måndag 10 december 2007

Hjälp.

Hittade en ny tidning hos en av mina lokala näringsidkare (som kör som slogan "Kvalite och arbete" - notera stavningen på kvalitet, nåt som i sej borgar för kvalitet).

Trots att jag tror mej om att hålla mej hyfsat à jour med vad som händer på en svensk seriefront, har jag faktiskt inte hört om den tidigare.

Den redigeras hursomhelst av Rolf Classon, grundare av tidskriften Galago (som idag drivs av andra), förlagen Tago (nerlagt) och Kartago (som lever i högönsklig välmåga, idag främst tack vare Kellerman).

Innehållsligt kan jag inte säja att den bjöd på några omtumlande överraskningar - dom medverkande var ungefär dom Galago-bekanta jag kunnat gissa mej till - men det gladde mej att nån försöker ta tillbaka begreppet "Hjälp!" från den där teveserien jag aldrig riktigt sett men ändå retar mej på.

"HJäLP!" var som bekant den svenska editionen av Harvey Kurtzmans HeLP, i sin tur en lite vuxnare variant av samme mans skapelse MAD. Både Svenska Mad och HJäLP! redigerades av Lasse O´Månsson, som innan dess gjort tidningen Svensk Humoristisk Tidskrift (med underrubriken Svensk humoristisk tidskrift).

Lasse O´ var en särling i den svenska nöjeshistorien. En comedian´s comedian, älskad av Hasseåtage, Beppe Wolgers, Povel Ramel och Joakim Pirinen, hatad (i bästa fall) eller ignorerad (i flesta fall) av folket. Påstods ha introducerat begreppet "sjuk humor" i Sverige. Var absolut den som introducerade begreppen "den vanliga hopern fårskallar" och "åkerbock".

Jag vet ganska lite om Lasse O´ och gör inga anspråk på att kunna honom, men det lilla (av hans ganska stora produktion för tidningar, radio och bok) jag tagit del av gör mej glad.

Glad för att den svenska ankdammen också på Hylands tid - när även underhållningen i princip var en statlig angelägenhet - kunde ge plats åt en man som rörde sej i det outforskade gränslandet mellan Beckett, absurdismen och revyscenen.

Som skrev böcker med titlar som "Tarzan super, säger aporna" och dömdes i tingsrätt för kätteri sen han gjort en radiosketch om hur kyrkan slogs ihop med bensinmackar.

Lars-Olof Månsson från Sala, som hävdade sitt fabulerade irländska påbrå så framgångsrikt att det är omnämnt i uppslagsverken, verkade nöjd där han satt i sitt minimala hörn av världen, spisade jazz, strök sitt bebop-skägg och skrev humortexter som bäst beskrivs som "konstiga".

Han var med hos Hasseåtage i deras två första revyer, och även om dom ansade honom en aning fick han i Gröna Hund ändå göra en monolog han skrivit, som i princip går ut på att han som simlärare låter en elev drunkna medan han förolämpar publiken (bl.a. vänder han sej till en man och säjer "du har skrivit hit - ja, du fick väl hjälp förstås", en replik jag gladeligen norpat och sagt åtskilliga gånger).

Han avslutade den där monologen med historien om mannen som kommer in i djuraffären och frågar hur stor en pingvin kan bli. När djurexperten visar, blir mannen betänksam och säjer "åh katten, då var det en nunna jag körde över i alla fall!"

Hasseåtage frågade honom en gång försiktigt om han kunde tänka sej ett mildare avslut, då stockholmspubliken 1962 inte var riktigt mogen för det lite mer edgy materialet. Visst, sa Lasse O´, och drog istället historien:

Lillasyster kommer in med ett kranium i handen.
-Mamma mamma, titta vad jag hittade i lillebrors huvud!

Han fick fortsätta dra nunnehistorien. Två år senare var publiken så härdad att Hasse Alfredson själv kunde dra den som Lindeman.

I tidningen HJäLP medverkade bl.a. Hasseåtage, Beppe Wolgers, Ardy Strüwer och Lasse Åberg m.fl. statligt sanktionerae riksunderhållare, som alla verkade se forumet som ett fönster att göra det lite grövre, lite hårdare och lite prilligare än vad Gittan Bingo i Bagarmossen betraktades redo för. Beppe Wolgers var jultomte med k-pist, Hasse Alfredson skrev konstiga monologer om kåken och föttan.

Givetvis blev det ingen särskilt långvarig utgivning. Svenska Mad - som trots allt innehöll så timida och begripliga saker som David Berghs makalöst menlösa fluktanden - funkade på en bredare bas med Don Martins onomatopoesi, Antonio Prohias X & Y och dom rätt simpla filmparodierna. Den överlevde in på nittitalet, och återuppstod t.o.m. ett tag, även den under Rolf Classons vingar.

HJäLP krävde liksom lite mer av läsaren. Dom nummer jag själv läste som barn, en gång tillhörande min morbror, var t.ex. helt obegripliga. Då. Idag kanske jag hade fattat referenserna, men antagligen inte skrattat.

Men känslan, stämningen, den sympatiska idén att om bara en enda där ute fattar referensen så får den vara med (en uttalad tes från Lasse O´ och hans radiopartner Bertil Petterson), som omgav HJäLP och dess redaktör, har levt vidare.

Och även om nummer ett mest lämnar mej likgiltig, tror jag att Rolf Classon är mannen att springa vidare med stafettpinnen.

3 kommentarer:

schibbye sa...

Åh! Denne O' som han ofta kallade sig som redaktör och brevsvarare i Forum För Fårskallar ... Ett lästips: Våra dumma vänner i naturen. En bok som jag först lånade, sedan adopterade (stal) av min far och sedan köpte i identisk utgåva och omärkligt smög tillbaks i fars bokhylla. En bok helt i klass med Svenska Mads bästa stunder, falstaff, Fakirs dito och (som du också påpekar) Samuel Beckett.

Anonym sa...

Måste rekommendera "Paddy´s memoarer". Del tre, av ovannämnda verk, är sjukt bra!
Trots att den skrevs för ett 30 (40?) år sedan håller den fortfarande!

Vrålo sa...

Letar efter ABC för sjuka barn,
ABC för små barn m.fl. som var med i första numret.
ABC för sjuka barn
Bokstaven L Lilla trille ramlade ned Lilla trille finns ej mer.

Bokstaven D Dracula i porten stod halsade en pava blod

Dessutom fans för Bokstaven L i ett ytterligare ABC följande;
Lepra pest och hjärntumör finnes föga kurer för