösa variationer på temat tjyvskyttar i Bengalen som commandante var tvungen att neutralisera. Det blev tröttsamt i längden.