söndag 11 juli 2010

Kriget mellan TV-kanaljerna ...

...är naturligtvis en satirserie ur tidskriften MAD (3/76). Den driver tämligen hårt med ett par av tidens ledande tevekritiker, främst Expressens Hemming Sten ("Vadå? Jag grundar alltid min uppfattning på att jag inte fattar ett jämra skvatt!") och Aftonbladets Macke Nilsson ("Men allra helst skulle det inte vara något program alls på bästa sändningstid!")

Sten framställs som en vingelpetter - "En TV-skribent får inte låta fakta påverka åsikterna! Jag tycker mycket om allt!" - med tillgjort populistisk smak. Macke Nilsson är en hårdför vänstersåsse som helst vill se "några verkstadsklubbister i rutiga skjortor sabla ner ett par feta, cigarrökande direktörer!" och som argumenterar i termer som:

Är det inte ett amerikanskt program? Har dom inte använt dom allra dyraste artister som står att få tag i? Har dom inte slösat med sina tekniska resurser? Har dom inte anlitat världens bästa koreograf och världens vackraste balett? Har dom inte en dekor så enormt påkostad att man bara sitter och flämtar? Precis! Slöseri med licensmedel, verklighetsförfalskning, glättad och inställsam kulturimperialism parad med ett upprörande kvinnoförakt!

På TV får man stora björnfrossan när Macke Nilsson - "Mackson" på MAD-ska - skrivit upp deras nya serie: "Vid alla krönikörers skägg! Dom höjer den till skyarna! Tittarsiffrorna kommer att rasa! Alla anslag dras in ..." I desperation kallar man in folk som kan rädda programmet: "Ingmar Bergman? Jacques Tati? Halldoff? Fellini?" "Nä nä - Tjadden och Sten-Åke Cederhök!"Den här typen av uråldriga, perifera och triviala dokument, av historien dömda och utdömda, får det gärna att spinna bakom mina pannlober. Man vill veta hur den parodierade verkligheten såg ut, ställa en spegel framför skrattspegeln. Man vill härleda alla referenser som byggt upp den här slutbilden:Man vill förstå allt, inte bara MAD-redaktionens idé att det alltid blir roligt om man byter ut en bokstav i kända ord (ärligt talat - det är väl inte särskilt fyndigt att kalla Luleå "Muleå"?). Och hur mycket jag än undrar över den där kalkonen så finns det ännu mer i bilden att försöka greppa.

Dessvärre har jag få exemplar av sjuttitalets kvällstidningar skräpande hemmavid, och värmen hindrar mej från att ge mej ner i biblioteksarkiven och bläddra på måfå bland mikrofilmen.

Men jag har en urkund jag ofta tar till - Allan & Lizette Schulmans "Såg du? TV minns under tjugofem år" (troligen det bästa det paret åstadkom, inkluderat avkommorna) - och där hittar vi en kort intervju med Macke Nilsson. Den bekräftar åtminstone två saker från MAD-serien: dels hade karln uppenbarligen en sån där pottfrilla också i verkligheten, dels verkade han hysa ett rätt stort intresse för facklig kamp.Nilssons tre största teveögonblick alla kategorier: 1) Saigons polischef blåser huvet av en FNL-fånge, 2) Per Oscarsson visar småbyxorna i Hylands hörna och 3) en fackföreningsledare kedjar fast sej framför svenska LAMCO i Liberia, i protest mot de grisiga arbetsförhållandena.

Så troligen fanns det nån sorts underlag för MAD-skildringen.Expressens Hemming Sten - naturligtvis omnämnd förr i den här bloggen - var nog en halare typ att fånga in för MAD:s satiriker. Från vänsterhåll beskrevs han gärna som kulturimperialismens ledhund, särskilt sen han hellre ville se den riktiga Melodifestivalen istället för Alternativfestivalens eskimåmusik och tarmgnidande. I Schulmans bok nämner han de tämligen proggiga teveserierna "Hem till byn" (Bengt Bratt om glesbygd) och "Lära för livet" (Carin Mannheimer om betygshets) som sina största teveupplevelser.

Troligen stod han politiskt ungefär där svensk socialdemokrati befinner sej idag, det vill säja det man själv kallade "liberal" 1976 och proggare kallade "skamlöst småborgerlig".

I Håkan Lahgers och Love Svenssons bok om det uppluckrade tevemonopolet, "Blåsningen" (2003), citerar de ur en skrift Sten skrev 1962. Den hette "Monopol-tv eller frihet i etern" och betraktades väl då som vulgärliberal ("va? Skulle någon annan än staten få sända teve och radio? Då kanske det bara blir underhållning!"). Idag framstår den snarare som kulturradikal - och inte minst naiv. Sten tror på fullaste allvar att reklamintäkterna

skulle kunna ge mer teater, bättre underhållning och kanske något av den kultur som riksdagsmännen talar om, men som man hittills inte sett så mycket av i tv.

Så har vi letat fram några nycklar till förståelsen. Men jag undrar fortfarande vem den knipsluge killen som sticker ut jättekranen genom dörren till höger ska föreställa. För det kan väl inte vara Nixon? Vad håken hade han med svensk television att göra 1976?

8 kommentarer:

mulle sa...

Stens argument för reklamtv känns igen från reklamradions intåg.
"det kommer bli mer bredd och plats för specialprogram med reklamfinansierad radio"
ja? hur vart det?

育隆 sa...

工作,是愛的具體化~~~~努力吧!............................................................

Anonym sa...

Farbrorn med jättekranen är gissningsvis Otto Nordenskiöld, VD för Sveriges Radio 1970-78.
SVT bildades inte förrän 1979, som ett dotterbolag till koncernmodern SR. Just frågan om SVTs bildande var anledningen till att Otto avgick.

J-h:n sa...

Jag tycker att mannen med kranen ser ut att föreställa Hagge. Vad nu han har där att göra, men kanske representerar han bara televisionen. (Televisionen är hemskt viktigt.)

于倫 sa...

沒有經過反省的人生,是不值得活的人生..................................................

Anders E sa...

Det är klart gubben med stornäsan är Otto. Det hajade jag ju själv redan då som tolvochetthalvtåring. Den här artikeln har f.ö. övertalat mig om att nu till helgen, när semestern börjar, gå ner i källarn och plocka fram samlingen av gammalt kulturgods.

Petter B på Rostorp sa...

TACK igen. Du levererar enda läsvärda analysen i sommarhettan. Men vad kalkonen symboliserar är kanske blott en kalkon.

En Dollar per Kista sa...

Jag tycker att MADs såging av Rocky var jättekul, när de kallade Rocky för Smockey.... och Apollon för Ap-ollon.

PS Jag tror du skulle gilla min blog. Jag har bl.a tecknat två helt egna avsnitt av Bellman.