söndag 27 juni 2010

Rena stenåldern.

Semester har den fördelen att jag och min fiancé får välja godnattlitteraturen eftersom min sexåring är för lat för att packa annat än sina sedvanliga tre kilo Marvel-gubbar. Den här gången blev det Barna Hedenhös, som han annars alltid rejectar när jag i vanlig ordning vill uppdatera mej på gammal skit.

Jag antar att Bertil Almqvists skapelse är någorlunda bekant för stofilgänget som irrat sej hit. Det rör sej alltså om en sorts anakronistiskt-pedagogiskt lek med nutid kontra dåtid, inte alldeles olika Asterix i sina kopplingar mellan moderna arketyper och kontrafaktisk historieskrivning. Utan Goscinnys lysande effektiva berättande, ska tilläggas. Eller för den delen Uderzos exakta linjeföring.

Likheten med den lustige lille gallern finns för övrigt också i den något obearbetade synen på andra folkslag och inte minst på andra kön än de upphovsmännen själva råkade vara. Generaliseringar utgör så klart själva förutsättningarna för de flesta skämten, men det är likväl uppenbart att nutidens etnicitets- och genusdiskussioner inte nått Bertil Almqvists kristallkula runt 1950.

Naturligtvis är det pappa Ben och sonen Sten som är intresserade av teknik och äventyr medan mamma Knota och dottern Flisa främst intresserar sej för mode och dockor. Och naturligtvis är det nordbor som visar för indianerna hur de ska stridsmåla sej för att int utgöra röda skynken för de arga buffeltjurarna.

Men annars är det många gånger fyndigt - ibland riktigt fyndigt:Och ibland mera sökt fyndigt:Och att Eiffeltornet får vara ett äckligt högt torn med stenåldersnamnet Äckel-tornet eller att Köpenhamns Tivoli är trädstammar smorda med smör med namnet Tjo-vad-det-var-livat eller att Hedenhös bygger ett hus av stockar på en holme i Mälaren, är väl ungefär den nivå man själv hade lagt sej på i ett liknande projekt. Jag fnissar ganska mycket, på samma sätt som när jag lyssnar på en riktigt snillrik Karl Gerhard-kuplett. Humorn ligger lika mycket i att någon har orkat som i själva skämtet.

Riktigt intressant är att notera vad som ansågs vara common knowledge för den skolålder jag gissar att böckerna vände sej till när det begav sej. Kopplingarna mellan modeskaparen Christian Dior och ordet djur - varför modeskaparen på modet år 1957 f.Kr. så klart heter Diúr - var kanske uppenbara också för telningar 1957 e.Kr. Och att egyptierna är Nilens söner och därför heter Nilson funkar fortfarande.

Och givetvis behöver inte kidsen vara med på allt; poängen är ju många gånger att de ska fråga och sätta sina föräldrar på pottkanten. Icke desto mindre ser man att referensramarna här och var förskjutits. Stenåldersbarnen besöker "Kålleborg" där skeppsredaren Banane den gamle visar dem de båda borgarna "Kållen" (numera "Lejonet") och "Ådan" (numera "Kronan") som "urkållarna" byggt på bergknallarna.

Min son är född i Skåne och verkar, av de uteblivna skrattparoxysmerna att döma, ganska dåligt insatt i göteborgiana. Inte heller hans mor verkar ha järnkoll på Ane den gamle och Gustaf II Adolfs skansprydnader när hon mumlar sej förbi hans frågor.

Den kanske mest påtagliga tidsmarkören är för övrigt av helt annan art. Liksom Nicke Nyfiken glatt svingar sej in i djurparkens fångenskap i originalboken 1941, har varken Hedenhös-författaren eller bokkaraktärerna några problem med att fånga och döda djur för nöjes skull tidigt femtital.

8 kommentarer:

Mårten sa...

Skeppsredaren Banane - Svenne Banans urfader.

Åsa, Stockholm sa...

åh va man blir på bra humör när man blir inkluderat i ett "stofilgäng".
mycket lyckat.

Dvärghundspossen sa...

Som nån på DN kultur uttryckte det: Med såna "vänner" som mannen i den gula hatten behöver utrotningshotade apor inga fiender.

Jag minns hur mamma och pappa fick förklara vartenda skämt i Barna Hedenhös... jag fattade nada. Men jag var nog lite för ung när jag läste dom böckerna. Typ fem eller nåt.

Jag och maken har just suttit igenom hela TOS (Star Trek från sextiotalet - the original series). Den är ju också full med bisarra anakronismer för en nutida publik. T ex så är det kvinnor som, liksom som en självklarhet, ska sluta jobba för att dom gifter sej... såna grejer.

Urban sa...

Mästerverket vad gäller obegripliga Hedehösskämt är väl ändå "Barna Hedenhös blir kungliga" som är proppfullt med tidlösa skämt om det politiska livet vid albumets tillkomst. Partierna är olika rivaliserande stammar varav Fälldin (minns inte om han kallas Ulldin eller Urdin eller vad det kan vara) är hövding för Grottesångarstammen eftersom de bor i grottor och tycker om att sitta och sjunga. (Infälld bild på Ulldin som sitter och trummar och sjunger "upp till kamp".) Där får man alltså in ett klatschigt Rydberg-skämt också.
Bena gärna ut resten åt mig för det där är nog det enda jag fattat.

Fast Barna Hedenhös finns faktiskt fortfarande på bibliotek, även om jag kan tänka mig att det främst lånas av föräldrar.

U.J.

Ördög sa...

Igen har Kalle åstadkommit ett inlägg som med nästan hypnotisk effekt får mej att börja rota i minnets skrymslen! Krokodilens öde är onekligen bedrövligt. Men med tanke på att merparten av alla figurer i Barna Hedenhös-böckerna är skrudade i päls och äter kött, är det väldigt lite författaren / tecknaren berör hur varorna har framställts. Kanske vi låter udda vara jämnt i och med han låter rymdjycken Lajurka (i "BH bakom stenridån", sedermera "BH i Ryssland") välbehållen återvända till jorden i fallskärm. Hennes stackars förebild gick det inte alls lika bra för.

Jag hade naturligtvis urskoj åt den finske urlympiern som utbrister "stenyxi - kaxi - kolme" när han slungar iväg yxan. Men jag tror nog att jag gillade "BH i världsrymden" bäst. Jag minns hur jag fascinerades av bilderna som upptog hela uppslag - rymdfarkostens avfärd, det ödsliga månlandskapet, och framför allt panoramat över den futuristiska Marsmetropolen Yatl-X-Tas ...

Bertila var ju mycket produktiv också som tidningstecknare, och som illustratör av andra författares alster. Eftersom vi är stolta stofiler allesamman vågar jag fråga om det är NÅGON här som läst Oscar Rydqvists böcker (med bilder av Bertila) om den sturske och levnadsglade katten Jeppes eskapader i sällskap med tidens kändisar från Gustaf V till Musse Pigg? "Jeppe reser jorden runt" från 1928, "Jeppe på nya äventyr" från 1930 och "Jeppe reser till Nordpolen" från 1931 hör till de böcker som jag tror att en gång författades uttryckligen med tanke på läsare 70 till 80 år framåt i tiden. En liten exklusiv målgrupp med hög stofilfaktor!

Erik Eriksson sa...

Urban: "Barna Hedenhös blir kungliga" kom ut 1954. Det är Erlander, inte Fälldin, som parodieras, under namnet Urlander. Med vänlig hälsning signaturen Vän av ordning.

Urban sa...

av ordning: Jag kryper i stoftet och ber om ursäkt. Det är givetvis tokigt av mig och jag måste nog skylla på någon sorts sommarförvirring som ännu inte släppt, dessvärre. Givetvis satt inte Fälldin och sjöng "Upp till Kamp".
Det är en karikatyr av Erlander jag ser framför mig men namnet blev underligt. Visserligen har jag aldrig upplevt någon av dessa herrar men det är ändå svårursäktat.
Tack för rättelse

U.J.

MariaH sa...

hittade några gamla album i gömmorna, man kanske skulle testköra på avkommorna och se vad de säger.
Läste hans Wasa-bok nu och den var liksom inte lika fantastisk längre när man var närmar fyrtio som den var i lågstadieåldern