Ett hedersuppdrag är utfört.

I dagarna kommer det nya numret av Cornelis-bladet. I december blev jag tillfrågad att medverka, vilket helt ärligt är den största ära som vederfarits mej. Jag är inte medlem i Cornelissällskapet, mest för att jag är rädd för sällskap, men är så klart tacksam över att det finns andra som delar ens intressen, vilket gör en själv något mindre sjuk i huvet.

För er som inte är prenumeranter och därmed kan läsa texten i fyrfärgstryck, kommer den här in extenso:

Min son heter Leonard Cornelis. Min mor heter Cecilia Lind. Det är sanningen och inget annat än sanningen. Till yttermera visso var morsan sjutton år när balladen om den söta fröken Cecilia Lind kom 1965. Som ung driftig gymnasist var hon med och arrangerade en skolkonsert samma år med Cornelis och jazzeliten med Jan Johansson, Georg Riedel och Egil Johansen. På kvällen var de och åt på Stadt i Eslöv.

Jag är själv född 1975, så det är inte så att jag försöker antyda nåt holländskt påbrå. Min tes är snarare att Cornelis varit ofrånkomlig i mitt liv. Han har funnits från början och kommer att finnas till slutet.

Jag har en känsla av att Cornelis i det privata många gånger var en skitstövel. Även om vi låter sprit vara en ursäkt, skulle den nog inte ursäkta allt. Homofobi och manschauvinism är inte längre à la mode på 2000-talet. Hemingways mansbild framstår med moderna ögon i all sin nakna skröplighet, med ansiktet vänt från verkligheten och huvet högt ovan molnen. Att lämna fru och barn för alkoholen och karriären betraktas idag som ett osympatiskt val. Och ni som var med då får säja vad ni vill – men det borde det ha gjort redan då.

Det är alltså inte tvungetvis som människa Cornelis har inspirerat mej. Jag har dock alltid ansett att estradören, poeten och sångtolkaren inte alls ska behöva straffas för vad privatpersonen eventuellt har ställt till med.

För mej som sjuttitalist med ett starkt behov av att förstå det samhälle som ledde fram till mej, är konstnären Cornelis en utmärkt ledsagare. I den ansenliga vreeswijkska stofthyddan sammanfattades alla sexti- och sjuttitalets musikaliska och subkulturella stämningar.

Han är en häxbrygd på ett knivsmått progg, en rejäl dos svart A-bombstryfferad humor, en matsked Dylan, en slev Brassens, ett par skopor blues och amerikansk folkrock, ett stänk Beppe, en doft Lill, en nyans Monica Z, några skovlar Vispråmen Storken, en pliktskyldig dos vpk och två väl tilltagna och marinerade Hamburger Börs-skivor.

Samtidigt stiger han från dag ett fram som en originell och färdig artist utan bojor till Traditionen. Han är från början sin egen tradition. Sina influenser – och såna har han i drivor, beläst och belyssnad och besedd som han är – ska han senare redogöra för allt eftersom, lika nyckfullt och associativt som det mesta annat i hans karriär.

Vad man kan glömma från vår tids perspektiv var att Cornelis var en modern konstnär. Han hade tummen hårt tryckt mot tidens pulsåder. Modern på samma sätt som Hasseåtage, de gubbar som intar piedestalerna jämte Cornelis i mitt privata mausoleum. I backspegeln gärna betraktade som bekräftare av folkhemsmyten, omfamnare, sammanhållare, svenska statens s-märkta underhållare, den skånske tjockisen Per Albin bredvid den akademiska långskånken Erlander, provinsiella och perifera – i själva verket två konstnärer i samklang med både tiden, publiken och samhället.

Som Robert Zimmerman i USA, fast med något nyktrare åhörare.

På samma sätt var Cornelis på en gång subversiv och folklig, bekräftande och överraskande. Lika hemma (eller lika främmande) hos de almräddande världsförbättrarna i Kungsan som hos guldkortsmaffian på showkrogarna. Snickarbrallor och småblommigt bredvid Östen och Ernst-Hugo på Börsen, skinnställ som ett extra hudlager på promenad med de oklanderligt klädda Lars Forssell och Olle Adolphson. Intervjuad av proggblaskan Musikens Makt jämte Träd, Gräs och Stenar, samtidigt som tabloiderna tömde hela restlagret av trycksvärta på skandalrubrikerna.Hos Cornelis finns också ett påtagligt judiskt drag. Jag har själv inget judiskt påbrå och har förstått på somliga att jag därmed inte får yttra mej, men det gör jag ändå. Som bekant finns en stark judisk tradition inom den komiska kulturen – och en stark komisk tradition inom den judiska kulturen – som var ovanligt i takt med tiden under det ifrågasättande sextitalet. Från Groucho Marx sarkasmer via Tom Lehrers cyniska vispastischer, Joseph Hellers krassa krigskritik och Lenny Bruces tabubrott till Woody Allens dödsfixerade intellektuella tankelekar.

Hos Cornelis smälter alltihop samman, på samma vis som Ferlin och Taube ledigt får plats bredvid Kris Kristofferson. Cornelis omfattar Grouchos wisecracks, Bruces självdestruktivitet, Hellers hat förklätt till humor, Lehrers uppgörelser med tomtebolyckan ("Jultomten är faktiskt död" är en mycket lehrersk låt) och Woodys avgrundsdjupa pessimism.

Som trettiettåring spelade Cornelis Tevje i "Spelman på taket", den ålderstigne pariarken under de ryska artonhundratalspogromerna. Regissören Pierre Fränckel – själv jude – kunde inte se någon mer självklar kandidat i 1968 års Sverige.

Förmodligen härrör det ur utanförskapet. Den holländske invandraren kom till Sverige i en tid när det inte fanns några andra invandrare. Han blev en främling i ett land som han kände som sin egen gylf. Utanförskapet som en identitet – Colin Wilsons outsider, Norman Mailers hipster, Jack Kerouacs beatnik – gör en utsatt och samtidigt bepansrad. Underdog-perspektivet tillåter en att trampa över och i klaver, minoritetsstigmat gör en ovillig att träda in i klubbar som vill ha en som medlem – Cornelis blev mycket riktigt aldrig svensk medborgare.

I hundratjugokilo holländare slogs och samsades de svenska sexti- och sjuttitalen med den mänskliga erfarenheten och varenda upptänklig subkultur från romarnas Plautus och 1200-talets trubadurer. "Sextitalet kom och gick, öppet som ett ögonblick" enligt Blå Tåget. Det lär aldrig återkomma och det finns inga skäl att sörja, men det var trots allt en tid som gav börd åt de tider som kommit därefter och som onekligen är vår tids anmoder. Och i spaningen efter den tid som flytt är Cornelis en utmärkt tjallare.

Men det viktigaste är trots allt att han inte är fastfrusen i historien. Tvärtom, alla vägar leder både till och från Cornelis. Han är på en gång urkällan och deltat, hjärtat och kapillärerna. Han är ett läskpapper i mitten av en virvelstorm som suger åt sej det mesta som susar förbi.

Cornelis befriande distans, tungan i kinden, det sneda leendet, ironin och skepsisen som gjorde honom uthärdlig även under de självtillräckliga åren på sjuttitalet, pekar också framåt till den tid då jag själv danades. Född 1937 är Cornelis en andlig farfar till "den ironiska generationen", ett uttryck som ofta används nedsättande av äldre men som jag alltid sett som en komplimang.

Ironi är nämligen det som skiljer människan från djuren, civilisationen från barbariet. Utan ironi en värld av fascister och Sarah Dawn Finer. Med ironi en värld som trots allt är uthärdlig.