Det här är en av mina favoritbilder alla kategorier.
Vad vi ser är alltså tre nakna män som springer in i en tevestudio. Han som springer först ser ut att ta en ganska vid kurva, så man vill gärna tro att farten är hög. Alla tre har naturligtvis skor och/eller strumpor.
Till höger skymtar vi en glatt leende programledare, bildens enda kvinna. Bakom och mellan kukarna sitter en debattpanel, uteslutande bestående av män, där vissa ser ut som om de just fått dödsbesked om sin mor och särskilt en kille i bakelitbågar, till vänster om hippiens axel, verkar böja sej fram för att få en särskilt noggrann inblick i sprunden. Till höger om den siste Adam verkar en studioman stå och föreviga för sitt privata fotoalbum.
Man vill egentligen inte veta mer utan lämna resten till fantasin. Men ni som kan läsa den infällda bildtexten - bilden är f.ö. hämtad från en av mina favoritböcker: "Såg du? TV minns under tjuofem år" av Lizette och Allan Schulman (vars söner sen dess har försökt återskapa den här chockeffekten med varierande resultat) - ser att året är 1974 och programmet heter Kvällsöppet.
Och att de tre propellerinnehavarna är journalister från tidningen Lektyr, som då stod ungefär där Slitz och Moore står idag. Fast naturligtvis med hårigare buskar, fler skärgårdsmiljöer och färre kiselimplantat.
Streaking var populärt på sjuttitalet, i en tid när allt som sprängde tabun var per definition bra. Jag har själv ägnat mej åt den här gamla folksporten - både privat och i public service - och insisterar på att det är ett mycket sympatiskt sätt att busa. Det är tveklöst den som utför pranket som tar den största smällen.
Hade det varit praktiskt möjligt, hade jag velat ha den här bilden på min gravsten.
fredag 2 maj 2008
Den nakna sanningen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
8 kommentarer:
Haha, skitbra inlägg!
det är fullt möjligt med bilder på gravstenar. spana in den romska kyrkogården, massor av bilder på stenarna. //max
Max: jag går regelbundet och suger in den bisarra stämningen på romernas kyrkogård i Malmö, så jag inser att det rent praktiskt går att göra ett fotoavtryck i en gravsten. Jag tror dock att bildrättighetsinnehavaren skulle ha synpunkter.
Ja, som man tokläste den där boken i de övre tonåren (jag är 74:a).
Kul att det är fler än jag som snöat in på denna guldgruva. Avsnittet i boken där läsaren får följa med in i kontrollrummet ("hur gör man tv?")är störtskön och idag en aning daterat.
Nonsensakuten: det gör mej glad in i hjärtat att nån annan har en relation till den här boken och dess långa referat av storyn i Raskens, Hemsöborna, Arvingarna och Forstyhesagan, jämte tvåhundra Hyland-anekdoter och andra program som författarna varit inblandade i.
När SVT sen fyllde 40 femton år senare, gavs en ny bok ut, redigerad av Jan Gradvall. Den höll inte alls samma klass. Visserligen väl så späckad med kalenderbitarinfo, men inte alls lika passionerad som bara den jävige och svågerpolitiske kan vara.
Nej. Visserligen skriver Gradvall bra. "TV-män klär inte i rutigt", exempelvis är en bra text men jag håller med. Den verkar vara ett pliktskyldigt beställningsverk och har inte alls samma passion som Schulmans bok.
Det här vet du säkert, men kisel (silicon) och silikon (silicone) är inte samma sak. Det är bara en sån där grej som jag stör mig på, och särskilt när den ligger i en i övrigt så bra text.
John Eje: har någon nån gång kallat dej för en ordmärkande besserwisser? Jag är mycket riktigt ingen kemist, men jag tycker likheten orden (och, tror jag, ämnena) emellan gör att en komisk effekt uppstår.
Skicka en kommentar