söndag 13 juni 2010

Ole Dole Halldoff.

Janne Halldoff tillhör de bortglömda och förbisedda. Maniskt produktiv - femton långfilmer, en teveserie och ett gäng kortfilmer - mellan 65 och 82 för att sen hastigt och lustigt lägga ner kameran för gott. Karln är fortfarande i livet men har inte hostat till så att det hörts på snart tre decennier.

Det är fascinerande. Han måste ha känt sej kränkt och trött på en kritikerkår som vägrade ta hans filmer för vad de är - anspråkslösa och publika utan att vara spekulativa - och en filmindustri som vände ryggen till när filmerna slutade locka storpublik. I den svenska filmhistorien är han en fotnot. Jag tror att det är orättvist.

Han kom fram i ett sextital när svensk film hade två läger, dessutom uppslagna på mils avstånd från varandra: Den Konstnärliga Filmen (Bergman, Troell, Vilgot Sjöman) och Den Kommersiella Filmen (Kärlekens XYZ, Som havets nakna vind, Jag - en oskuld). Halldoff ville av allt att döma göra rullar som den stora publiken kunda ta till sej utan att därigenom vältra sej i omotiverad naken hud.

Det är en attityd som de flesta har förståelse för 2010. Idag kan lejonparten av våra filmkritiker ta en film för vad den är och inte döma ut Astrid Lindgren-filmer för att de saknar marxistisk analys eller gnälla på att snubbelkomedier inte har nåt att säja om Guds frånvaro. Halldoffs filmer känns - trots att de i varje detalj är fast förankrade i den tid de gjordes - relativt moderna."Firmafesten" är från 1972. Den marknadsfördes som komedi och folk vallfärdade, svältfödda på underhållning. Somliga måste ha blivit besvikna. Nog för att filmen innehåller skämt, men den är svart som ett kräftmörker och hade fått Ricky Gervais att spinna som en marskatt.

Vi pratar om en ensemblefilm - en genre jag råkar ha en viss svaghet för - som skildrar de anställda på reklambyrån före, under och efter det interna partyt. Ja, det sups. Ja, det anklagas. Ja, det prasslas. Ja, det utförs en ståfralla på herrmuggen. Lagerchefen skäller på firmans ende invandrare och går på fyllan in på chefens kontor och skäller ut hans stol efter noter. Springsjasen dricker destruktivt eftersom han gjort en brud, som för övrigt är "helt raspig i roten", på tjocken. Bert-Åke Varg får inte upp den och hävdar att "svettiga läskiga klimakteriekärringar är det värsta jag vet". Folk har tråkigt. Folk har ångest. Folk verkar inte alls uppskatta apelsinleken.

De enda som verkar oberörda är de två tecknarna som under hela kvällen bara pratar med varandra - "jag läste att Jesus var astronaut" - och i gryningen säjer "fan, vi får ju aldrig snacka ordentligt vi två" - samt Lasse Berghagen, som verkar spela sej själv som festens trubadur och älskar ömsint med en gift kvinna.

Det är som en Lasse Åberg-film utan Åbergs nostalgiska försonande filter. Iakttagelserna känns exakta och levereras helt utan nåd. Sjuttitalsmiljön - med cigarettautomater på kontoret, stämpelklockor och ett avslutande besök på en lajvshow där Roy & Lena knullar lite apatiskt på en scen - gör det naturligtvis inte mer upplyftande.

Kritiken var på sin tid inte överentusiastisk, men heller inte nedgörande. Det klagades över det sketchartade och den ibland hastiga karaktärsteckningen, men de recensioner jag läst verkar ändå förstå och uppskatta Halldoffs ambition att göra humor av det pinsamma och plågsamma. Samtidigt förklarade mer än en att Milos Forman - som på sextitalet gjutit friskt blod i den tjeckiska filmen med sina komedier om mänsklig fåfänga och dumhet - hade gjort en betydligt bättre film av materialet.

Och kanske hade Tjechov gjort en fantastisk pjäs av samma stoff. Eller Strindberg. Och vad hade inte kunnat hända om Tove Jansson gjort en bok om hemuler på firmafest?

Det är svårt att komma från känslan av att kritikerna inte riktigt kunde hantera att Halldoff var en skön loj södersnubbe med flicktycke och framgångsrika filmer. Han var stämplad som Ytlig, Platt och Grund. Komedier kan ju trots allt inte ha så mycket att säja om mänskligheten om de inte kommer från en öststat. Och att Halldoff, tillsammans med Lasse Hallström, var helt ensam om att försöka fånga en tidsanda och låta folk prata som man nog pratade i gillestugor och vid darttavlor 1972, verkar inte alls ha gett honom några pluspoäng.

Idag är det så klart det som gör filmen mest sevärd. Åtminstone för mej som inte var med känns samtiden precist återgiven. Folk har äktenskapsgräl på deprimerande loftgångar i Farsta, tar en borst och blir på dojan, låter en jugoslav sjunga "på sitt hemlands vilda tungomål" och det är fullkomligt omöjligt att få tag på en taxi i Stockholm.

13 kommentarer:

Isidor sa...

LoveFilm.se vet inte ens vem han är, vilket sannolikt betyder att ingen av hans filmer finns på DVD i Sverige.

Anonym sa...

http://www.discshop.se/shop/ds_produkt.php?lang=&id=64129&lang=se&subsite=movies&&ref

Clas Kristiansson sa...

Som kvalitetsmarkör kan jag också nämna att jag, såhär nästan 40 år senare, minns den. Inte som helhet men styckvis här och där.
Berghagen hade en visa där han bytte ut namnen i visan mot namnen på kvinnorna i sällskapet.
Den var säregen och därför mycket missförstådd av kritiker som bl.a. påstod att den var grym och hånade kvinnor i övre medelåldern.
Det var inte så jag upplevde den.

Jag undrar hur jag skulle reagera i dag ...

Ulf sa...

Var det en referens till Erich von Dänicken mitt uppi? Kul!

J-h:n sa...

Både Firmafesten och Jack finns tillgängliga på DVD.

Erik sa...

Jag ser Halldoff strosa runt här i Enskede ibland.

Fint skrivet om en underskattad filmare och hyvens kis.

Feedback66 sa...

Låter faktiskt som en rätt intressant film. Kanske mest för att jag går igång på konstorsmiljöer från 1970-talet (alla har vi våra intressen...).

Anonym sa...

Jag trodde faktiskt Halldoff var död. Blir väl så när man antar att en media-personlighet aldrig ska sluta vara produktiv.

Hedblommen sa...

Minns mycket väl den filmen med ett slags odefinierbart välbehag.
Får mej också att tänka på Lars Lennart Forsbergs Slas-filmatiseringar med Loffe Carlsson: "Vem älskar Yngve Frej", "På palmblad och rosor" och "Henrietta". Annan genre, visst. Men tidsandan!

Anonym sa...

Roffe Bengtsson är annars verkligen bortglömd.

Jag har Halldoffs "Rötmånad" på VHS. 1970. Mycket egendomlig film och högst sevärd. Christina Lindberg!

Anonym sa...

Jag läste en intressant artikel om Halldoff för ett par år sen. Den hade ungefär samma inriktning som ditt inlägg. Kan ha varit skriven av Annina Rabe.

Nonsensakuten sa...

Halldoff avled efter kort tids sjukdom i juli 2010. Saknad.

/Jörg, Sweden sa...

Även om denna sida är 5½ år gammal förvånar mig okunnigheten hos folk som säkert är äldre än jag (f. '61). Janne Halldoffs hyllade 'Korridoren' (1968) gick fyra ggr på SVT c:a 2002-2012. 'Ola & Julia' från året innan, och som gick på SVT för 3:e eller 4:e gången på två år i eftermiddags - plus ytterligare tre filmer - släpptes på VHS av Klubb Super 8 runt 2005.

'Firmafesten' (bra skrivet!) gick på gamla Nordic Channel(senare TV5, idag Kanal 5) en 25 år sen,och jag slängde inte min inspelning på ett Hitachi E-180-band förrän den kom - nyrestaurerad - på lågpris-dvd härom året (då hade jag bränt ett X antal DVD-R-kopior till folk och fä vänner och väners vänner, samt blivande exvänner under ett 15-tal år på en av de tre fristående DVD-brännare jag ägt/äger).

Jag kan fortsätta lika länge till, men näst värst av allt är att ingen tycks känna till varför han slutade så tvärt. Hans sita film, 'Klippet' (1982), om en långtradarchaufför (Pierre Lindstedt) som snodde lastpallar blev både en kritiker- och publikflopp utan Guds nåde (med all rätt..), och den tredje sista,'Chez Nous' (1978) - med en akvariebadande Marie Forså (ja, HON!) var direkt löjeväckande. Han hade peakat iom 'Jack' och 'Polare' - bägge från 1976 (även om jag föredrar Göran Stangertz som dysfunktionell antimilitarist i 'Det sista äventyret' (1974), på Per Gunnar Evanders roman.

Värst? Att ni inte ens nämner hans brorsa Bo (1921-2000), som medverkade i inte mindre(och inte färre) än 12 av Jannes filmer! Det är både sorgligt och pinsamt...ung. som att ni verkar ha missat att Stellan Skavsår medverkade i 'Firmafesten' (1973), 21 år gammal. Medverkade gjorde f.ö. även rättshaveristen Per-Axel Arosenius, som satte fyr på sig själv framför skattekontoret i Nacka d. 21 mars 1981.

Var han "bara" galen, likt Palme-hataren Gio Petré och hennes psykiskt sjuke sambo under 27 år, läkaren occh likaledes Palmehataren Alf Enerström, som så småningom spärrades in, något hon själv hade mått bra av...hennes två barn med förste maken, Lorens Marmstedt, den store Sandrewsproducenten via sitt bolag Terrafilm, brann inne i deras hem, strax efter hans dö 1966...).

FIN