Svenska serier hette en tidning som många nördar har ett förhållande till. Den gavs utav Semic i två omgångar, en från sjuttitalets slut och en från åttitalets slut. Poängen från början var att helt och hållet publicera serier av nya, okända förmågor. När titeln togs upp på nytt fyllde man för säkerhets skull ut hälften med garanterat professionellt material.
I första omgången Svenska serier kunde man läsa tidiga alster av Joakim Pirinen och Hans Christensen, som först senare började gå under smeknamnet Charlie. Joakim Lindengren lär precis ha fått ja till publicering när tidningen hastigt lades ner. Mer obskyra namn som Hans Lindahl - min favorit bland Fantomen-tecknare - hittade sin väg in på Semic den vägen. Och i den andra omgången kunde man läsa tidiga verk av Martin Kellerman, som då inte hette Kellerman utan hade ett annat tyskt namn.
Men intressantast av allt - för en sån som jag, som gillar att hålla koll på perifera namn ur offentligheten - är namnet vi hittar redan i den nystartade tidningen andra nummer 1979:
Är inte detta ett upplägg för en kontrafaktisk historeskildring? Vad hade hänt om Brynolfsson inte kommit in på scenskolan? Hade han istället suttit och ritat smala serier för en liten kräsen cineastpublik? Hade han sluppit 7:2-debaclet och istället enbart varit ett namn för såna som mej och en krets sextitalistmän med hästsvans och utan ordnade familjeförhållanden?
Det är en tämligen obskyr historia den unge Brynolfsson ritat ihop: "Albin Lindblad i Hjärtat som försvann". Filmreferenserna haglar. Här hittar vi Orson Welles:
Och Bogey:
Och kvartetten från Oz (som knackar på en dörr med repliken "Släpp in Oz! Släpp in Oz!"):
Allt i en poetisk-komisk-hypnotisk historia i en alternativ värld av popkultur, en sån som fått plats i Kapten Stofil-tidningen och kanske renderat några kulturstipendier, men knappast skickat sin skapare till Dramatens stora scen.
Antagligen stod Brynolfsson i ett vägskäl, likt Herkules arla en morgon. Ginge han åt det ena hållet hamnade han i Teatervärlden, där han skulle få träffa Lars Norén och Stina Ekblad, låtsasvåldta Marie Richardson, hänga på Prinsen och posera för konstnärliga (dvs svartvita) bilder.
Ginge han åt andra hållet hamnade han i Serievärlden, okänd, orespekterad och oskuld.
Troligen valde han rätt.
torsdag 8 juli 2010
Reine det bara öser ner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
6 kommentarer:
Var det inte 7:3-debaclet egentligen?
...och Wilmer X-sångaren (Nisse Hellberg? Orkar inte googla...) ritade en serie i nåt nummer också. Jag tror jag har samtliga nummer, både de gamla och de nya så jag får väl kolla upp om någon annan namnkunnig person florerat där (som inte nödvändigtvis är känd som serietecknare numer alltså...)
Det var bara vi som saknade alternativa talanger som blev kvar i obskyra serietecknarträsket.
Reine kan dock vara ovanligt stolt för att vara svensk skådespelare. Hrafnun flygur (eller vad den hette), Änglagård, black Jack osv osv och jag minns ingen gång han har varit direkt pinsam.
//En som var med i Svenska Serier 3 gånger.
Joakim Lindengren hann faktiskt komma med i första omgången, möjligen i det sista numret. En person i en solstol från olika perspektiv, samtidigt som en telefon ringer. Vare sig Krystmarodören eller Kapten Stofil kan riktigt anas i denna serie.
Nisse Hellberg och Clas Rosenberg från Wilmer X hade mycket riktigt en serie med. Nisse ritade också "Arnold Banan" i ett par nummer av Larm, minst ett i alla fall.
I samma nummer som Albin Lundblad finns förresten "Kornen", en serie av Ulf Lodin som även utseendemässigt var rätt lik en ung Ulf Lundell. Har för mig att han släppte nån skiva sen också.
Han fick sin stora revansch när han fick dubba katten Gustaf!
Skicka en kommentar