Skällsordstöntar.

Det är nånting med svenskan och skällsord som inte riktigt gifter sej. Fredrik Lindström resonerar om det i Jordens smartaste ord, hur man i Sverige ofta bara plockar ett fonetiskt närliggande begrepp och kastar på den man vill förolämpa ("plugghäst" var från början en möbel, "popsnöre" en accessoar). Alternativt bara lägger ett adjektiv på ett egennamn: tråkmåns, snåljåp (Jåp=Jakob).

Sofia Albertsson har gett ut en bok på jag-vill-vara-farlig-förlaget Vertigo. Den innehåller excerpt från konversationer hon haft med olika kåta män på diverse communities. Det finns uppenbarligen en och annan lirare därute med haltande kvinnosyn som tar sej rätten att fråga fullkomligt okända - digitala - kvinnor om de vill bli slickade i slidan.

Syftet är förstås gott. Jag är helt för tanken att hänga ut dem som kliver över andras integritetsgränser. Som man sår får man skörda. Jag led inte ett dugg med de lågbegåvade parodier på homo sapiens som beställde ut bevismaterialet från den stora barnporrsrättegången i början av nittitalet - och som sen fick se sitt passfoto, hemadress och sina obehagliga brev i dåvarande papperstidningen Flashback.

Vad jag hakar upp mej på är Albertssons titel: "Sexpuckona anfaller!" Hur jag än vrider och vänder på det, är "pucko" ett töntigt okvädesord, möjligen gångbart på mellanstadiet. Hade jag själv blivit kallad sexpucko, hade jag mer känt mej som en Aftonbladet-konstruktion än blivit ångerfull. Tanken går - som så ofta när man pratar om sex och puckon - till Jan Guillou. Guillou hör till de författare och debattörer som är väldigt förtjusta i sina egna formuleringar, och därför återanvänder dem i varje upptänkligt sammanhang. Jag vet inte hur många gånger jag sett honom le åt sej själv när han säjer att stureplansbratsen "kammar sej med fläskkotletter".

Och framför allt undrar jag om han har skrivit en text under de sista två decennierna utan att använda ordet "räknenisse". "Räknenisse" är uppenbarligen den lägst stående varelsen i den guillouska hierarkin, och sanningen att säja är det nog inte mina bästa vänner heller. Men fortfarande känns det inte särskilt dräpande att kalla nån "räknenisse".

1991 gjorde Dag Finn från Sha-Boom en satirisk singel om Ulf Ekman. Ja, det är ungefär lika konstigt som det låter: den norsk-svenske pudelrockaren gjorde nåt slags Magnus Uggla-låt med feta gitarriff och stomprefräng om svensk högerkristenhet. Dessutom lät han Micke "Svullo" Dubois rappa i den.Vilka giftigheter säjer då dessa båda samhällssatiriker om demonpredikanten? Hur tar de heder och ära av Uppsalas meste mörkerman?

Jo, de kallar honom - "brillorm".

Svullos rappade parti in extenso:

Hej där kommer du ihåg mej
Du piskar mej Du piskar mej så jävla hårt Aj
Du piskar mej, du piskar mej så jävla hårt, piska piska
Äh, lägg av nu din jävla brillorm. Aj! Aj!

Man föreställer sej att de satt och brainstormade och gnuggade sina grå i jakten på den mest mördande formuleringen. Efter att ha rejectat "svartrock" och "prälle" noterade de på ett foto att Ulf Ekman bar glasögon. "Där har vi det", sa antagligen Dag till Micke. "Vi kallar honom glasögonorm! Det brukade alltid knäcka lille Olaf när jag gick i småskolan!"

Och så funderade de ett varv till och kom på att det finns ju ett ännu fräckare ord för glasögon - brillor. Utan att tänka på att "glasögonorm" till skillnad från "brillorm" faktiskt betyder nåt.

Man föreställer sej att pastor Ulf inte blev särskilt lessen.