måndag 18 augusti 2008

Didi and the don´t-don´ts.

Inledningsvis ett kungörande: jag är ingen gammal rollspelare. Det känns viktigt för mej att få säja. Ja, jag läste tjocka böcker när andra upptäckte sin sexualitet, ja, jag hade flaskbottnade glasögon och finnar och mjäll, ja, mor köpte mina kläder till sjunde klass - men nej, jag har aldrig spelat rollspel.

Okej, jag har försökt. Men jag tyckte det var töntigt.

Jag tycker fortfarande att det är töntigt att gå ut i skogen och vifta med latexsvärd och säja "ave" till varann. Nog för att jag har svidat av mej naken i SVT, men även jag har gränser. Så sent som i veckan retade jag min bror för att han för tio år sen spelade orchspejare på ett lajv.

Med detta sagt: 1997 skrev dramapedagogen Didi Örnstedt (och nej, inget tyder på att namnet är ett tryckfel) och kulturpedagogen Björn Sjöstedt en bok med titeln "De övergivnas armé". Det är en bok som a) försöker förklara "rollspelshobbyn" som fenomen, och b) försöker förklara varför rollspel är dåligt.En viss typ av resonemang känns igen från t.ex. Allan Rubins tokerier, t.ex. sättet att få varje negativ aspekt eller baksida att överskugga hela fenomenet. Didi och Björn hänger upp sej på att det ibland ligger skräp på marken efter att folk lekt svartalfer i skogen och på att det finns vissa tematiska kopplingar mellan rollspel och nazism (=intresse för asatron).

Och på samma sätt som kulturfientliga gjort i alla tider, försöker dom ge kulturen skulden för otäcka fenomen i samtiden:

Våra kyrkogårdar får ibland besök av människor som går på härjningståg. Framfarten har många likheter med den som beskrivs i olika rollspelsscenarier. I några fall är det direkt belagt att gravskändningar utförts med inspiration från rollspel. Kanske är den sista viloplatsen för oss vanliga dödliga människor samtidigt lekplats för osaliga, hämndlystna "vampyrer"? Att skapa fruktan i sin omgivning är helt i sin ordning i deras begreppsvärld, och att bidra till löpsedlar som skriker ut händelsen tilltalar vampyrernas fåfänga.

Polisen har också ryckt ut på andra ställen i Sverige för att ta hand om "bomber", som visat sig vara attrapper. Kanhända var även dessa kvarlämnad rekvisita efter nattliga vampyrlives eller andra militära rollspelsscenarier? Polisen har i allmänhet inga spår efter "attentatsmännen" och känner i mycket begränsad omfattning till den nya spelhobbyn. Att den överhuvudtaget skulle kunna handla om realistiska terrorist- och sabotagelekar skulle väl ingen vanlig svensk kunna drömma om.

Mark Chapman läste Catcher in the rye, en bok om en ung man som inte skjuter John Lennon. Inspirerad av boken i fråga sköt Mark Chapman John Lennon. Är J.D. Salinger skyldig till mordet på John Lennon?

"De övergivnas armé" är inte bara en bok som pekar finger åt en kultur. Didi och Björn lyfter också fram positiva effekter - bl.a. kan rollspelande ha en pedagogisk effekt i "yrkesutbildning för militär, polis och näringsliv" - men framför allt kommer dom med ett konkret motförslag: alla ni som uppenbarligen brinner för det ni gör - kan ni inte göra nåt annat istället? Istället för att göra det som vi har bestämt är farligt - spela amaörteater istället vetja!

Där bjuds möjlighter att framträda, att agera och tala och genom rollidentifikation gestalta en annan personlighet. Även teater kräver förberedande studier av historiska fakta, av miljöer och dräkter. Författartalang och förmåga till bildskapande är andra färdigheter som tas i anspråk och utvecklas genom amatörteaterverksamhet. Teatern erbjuder också grupptillhörighet och gemenskap.

Den stora skillnaden, jämfört med rollspelshobbyn, ligger i att teaterverksamheten är offentlig verksamhet, där man hela tiden förutsätter en granskande publik och därför, under arbetet med uppsättningen med en pjäs, hela tiden måste se på sig själv med publikens ögon.

10 kommentarer:

dr. no sa...

Har de inte hängt Salinger?

Mårten sa...

Krävs det något slags utbildning för att bli drama- och/eller kulturpedagog? Det verkar vara några av de kvacksalvigaste yrken som finns.

Svensson sa...

Det blir allt svårare att vara moraltant gissar jag. Folk orkar inte höra på ännu en "farlig sak" under uppsegling.

Dataspel är t ex inte så farligt längre, inte as such. Det är bara tiden som spenderas framför skärmen som oroar.

Å andra sidan: jag kan ha fel. Kanske kommer moralpaniken tillbaka i åter en ny skepnad.

kluttpendyl sa...

Det finns en utmärkt, och ganska sarkastisk, replik till "De övergivnas armé" skriven av rollspelaren Björn Hellqvist när det begav sig. En mer elegant sågning får man leta efter.

http://www.algonet.se/~enda/didi_.html

Judge Judas sa...

Jag spelade rollspel!
That's how I roll.

Rollspelen räddade mig från såväl elitistidrotten som moppefylleriet och frikyrkomodellbyggelimsnifferiet.

Jag hatar dock liverollspel med påhittade karaktärer, tillgjort språk, kostymer och rekvisita. Men Ovpera och Theater är Fijn Kuvl Tuvr.

Anonym sa...

Får man våga hoppas på att nästa avsnitt i serien "Moralpanik på 80-talet" kommer att ägnas åt Ann Ekenbergs bok "För Sverige - på tiden" ?

Anonym sa...

Ann Ekebergs För Sverige -- på tiden är väldigt bra och säljs faktiskt fortfarande av författarinnan.

Oförtjänt bortglömd är Didi Örnstedts första (?) bok: Robottider -- medan kärleken får vänta. Där får rollspelen också en släng av sleven, men framför allt handlar det om film och TV som gör ungdomar passiva eller hatiska.

Hurra för Didi och Ann! De har givit oss många goda skratt genom åren.

Kalle Lind sa...

Jag tackar för tipset om Ann Ekeberg. Mitt spontana intryck från hemsidan är att hon inte är klok. Jag pallar dock inte hosta upp 230 riksdaler - om än avdragsgilla - för att få det bekräftat.

Anonym sa...

Du kan få låna mitt ex av hennes bok om du lovar att lämna det tillbaka. Jag tror att du är rätt man att uppskatta... Hon ÄR f.ö. inte klok.

Martin sa...

Vi är många som har rollspelat och lajvat genom åren och det är därför underhållande att du tog upp detta bortglömda moraldokument. Didi och Björn skrev verkligen historia med sin bok, men kanske inte på det sätt de tänkte sig. Under 1990-talet fick vi över huvud taget många sköna backlashar till våra föräldrars föräldragenerations "dansbaneelände" genom bland annat Nackapolisens Ravekommission och boken "De övergivnas armé". Det var inte alltid lätt att vara ung på 1990-talet... ;)