På det festliga rashatets tid.

En festlig anekdot i Myggan Ericsons gamla Ernst Rolf-biografi (som jag antar ligger på dom flesta av landets nattduksbord i detta nu) innefattar en australisk showsimmerska, hennes manager, en landslagssimmare, ett vattenpoloess, en negerbetjänt samt den fryntlige revykungen och kuplettcharmören Rolf himself.

Simmerskan Anita Kellerman utvecklade med tiden ett nummer som gick ut på att hon "gjorde perfekta trampolinhopp" och "simmade linjeskönt" i en genomskinlig vattenbassäng. Vi kan alla föreställa oss att detta krävde en budget som ganska få scenföreställningar 2008 jobbar med. Ännu mer extravagant blir det när man betänker att detta bara var en i en oändlig räcka storslagna tablåer.Rolf hyrde in Kellermans nummer till sin Cirkus-revy 1927. Som ett festligt upptåg - Rolf var betydligt mer intresserad av upptåg än t.ex. sketcher eller skämt - bjöd Rolf en kväll in Arne Borg, legendarisk världsmästare i simning, och vattenpolospelaren Ville Andersson (antagligen legendarisk i vattenpolokretsar). Dessa hoppade och skuttade i bassängen till publikens ohöljda förtjusning. Det är ju alltid roligt att titta på vuxna män som badar.

Myggan skriver:

Rolf tyckte det började bli roligt och beslöt återuppliva en lustighet från forna dar. Han hoppade iklädd frack i bassängen. Publiken jublade. När han dyblöt kom upp togs han emot med en badkappa av sin negerbetjänt Bobby. Rolf tog, stark som han var, Bobby, och kastade ner honom i bassängen. Det var ett skämt som Rolf gillade högeligen, speciellt som Bobby inte kunde simma utan fick livräddas av Arne Borg.

Vad som därefter händer är att miss Kellerman, simmerskan, påhejad av sin man, vägrar att utföra sitt nummer eftersom "vattnet hade förorenats av en neger". Dan därpå tvingade mr Kellerman Rolf att byta hela vattenbeståndet i bassängen till något garanterat icke-kontaminerat.

Det intressanta är att historien röjer så många lager av rasism. Visst är paret Kellerman dom verkliga bovarna, ättlingar till gamla straffångar som skjutit aboriginer som hobby. Men i sammanhanget glömmer man gärna Rolfs oförställda glädje över att en svart man inte kan simma. Och att han tvingas visa upp sina bristande förmågor inför ett fullsatt Cirkus.

Och inte minst ställer det sej i vägen för Myggans eget upprepade bruk av begreppet "neger" och att han inte nånstans problematiserar att Rolf hade en "negerbetjänt" i ensemblen. Som en kul grej.

När Myggan i nästa stycke berättar att Rolf samma år satsade på en lilleputt-show - Singer Midgets, "22 lilleputtar som allesammans rymdes i en taxibil och som hade sin egen show med jazzband, trolleri, atletnummer, cowboytricks, parodisk boxningsmatch" - är man så avtrubbad att man inte längre reagerar.

Varje gång farfar påstår att det var bättre förr - tro honom inte. Farfar var möjligen bättre förr, men det är farfars prostatas fel. Inte tidernas.