torsdag 10 april 2008

Proggiga barnböcker del 17: Lasses farfar är död.


I en serie böcker om dagisbarnet Lasse - "Lasses pappa är dum", "Lasse är en tjuv", "Lasse i lekparken" - försökte Anna Carin Eurelius och Monika Lind behandla en del av de vardagsfrågor våra glin funderar på.

Jag läste dem på dagis och vill minnas att man då inte var jättetänd på att läsa om nån som levde exakt samma liv som man själv, utan hellre ville höra om knasigheter och män med tehuvor och propellrar.

Men "Lasses farfar är död" (1972) är inte alls så tråkig som jag föreställde mej, vilket får mej att undra om de senaste veckornas umgänge med maoistiska slagord i pixiboksformat bara gjort mej luttrad.

Med lagom naivistiska teckningar försöker författarna öka barnens förståelse för döden, och mer indirekt deras respekt för livet. Lasses farfar är död och pappa förklarar rättframt:

En människa kan inte leva hur länge som helst. Hon blir utsliten till sist och då slutar hon att fungera. Precis som det var med din cykel, du vet.


Och så får Lasse lära sej att vi en dag förmultnar och blir jord som ger näring åt växter och nya människor. Det gör inte ont att bli jord och man slipper vara ensam och rädd när man förmultnas.

På slutsidan ser Lasse en blåsippa och säjer tyst för sej själv: "Hej då farfar". Det är ganska rörande och tar både barn och död på allvar.

Det lustiga är att, av alla barnböcker från samma tid, där barn uppmuntrades till uppror och strejk, fick lära sej demonstrera, ifrågasätta skolan, sova under Marx-affischer, läsa Hans Scherfig och spika fast pengar i bankerna, så var det här den bok som fick sin tydligaste reaktion från högerhåll. Kristen högerhåll vill säja.

Stanley Sjöberg - pastor i Centrumkyrkan, abortmotståndare, proisraelit, homofob och galenpanna - reagerade så häftigt att han för församlingens tionde lät ge ut "Lenas farfar är i himlen".

På baksidan skriver en barnläkare (frikyrkliga älskar att hänvisa till vetenskapsmän, för att understryka att deras tro är sanningar, vilket på nåt vis ändrar förutsättningarna för hela begreppet tro):

I en nyligen utkommen barnbok (Lasses farfar är död) framställs den skrämmande stämning inför döden, som råder i ett hem med en ateistisk syn på människan.

Den lilla flickan Lena i pastor Stanleys värld får minsann en liknelse som vida överträffar den trasiga cykeln:

-Jo, att dö är ungefär som att flytta från ett gammalt hus som skall rivas. Så får man flytta till ett nytt hus som är bättre. [---] Guds änglar har hämtat farfar till himlen.

Lenas pappa ger dottern grundläggande fakta om evigheten:

Alla måste vi dö en gång. Och om vi tror på Jesus kommer vi också till himlen. [---]

I himlen bor alla Guds barn. Där får vi träffa Josef och Daniel, Sakeus och alla dom andra som du har hört om i söndagsskolan. Allt är vackert i himlen. Ingen kan bli sjuk där. Alla är glada. Där finns inga krig och där sker inga olyckor.


Och så tackar familjen tillsammans Gud för att farfar har fått dö:

Tack för att han visade oss hur man ber till Dig.
Hjälp farmor när hon blivit ensam.
Tack för att farfar är hemma hos Dig just nu.


Lyckligt rosenkindad, lätt Lolita-aktig, går Lena ut och hoppar hopprep, antagligen suktande efter att få dela en flaska nardusolja med den gamle publikanen Sakeus. Då möter hon Lasse! Lasse är lessen, för i hans familj har farfar inte blivit en ängel utan bara jord. Stanleys Lasse är svårt traumatiserad av den sorg hans familj visat, men Lena kan gudbevars trösta:

Min pappa har läst i bibeln att när man dör kommer man till himlen. Om man tror på Jesus, förstås.

I slutet får Lena besöka farmor, som på ett fromt kristet vis gråter samtidigt som hon "log så vackert". På begravningen är allt vackert och Lena konstaterar lugnt när hon ser kistan att det som tur är bara är farfars kropp som ligger där. För sjunde gången i boken konstateras: "Farfar är i himlen".

Jag tycker barn ska indoktrineras. På allvar. Jag tycker att föräldrar som inte lär sina barn vad de tycker är rätt och fel är ansvarslösa. Jag har lärt min fyraåring sånt jag tycker är viktigt: skillnaden mellan Cornelis och Beppe, att de röda böckerna i hyllan heter Myggans Nöjeslexikon, att tjejer visst kan vara coola.

Min mor i sin tur var noga med att understryka att hon minsann inte tänkte ge mej några presenter om jag konfirmerade mej.

Ty kyrkan är i vår värld inte en neutral plats, utan ett tillhåll för tillräckligt många skurkar, lismare, skrymtare, fariséer och bukpräster för att vara kontaminerad - oavsett hur många exempel som finns på motsatsen. Och frikyrkan ska vi så klart inte prata om.

Det är alltså inte frimicklar-Stanleys ambition att föra över sin tro på kidsen jag opponerar mej mot - utan tron som sådan. Jag tycker den är skamlig. Och är Olle Lannsjö, som på baksidan skriver "boken rekommenderas varmt!", fortfarande barnläkare ska han åtminstone inte få ta tempen på min grabb.

En hållning som säjer att jordelivet är ett trasigt hus och himmelriket en lyxvilla, är en hållning som säjer att ett människoliv är oviktigt och att det finns en mening med varje svältande barn, varje aidssjuk afrikan, varje strålskadad ukrainer och varje skjuten abortläkare.

Det finns det inte. Livet är människans eget att rå över. Som tänkande varelser måste vi förändra orättvisor och inte skylla dem på en lynnig gudsgestalt. Det tänker jag med jävligt gott samvete tuta i mitt barn.

P.S. Tack till Ördög för diverse tips. Och för undvikande av missförstånd: jag syftar inte på demonen Ördög, eftersom jag inte tror på demoner, utan på en mystisk nätsignatur.

14 kommentarer:

Valier sa...

Förlåt. Jag kan inte riktigt släppa din fascination för kristna, och ...oss stackars... frikyrkliga i synnerhet.

Den fascinationen fascinerar mig.
Men jag kan liksom inte ta på den riktigt.

-Nä, nu skojar vi vidare.

David Hjalmarsson sa...

Jag har en teori som jag vill stöta och blöta.

Denna Lasse, skapad av Anna Carin Eurelius, föddes in i vänsterkulturvärlden år 1972 med titeln "Lasses farfar är död".
Genom diverse andra titlar får man följa hans uppväxt, där man tydligt ser att kapitalismen, trots arbetarklassens välvilliga försök till rättelse av den lille gossen, tvingar honom in på brottets bana (se "Lasse är en tjuv", 1975). Här försvinner Lasse till synes spårlöst ur litteraturen som ett offer för borgarna (se "Lasse kommer bort", 1976)

Så vad hände med Lasse efter ynglingaåren?
Svaret som tillhandahålls av rockorkestern "Röda Ropet" i låten "Spring, Lasse, Spring" på albumet "Spänn Bågen" är lika skrämmande som det är föga överraskande i ett samhälle där Mammon är den enda guden.

Efter att ha blivit sparkad från sitt jobb, blir han hånad av personalen på arbetsförmedlingen när han ber om jobb och nonchalerad av de bukstinna arbetsköparna.
Lasse tar då i desperation till flaskan och super helt sonika ihjäl sig.

Min teori är således att Anna Carin Eurelius är renegat som någon gång under år 1975 ställer sig i den högra fåran.
Lasse är dock inte bortglömd av massorna, därför gör hon som maktens herrar (och tydligen vissa damer) alltid gör när hon blir ställda mot väggen, hon försöker mörklägga Lasses öde (igen, se " Lasse kommer bort" 1976.)

Jag är dig på spåren Eurelius!
Lasseaffärsbyket skall tvättas ordentligt, och offentligt!

Kalle Lind sa...

Valier: det är ju upp till dej att ta min fascination för frikyrkovärlden på allvar eller inte. Det är ett klassiskt sätt att bemöta kritik, särskilt om den är drastiskt formulerad: att ta den som ett skämt. Men då tycker jag å min sida att man inte tar skämt på tillräckligt allvar.

Varje gång jag sett Stanley Sjöberg i teve, varje gång jag bläddrat i en småskrift på Löttorps camping, varje gång jag hittat honom i tidningen, har han gett uttryck för en amerikansk kristen höger-uppfattning. Och den tycker jag är vedervärdig.

Det är en till religion förtäckt ideologi som vilar på a) homofobi, b) abortmotstånd, c) proisraelism och d) kreationism. Jag tycker var och en av dessa hållningar är motbjudande i sej; trycker du ihop dom till nåt slags världsåskådning blir det dessutom farligt.

Även om jag på ett personligt plan har väldigt svårt att förstå ö.h.t. behovet av religion, har jag så klart inga synpunkter på enskilda frikyrkligas barnatro. Så länge det hjälper dom själva och inte förstör för andra så är ju alla sätt bra utom dom urusla.

Men Stanley Sjöberg vill mer. Han har i förlängningen en politisk agenda. Den agendan är människofientlig.

Du förhåller dej hur du vill till min fascination, men betvivla inte att mitt förakt för Stanley Sjöberg är fullständigt.

Feedback66 sa...

Måste säga att de där bilderna från den kristna barnboken var rejält obehagliga. Inte så lite "lolita-aktiga".

Huskorset sa...

Jag vet vad som hände med Lasse.

Han blev, i tur och ordning:
Skådespelare
Konstnärlig ledare för fri teatergrupp i Malmö
Regissör
Teaterchef i Norge (i två månader)
Teaterchef i Göteborg
sadlade därefter om och är numera:
Jurist, kanske t.o.m. advokat, det har jag inte exakt information om.

Han har fru (bonusinfo: Hon är dotter till Karin, som i "James&Karin"), två barn, ett bonusbarn och bor i Mölndal.

Så kan det gå för ett barn av proggen.

Kalle Lind sa...

Huskorset: oerhört intressant. "Lasse" byggde således på Anna-Carin Eurelius egen son, Lars Arrhed, grundare av gamla Ensembleteatern i Malmö. Lars Arrheds far var alltså författaren Tomas Fischer. (Vilket är lika logiskt som att Kjell-Olof Feldts och Birgitta von Otters son heter Hörstadius.)

Detta var för mej tidigare okända fakta som jag märker att jag är betydligt mer intresserad av än vad som rimligen kan betraktas som hälsosamt.

Kalle Lind sa...

Huskorset: Och att Arrhed dessutom numera är svärson till Karin Ljungman, som skrev ett av dom mest förbryllande soundtracken till min barndom ("Nu är det dags att skaffa katt igen") gör att vi tar oss så långt ut i det obskyra vänsterkulturmedelklassträsket att det nästan kräver ett rep att hålla i.

Men frågan infinner sej då: var inte Ljungman och Hollingworth ett par? Är inte Karin Ljungmans dotter också James Hollingworths dotter? Eller är det så bra att Karin Ljungman DESSUTOM skaffade avkommor med t.ex. Janne Schaffer (ungefär som att Rainer Hartleb har barn med BÅDE Margareta Garpe och Suzanna Osten)?

Anonym sa...

Återgäldar ditt tack för tipsen med att än en gång tacka för en fullkomlgt suverän blogg. Tack i synnerhet för inlägget om "När barnen tog makten" - ta mej fan var inte boken ännu knasigare än jag kom ihåg!

Kanske var det bilden av de duschande dagisfröknarna som fick mig att börja fundera vilka böcker man inhämtade sina första sexkunskaper ur. Åtminstone bör man nämna Siv Widerbergs "Mamma pappa barn" (1967), Frances Vestins och Horst Tuuloskorpis "Mummel - en ny människa" (1970) samt Grethe Fagerströms och Gunilla Hanssons "Per, Ida och Minimum" (1978). Men framför allt dansken Per Holm Knudsens "Sådan får man et barn" (1971) - en i all sin rättframhet och åskådlighet oöverträffad skildring, som belönades med Kulturministeriets Børnelitteraturpris 1972. Konstigt nog hittar jag inga uppgifter om att boken blivit översatt till svenska - jag läste den själv på finska ("Meille tulee vauva", 1973). Den finns också på engelska och tyska, och någon har rentav bemödat sig om att lägga ut innehållet på nätet:

http://6cubed.livejournal.com/130492.html

En uppsluppen diskussion om samma bok förs här:

http://forums.somethingawful.com/showthread.php?threadid=2799888&pagenumber=2

Och trots att "Sådan får man et barn" redan har nära fyra decennier på nacken, är det här sättet att skildra fortplantning tydligen väldigt svårsmält i prydare kulturer än vår. Kolla vilken kontrovers det blev då boken skulle ges ut i Taiwan - I FJOL!

http://www.taipeitimes.com/News/taiwan/archives/2007/12/15/2003392596

Läs även författarens (född 1945) presentation på sin egen hemsida. Här saknas varken marxistiska studiegrupper eller kollektivt boende!

http://hjem.get2net.dk/phk/phkbiog.htm

Slutligen ett tips till alla vänner av Eurelius böcker om Lasse. Den fullständiga listan ser mig veterligen ut så här:

Lasses farfar är död (1972)
Lasse i lekparken (1973)
Lasse är mörkrädd (1973)
Lasse är ute om natten (1974)
Lasses pappa är dum (1974)
Lasse är en tjuv (1975)
Lasse kommer bort (1976)

Vi återkommer! / Ördög

Anonym sa...

Länken till artikeln i Taipei Times stympades i mitt inlägg. Här är adressen:

http://www.taipeitimes.com/News/
taiwan/archives/2007/12/15/2003392596

/ Ördög

Huskorset sa...

Mera proggsläktforskning, om än nu med luddiga minnesbilder (och jag är inte riktigt bekväm med att ringa och fråga):
Jag är tveksam till om Fischer är far till Lasse, jag minns inte vad hans far heter - däremot är jag ganska säker på att han är fotograf och inte författare.

Riktigt så intressant att Sofie Ljungman är dotter till även James Hollingworth är det inte. Hennes far heter Ljungman, är läkare och bor i Göteborg.

Men en glad nyhet (om det nu är en nyhet för dig) är att en annan gren på Ljungman-trädet heter CG i förnamn.

Valier sa...

-Aj, Kalle, en av mina meningar i översta kommentaren blev inte tydlig. Jag ser nu att den kunde tolkas fel. Och gjordes så.

Jag tar naturligtvis både din fascination och din kritik av frikyrkan och Stanley Sjöberg på allvar. Det står var och en fritt att vara kritisk.

Men jag skrev (och menade) att jag inte "kunde ta på den".

Alltså att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det.
Absolut inte att jag inte kunde
"ta den på riktigt". Som du troligen läste det. (Ska vara "ta på den" och inte "ta den på")

Klart att jag fattar att du menar allvar.

För att markera att jag också var allvarlig, och att just det kändes lite märkvärdigt, så avslutade jag den allvarliga delen med ett klämkäckt:
"-Nä, nu skojar vi vidare."

Jag ska vara tydligare.

Och du är fortfarande en av mina favvobloggare.

Kalle Lind sa...

Valier: felet är mitt. Jag läste dej slarvigt. Du har skrivit just "ta på den riktigt". Det kan jag gott förstå om du inte kan. Jag vet inte riktigt var min egen impuls att utforska frikyrkligheten kommit ifrån; jag är uppvuxen i mitten av Skåne, världens antagligen mest sekulära plats. Men när jag har studerat den har jag faktiskt blivit beklämd.

Jag betvivlar inte att det finns goda krafter inom frikyrkligheten. Men jag betvivlar faktiskt att frikyrkligheten är en god kraft.

Mårten sa...

Är författaren Tomas Fischer samme man som bokförläggaren T. Fischer? Denne man är ju så långt till höger att han bär cylinderhatt av politiska skäl.

Stefan sa...

Hittade boken hemma idag. Och blev först intresserad pga det hemska omslaget, av denna otroligt illa teckanade lilla flicka. Bläddrade igenom boken och skrämmdes av att det är lagligt att publicera sådant. Men det mest skrämmande var givetvis baksidan med läkarens uttalande. Då känns det glädjade att kunna hitta en blogg som tagit upp ämnet. Att det finns folk som engagerar sig.