måndag 19 januari 2009

Tjyvromaner.

Det finns en litteraturgenre som jag inte riktigt har grepp om hur stor den är, men som bör ha den ungefärliga beteckningen ”galghumoristiska tjyvromaner skrivna av vänstermän, gärna med akademisk, sociologisk och/eller tjyvbakgrund”.

På det famösa sjuttitalet gavs det förstås ut ett antal. Först och störst var författarkollektivet Kennet Ahl som skördade exempellösa framgångar med romanerna ”Grundbulten” (74) och ”Lyftet” (76).Kollektivet bestod ursprungligen av den då nyss avpolletterade kåkfararen Lasse Strömstedt och regissören Christer Dahl. Med tiden kompletterades de av Dahls och Strömstedts f.d. flickvän Bodil Mårtensson och hennes nye man Anders Lönnbro (vilket blev för infekterat även under the swinging seventies, varför Strömstedt hoppade av).

Då tippade det också över från insideskildringar av fängelser och Plattan i tröttsam kpml(r)-retorik om bögig överklass.

För att ytterligare komplicera det hela heter också huvudpersonen i romanerna Kennet Ahl. Sedermera gjorde också kollektivet – under regissörsnamnet Kennet Ahl – en filmatisering av boken ”Lyftet” som inte har nånting med handlingen i boken ”Lyftet” att göra.

Både filmen och de två första romanerna har fortfarande stort underhållningsvärde, åtminstone för oss med ett perverterat intresse för sjuttitalsamfetaminister. I romanerna grundläggs några av de grepp som blir genremarkörer: tokigt högt tempo, galet många lik, noggrann återgivning av tjyv- och narkomanjargong, karaktärer som heter Blommor-till-mor, Hannibal och Blippe samt sentenser om samhället skrivna på näsan.

Det är vad man kan kalla ”centralstationstoalettsrealism” eller ”mer realism än vad som efterfrågats”. Tonen är hårdkokt, cynisk och författarna hade inte haft nåt emot att jämföras med Raymond Chandler eller Ed McBain:

Att Rolle inte går att knäcka beror på att han fortfarande hatar. Han har gått den långa vägen, omhändertogs för samhällsvård redan i sexårsåldern och har från insidan sett att det enda den vården innebär är att man är kalkad och pantad för ett liv i brottets och knarkets tecken.

Det är därför han hatar det här förljugna och falska systemet som väljer ut oskyldiga ungar till anstaltshjon och har mage att kalla det för vård. Rolle tror inte på nån förändring, skiten är som den är och som den har varit i tusentals år men själv tänker han aldrig böja sig.
(”Grundbulten”).Det finns så mycket som står i vägen för en flicka från Tensta eller Hallunda som vill ha lite kul här i livet innan hon lämnar in, och jämfört med hennes tidigare tillvaro levde hon nu ett lyxliv.
Men för de flesta varar det som sagt bara en kort svindlande period. Tids nog måste man ut på gatan och ragga torskar. Till en början inte så ofta dock. Bara när det är ont om storfräsare på grund av att yngre och smidigare kollegor varit framme och snappat bort dem.

Men när tandlossningen sätter in i sjuttonårsåldern blir det hårdare att leva.
(”Lyftet”).Inne på en av Centralmuggens toaletter satt Tjacke och kände sig ytterligt väl till mods. Han hade just smällt i sig dagens andra macka. Vera Hanssons morfinbas var av god kvalitet och kostade därefter. (”Fähundarna” 1977, av journalisten Per Odebrant och min gamle filmlärare Joel Ohlsson).

– Hur mycket vill du ha? Det är fina grejor!
– Ge mej en halv meter.
Bengt drog upp pumpstången och mätte upp en halv milliliter direkt i sprutan.
– Här, sa han och räckte över den till Jan.
Han mätte sen upp samma mängd till sig själv.
– Har vi nånting att lösa det i? sa Jan.
– I guds natur finns allt, sa Bengt och öppnade bildörren.
Han böjde sig ner och tog upp vatten direkt ur en vattenpöl som bilen stod i.
(”Fultjack” 1986, av Johnny Kalderstam, fil dr i rättssociologi).

Bingo, Lill-Janne, Svenne och de tre, nåja, lammkötten haffade snabbt två taxibilar och drog iväg till en kvart uppe på Söder där telefonen varit avstängd i närmare tre månader, och där innehavaren med största sannolikhet skulle vara glad, ja överförtjust, att låna ut sin lägenhet några dagar mot några kapslar samt pengar att betala telefonräkningen med.

Analysen visade sig vara riktig. Lägenhetsinnehavaren visste inte till sig av glädje. Detta var verkligen manna från himlen, och han lovade att omedelbart betala telefonräkningen. Först skulle han bara ta sig en sil hemma hos någon trevlig flicka i grannkvarteret.

Det finns anledning att misstänka att televerket skulle få vänta ytterligare, men eftersom Bingo och hans sällskap inte avsåg att stanna någon längre tid och eftersom telefonsignaler bara stör när man ligger och knullar så beredde inte telefonen dom några besvär.
(”Storfräsarna” 1979, av f.d. kåkfararna Lasse Strömstedt och Allan Westberg).

Jag ska ärligt säja att jag gillar det, men så är ”Ett anständigt liv” en av mina favoritfilmer och Kentas textrader ”Gustav som på Plattan stod/ bland spyor och bland blod” storartad poesi i mina öron.

Allt som påminner mej om att jag, trots tarmvred och ett hus som läcker, trots allt inte injicerar smutsvatten gör mej tillfreds.

12 kommentarer:

Hilton Friedman sa...

Personligen tycker jag de sista böckerna, som Hämdemännen och Slustationen är bättre. Både härlig tjacksurrealism och en del osedvanligt träffsäkra förutspåelser angående både kriminalvårdens och samhällets utveckling

Daniel sa...

Hm. Jag blir lite bekymrad när du behandlar Grundbulten och Lyftet i samma ton som Knutna Nävar.

"Både filmen och de två första romanerna har fortfarande stort underhållningsvärde, åtminstone för oss med ett perverterat intresse för sjuttitalsamfetaminister."

Det är ju faktiskt inte sant. Filmen har jag inte sett, men böckerna är helt enkelt bra på riktigt, inte bara ur sjuttiotalsamfetaministfetischistsynvinkel.

Alla som någon gång ens provat tjack kan känna igen sig, och den torra humorn borde göra även resten på mycket gott humör. Plus att det känns som om det här är på riktigt. Inte filtrerat via nån sprätt på en advokatbyrå som nuförtiden. Skildringen av Långholmen till exempel är äkta svensk arbetarlitteratur och ska bedömas som sådan.

Kalle Lind sa...

Hilton: har inte läst. Läste en som heter Rävsaxen för längesen, och den var förskräcklig.

Daniel: inte ska du bli bekymrad. Den ton jag har är min på gott och ont. Jag har ett starkt behov av att alltid lägga in reservationer. Och har man ingen hang-up på sjuttitalsrealism och inte kan se värdet i den, så har jag svårt att se att Kennet Ahl riktigt kan muntra upp nån.

Du har f.ö. alldeles rätt i att kåkskildringen hos Kennet Ahl är fantastiska ögonvittnesskildringar. Invändningen man kan ha är att hela boken är filtrerad genom ett ganska enögt marxistiskt klassanalysfilter där författarna gång på gång fråntar läsaren rätten att dra några egna slutsatser.

Daniel sa...

"ett ganska enögt marxistiskt klassanalysfilter"

Det var en av de grejer jag tyckte var så uppfriskande med Grundbulten och Lyftet, att de utgår från en marxistisk analys. Eftersom de kombinerar den med humor, annars en bristvara inom 70-talsvänstern.

Det är för övrigt helt otroligt att tänka sig att det är samma Lasse Strömstedt som några år senare spelade den där hemska mackägaren i Filmen G. Ja, jag är medveten om att hans "mycket gamla" moral skiner igenom även i scenerna på arbetsförmedlingen i "Lyftet", men som sagt - humorn. Den hade han tappat framåt 80-talet.

Mårten sa...

Sjuttiotalsamfetaminister - ytterligare ett av Kalle Linds smala intressen...

Dessa böcker har ju kommit i nytryck nu, åtminstone de två första. På omslaget står då "Lasse Strömstedt som Kenneth Ahl".

Kalle Lind sa...

Daniel: men i min värld kan man separera de komiska inslagen (och de finns, ska absolut erkännas) från de mer tröttsamt pedagogiskt testuggande där författarna FÖRKLARAR världen istället för att BESKRIVA den.

Humor gillar jag. Att få maten färdigtuggad är jag inte lika förtjust i.

Sen finns det rent allmänt inom den här genren en lite tillgjort cynisk ton, som jag ställer mej vacklande inför. Jag vill tycka mer om den än vad jag gör. För egentligen har jag lite problem med för mycket svartsyn och för lite ljuspunkter. Det kan vara ytterligare ett skäl att jag är något raljant när jag beskriver böckerna.

Till det kommer ju att romanerna själva är raljanta. Då måste de tåla att bli raljerade med.

Mvh.

Anna sa...

Hihi, jag har minglat runt lite i din blogg - idel trivsamheter, underfundigheter, muntrationer och klokskap. Gillar också bilden på Beppe som beväpnad jultomte.

Annelie sa...

Hej!
Jag bloggar om Tensta och är just i färd med att skriva ett inlägg om Tensta i litteraturen. Ser att platsen nämns i ditt utdarg ur "Lyftet" och jag blir lite nyfiken på i vilken utsträckning Tensta förekommer i boken.

Söderbergs Take sa...

Har du läst "Hinsehäxan"?
/O

Aska sa...

Jag vill bara poängtera att Johnny Kalderstam definitivt inte var någon vänsteranhängare och att du inte bör dra alla över en o samma kam.

Kalle Lind sa...

Annelie: ursäkta sent svar. Minns faktiskt inte. Gissningsvis inte särskilt mycet.

Söderbergs Take: ja. Mycket intressant ur tusen synvinklar - inte minst ögonvittnesskildringarna (som eventuellt ska tas med en nypa salt) från bordellhärvan och Christer Pettersson.

Aska: av ditt efternamn att döma är du betydligt mer insatt än jag i J Kalderstams göranden och låtanden. Att romanen "Fultjack" definitivt går att genreplacera bredvid övriga exempel tycker jag är ganska självklart, även om den för all del inte kryddats med några samhällsanalyser. Att sen samtliga författare jag tar upp inte passar under samtliga, medvetet generaliserande, rubriker må så vara. Att anklagas för att dra alla över en kam när man försöker ringa in en genre kan kännas som att anklaga en brandman för att släcka bränder.

mvh

Spiring sa...

"Läste en som heter Rävsaxen för längesen, och den var förskräcklig."

Riktigt usel, men det kan bero på att Christer Dahl skrev den utan Lasse Strömstedt. Enligt uppgift dock tillsammans med Anders Lönnbro och Bodil Mårtensson.