torsdag 29 oktober 2009

Ny serie: Dina harpors buller. Del 1: Di Levas androgyna satanism.

Det här är en bok som man naturligtvis helt kan ignorera. Jag förutsätter att ingen har läst den eller tagit tankekornen till sej. Det är en obskyr skrift riktad till en perifer grupp utgiven för två decennier sen (1991, på förlaget med det inte helt logiska namnet Trons Värld Ordbild). Att sitta och håna den är så klart att slöskjuta på en sittande knäppgök.

Men det handlar om helt uppriktig fascination (låt gå för en fascination von oben). Thomas Arnroth - som aldrig presenteras närmare, men låt oss gissa att han vid bokens tillkomst var en ovanligt beskäftig församlingsassistent i en ovanligt bigott frikyrka - har enligt baksidestexten skrivit:Boken har rimligen skrivits för att göra folk som går runt och tänker "äsch, di däringa rockmusikerna är väl inte så farligt sataniska och oäkta i sin påstådda kristendom" uppmärksamma på att de har fel. Rockmusiker är sataniska! Och påstår de sej vara kristna så inte är det då Bibelns Gud de tror på! Det vet Arnroth ehuru han själv tror på Bibelns Gud.

Ett kapitel ägnas åt, i tur och ordning, Di Leva, Eva Dahlgren, The Christians, Prince, Sheena Easton, Madonna, Alice Cooper, Kai Pollack (sic! Jo, nog för att du stavade Kay galet, Thomas, men Kay stavar det själv ännu galnare!) och Dave Stewart. De verkar alla ha det gemensamt att de uttrycker en religiositet, i flera fall kristendom, som är felaktig.

Di Leva är suspekt för att på ett CD-omslag ha tackat diverse gudagestalter: jämte Jesus även Buddha, Krishna och Monka (nån sorts new age-gud, jag tappade lite grann uppmärksamheten när jag började googla). Arnroth hänvisar till bibelversen där Jesus lite pompöst säjer att "ingen kommer till Fadern utom genom mig":

Det här uttalandet skulle Di Leva säkert kalla trångsynt, men det är bara klassisk kristendom. Ingen kommer till Gud genom Buddha, Krishna eller Monka: bara genom Jesus går det.

Och så lägger han till en liten funderare:

Det är intressant att Buddha betyder ljusbärare, precis samma ord som Lucifer. Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna.
Över huvud taget jobbar Arnroth mycket med det stilistiska verktyget "ironi" (och det här är året innan Henrik Schyffert skapade ironin med Manegen-programmen!):

Ett gudomligt väsen har inget kön, säger Di Leva. Gud är alltså ingen "farbror", utan någon form av androgyn varelse. Därför är det ju lustigt att bibeln kallar Gud för just Fadern - inte Modern.

När han citerar Eva Dahlgrens ord i en intervju - "Gud för mig bara 'är': i vinden, i gräset. Jag är Gud, du är Gud" - fnissar jag faktiskt till på riktigt åt kommentaren:

En Gud som bara är i gräs och vind är inte bibelns Gud. Dessutom behöver man väl knappast påpeka att vare sig Eva Dahlgren eller journalisten i fråga är Gud.

Gruppen The Christians - döpt efter medlemmarna Garry, Roger och Russell Christian - begår naturligtvis en hädisk handling med sitt gruppnamn, och inte gör de Arnroth gladare med klyschiga spekulationer kring att Jesus var "en väldigt trevlig kille, som gick runt och hjälpte folk" och "den förste hippien". Arnroth:

För det första finns det inte särskilt gott om exempel på hippies som går runt och hjälpt folk, vilket bara det gör Gary (sic!) Christians uttalande tämligen osannolikt.

Här och var är Arnroth sipp på det där bedårande ultrakristna viset. När han citerar vad stenkastarna ropat åt Di Leva under hans åttitalsturnéer:

"Dö, din (svordom) bög! Dö!"

När han börjar diskutera Prince:

Återigen, jag tycker inte att detta är rätt plats att citera Prince, men hans texter är rena porrnovellerna.

Och inte minst när han citerar en Expressen-recension av en Prince-konsert där Prince legat halvnaken och jufsat med en dam på scen:

Resten av meningen, där det står vad Prince ropade i sängen, passar sig inte att skriva här.

Men när hände detta, undrar ni? När var det Prince låg och simulerade mot en dam på turnén?

Det här skedde under turnén kallad Lovesexy. Lovesexy (ungefär kärlekssexig på svenska) var helt enkelt Prince´s namn på Gud.

Och så den där buttra, indignerade sarkastiska tonen igen:

Såvitt jag vet har inte Bibeln uppenbarat att ett av de namn Gud kallar sig själv vid skulle vara Lovesexy.

Arnroth är särskilt irriterad på Prince eftersom denne själv kallar sej kristen och många kristna också har läst in ett kristet kärleksbudskap i hans texter:

I Prince´s värld är det ju pang på rödbetan som gäller; att äktenskap skulle vara en nödvändighet för att en man och kvinna ska ha sex märks inte alls.

Arnroths mesta indignation riktas dock mot Sheena Easton, "rocktjejen som raskt förflyttat sig från snäll barn- och familjepop till den värsta sexrocken". Easton har i en citerad intervju kallat sej kristen och berättar att hon innan konserterna knäpper händerna och andas några djupa andetag "för att bli ett med Herren". Arnroth kontrar:

Man kan inte bli ett med Jesus genom att andas djupt. Man kan bara komma till Jesus genom att tro på han uppståndelse från de döda i sitt hjärta och bekänna honom som Herre med munnen. Inte genom att andas djupt och knäppa händerna.

Så upprörd är Arnroth över att Easton kallar denna sin djupandning kristen att han nämner den två gånger. Resonemanget avslutas med ett konstaterande som vibrerar av puritansk misogyn sexualmoral:

Om Sheena blir ett med Herren genom den tekniken, så kan det inte vara bibeln Herre, alltså Jesus. Däremot kan det mycket väl vara guden Lovesexy hon blir ett med, vilket i så fall skulle förklara varför hon beter sig som hon gör när hon låter musiken uppfylla henne.Ja, och sen är han putt över Eurythmics gamla hit "Missionary Man" - "låtens tema: Akta dig för en gudsman! Håll dig långt borta från honom!" - och Kay Pollacks snömos om kristusgestalter, och där kan vi kanske hålla med varann.

Det är en bok som snarare gör en glad och ... säll än upprörd. Diskussionen är för det mesta så kristet intern att det inte blir så mycket för en sekulär, aktivt icke-troende ateist att störa sej på. Istället kan man luta sej tillbaka och muntert ta del av de lillgamla förnumstigheterna om vad som står och inte står i världens mest motsägelsefulla bok.

Och ja, vi kommer att återkomma till volymen ifråga inom det snaraste.

Och ja, Arnroth tackar Allan Rubin "som länge kämpat ensam mot drakarna och demonerna i rockmusikens värld" på försättsbladet.

25 kommentarer:

Anonym sa...

Är det bara jag som tycker det låter helt sjukt att författaren heter Thomas Arnroth?

berzza sa...

Anonym, varför?
Jag tycker att det är sjukt att gud skapade musik för att ge honom ära. Snacka om storhets.

Nemo sa...

Kan det vara så illa att detta är densamme Arnroth som nu, lätt uppspelt och flinande, recenscerar spel i SVT:s Gomorron Sverige varje onsdag?

Om så är - vad hände på vägen och när?

Eller har bara spelrecencenten en namne?

Arnroth, med spelen, har inte ett kristet utseende....

RIkard sa...

Jag har faktiskt läst den här boken. Mycket förvirrad och han har i stort sett inte ett positivt ord att säga om någon modern musiker. Jag blir tvärtom ganska rädd och upprörd när jag läser sådant här. Det är ren hjärntvätt och man uppfostrar barn rakt in i den här skiten. Lite moralpanik från min sekulära sida där också. Nu är jag från Smålands Jerusalem själv, och har sett min del av vad frimicklare hittar på så jag är inte direkt objektiv till sådant här.

Simon F. sa...

Jag kommer direkt att tänka på diskussionen under föregående blogginlägg. På samma sätt som Arnroth ser "satanism" i alla möjliga och omöjliga sammanhang så finns det människor som ser "antisemitism" överallt. T.o.m. i barnteckningar. Konspirationsteoretiker verkar tänka rätt lika oberoende av vad deras konspirationsteorier handlar om.

Erika sa...

Åh så underbart. Jag får lyckliga minnesbilder från min gymnasietid då jag i egenskap av fanatisk -men ambitiös- hårdrockstjej skrev en upprörd uppgörelse/recension om Ann Ekebergs "För Sverige på Tiden" som också var en uppgörelse med ungdomskulturen. Jag vill minnas att hon skyllde mycket av ungdomens förtappelse på synkoper och Hemglass' monsterglassar. Ozzy Osbourne kan ju inte göra allt själv.

LJ sa...

Påminner en del om han som skrev "hasch, himmel eller helvete"..

Pidde sa...

Jag kommer ihåg att jag hade en diskussion med Ann Ekeberg på bokmässan. Vilket år kom hennes bok ut? Mina skräckseriealbum kom 92 och 94, kan det ha varit då? Eller var det tidigare?
I vilket fall, det enda jag minns av diskussionen var att den började med att hon tittade på mig på ett märkligt sätt och log på ett lika märkligt sätt, och frågade "Blir du arg?". Eventuellt höll jag hennes bok i handen.
Mer minns jag inte. Mer än att väldigt många av mina vänner hängde kring hennes monter.

Dvärghundspossen sa...

Jag får total dejá vu... inte för att jag läst den här boken, men jag har läst en nästan exakt likadan essä (ja minus Dhalgren och Di Leva förstås) av nån amerikansk galning i Reader's Digest. Minns inte hur länge sen det var dock...

petter sa...

Inte någonstans i blogginlägget problematiseras Arnroths påstående att Kay Pollack tillhör rockscenen. Skärpning, Kalle.

Förlåt, enligt Arnroth handlar ju boken om "rock- och musikvärlden"...

Anonym sa...

"Och vem Lucifer är säger ju bibeln klart; det är djävulen, han med de bullrande harporna."

Det gör den faktiskt inte. Ingenstans i Bibeln står det att Lucifer är densamma som djävulen/Satan/ormen/frestaren. Många senare kristna skribenter har gjort den tolkningen, men i Bibeln har den inget stöd.

Arnroth borde vara noggrannare i sin bibelläsning om han vill bli tagen på allvar.

Olov sa...

Jag har läst den. Min storasyster, som dåförtiden var ungdomsledare i Pingstförsamlingen i min hemstad, hade också läst den och skrev ett antal mycket beklagande insändare när Alice Cooper skulle komma och spela i ishallen. det blev lite svårt för mig eftersom de flesta av de tuffa killarna i min klass hyllade Alice.

Att den inte handlar om att rockmusik i sig är från djävulen bevisas dock av att Ulf Christiansson, frontfigur i hårdrockgruppen Jerusalem, har skrivit förordet.

Tilläggas bör kanske att jag, som frikyrklig av födsel och ohejdad vana, inte ser den här boken som ett exempel på det Richard skriver ovan.

GGG sa...

Nästan lika skrämmande som Arnroths resonemang - där han ger sig själv tolkningsföreträde av nåt som redan tolkats av druttiförton tusen andra galningar - är formgivningen av bokens omslag på första bilden! Hade det varit en skiva hade Herr Dryck på Katastrofala omslag kunnat skriva en D-uppsats.

Mårten sa...

Apropå omslag, visst ser loggan på andra bilden precis ut som loggan på en burk Norrlands Guld?

Johan Persson sa...

Det är också intressant att Buddha inte alls betyder "ljusbärare". Buddha översätts ofta som "Den Upplyste", kanske har detta svenska begrepp förvirrat vår käre frimicklare. Titelns pali-rot, "budh", betyder dock "vakna upp, förstå". Alltså är "Den uppvaknade" en bättre översättning. Alltså har Buddha inte ens några etymologiska likheter med Lucifer.

/Johan, er tjänstvillige religionshistoriker

Nenne sa...

Har läst en liknande bok faktiskt, Olof Erikssons "Musikens makt". Halva boken är en historik över rockmusiken, sen börjar det långsamt spåra ur med satanism och djävulens vägar och liknande. när delkapitel i en rockmusik-bok har namn som "Djävulens huvudintresse: att hålla oss ifrån Gud". Sen listar han döda rockstjärnor, citerar en AC/DC-text, fortsätter med att citera bibeln och kommer fram till att dessa rockmusiker dött som straff för sin livstil.

"Och sedan: "Kanske är det då ingen slump att Red Hot Chili Peppers, en grupp som verkligen exploaterar området sex i sin musik (på konserten i Globen 1996) kom t ex basisten ut naken på scen), på sin skiva One Hot Minute (95) också har med en tydligt antikristen låt kallad "Shallow Be They Name"? Jag menar, om det är en koppling mellan demonisk aktivitet och förvriden sexualitet i t ex krig, borde man kunna vända på resonemanget och säga att en grupp som med hela sin livsstil predikar promiskuitet också borde ha nära till att gå djävulens ärenden på andra områden. Exempelvis genom att skriva en låt som hånar kristen tro ...? Det är en tanke."

Redaktör'n sa...

Får man fråga hur du kom över boken?
Det vill säga, hur kom du i kontakt med den?

Kraxpelax sa...

Sanningen om organskandalen!

- Peter Ingestad, Solna

Simon F. sa...

Nog för att jag ibland kan vara lite off topic när jag kommenterar. Men Peter Ingestad måste ha slagit nåt slags rekord med den senaste kommentaren.

Gubbkepsen sa...

Hahahahhhaaahaaa! Det är så vackert i sin dumhet! I bästa Siewert Öholm anda. Boken verkar ju ha utkommit ungefär samtidigt som den gode Siewert tog upp kampen med ondingarna i Twisted Sister och W.A.S.P. till råga på eländet.

Noa sa...

Nenne, kul att du uppmärksammar Olof Erikssons (numera med efternamnet Edsinger) bok i samma genre.

Kalle, jag tycker helt klart att du skall försöka få tag på den. Ordbild förlag, 1997. ISBN 91-973277-0-0.

Om du har svårt att få tag på den kan jag skicka mitt ex.

Kalle Lind sa...

Redaktör´n: det får man fråga, men jag minns inte riktigt. Jag konsumerar så tossigt mycket udda böcker och sajter som diskuterar udda kultur att jag har glömt.

Petter: angående Pollack så dyker han upp lika oväntat hos Arnroth som hos mej (för att försvinna lika oväntat, i vanlig ordning lämnande ett sår i själen efter sej). Jag hoppades kunna få samma effekt i min text som i originalet.

LJ: iakttagelsen är korrekt. Han som skrev "Hasch. Hasch, anarki och kaos hotar oss alla. Inget är som drogen" m.fl. titlar heter Allan Rubin och är mycket riktigt tackad av Arnroth i bokens början.

Erika/ Pidde m.fl.: jag har försökt få tag i "För Sverige - på tiden", men det enda vettiga sättet var att köpa den av henne för en hutlös summa och det var inget vettigt sätt. Men jag kanske ska ge mej ut på ny upptäckarfärd. Erik Haking skriver om den här:

http://erik.jesperlindstrom.se/#post301

Anonym sa...

Jajamen, detta är samma Thompa som gladeligen fipplar med kontrollerna i SVT:s spelinslag.

Anonym sa...

Själv mår jag dåligt av att lyssna på hårdrock, alltså undviker jag det. Och jag tror inte att man alltid blir helt opåverkad av det man lyssnar på. Men med det menas inte att varje unge som lyssnar på hårdrock blir kriminell eller djävulsdyrkare. Men jag tror att alla påverkas olika. Vissa mår dåligt av det, andra inte.

Men om ni verkligen vill få pngest så läs bibeln. Den är långtirfån så fylld av kärlek som kristna ofta vill göra gällande.

God jul och gott nytt år!

Computress sa...

Ååååhh, så många underbara minnen jag fick av det här inlägget! "Dina Harpors Buller" är en av mina mest älskade böcker - den har gett mig så många goda skratt genom åren. Tyvärr gick den förlorad i en flytt...
En klar medaljplats i Non Sequitur-OS!

(Och ja, jag är en gammal rollspelare! :D )