Nu blommar mosters lökar! En så in i frukten finurlig memoartitel!

Ingemar Olsson är inte så känd som han borde vara. Fram till för några timmar sen, då jag fick ett anonymt tips via kommentarfältet, hade jag ingen som helst koll på karln, men han gjorde uppenbarligen kristen singer/songwriter-vispop med Janne Schaffer på gura, Abba-trummisen Ola Brunkert och Clabbe bakom spakarna. Och är av allt att döma still going strong.

Mitt intryck är att han tillhör den progressiva kristenheten, den som kan identifiera självgodhet inom de egna leden och till och med erkänna att det kanske finns andra sanningar. Ett textfragment om baptisternas husorgan Veckoposten:

Den kostar sitt samfund mycket klöver
men dom tror att vi behöver
ha en tidning som vårt sinne söver
och hindrar oss till andra samfund att gå över
Veckoposten

Spaltmeter efter spaltmeter
upptas av stora pang-nyheter
Nu vet vi snart vad alla heter
av vårt samfunds alla små profeter
Veckoposten

Man kan slå sej för sin panna
men den har kommit för att stanna
Den är den enda rätta, sanna
fast det finns en tio - tjugo likadana
som Veckoposten

Retade säkert upp nån salvelsefull predikant när det begav sej. Det är hursomhelst inte poplyriken som renderar Ingemar Olsson ett inlägg just den här gången, utan för att han döpt sina memoarer till det fullkomligt perfekta:Ett mästerverk inom sin genre, den visserligen ganska smala "finurliga-memoartitlar-av-kristna-vispoppare", men fortfarande ett mästerverk.

Pang, sa Timander.

En kvinna jag aldrig träffat hörde av sej via Facebook och frågade om jag ville ärva en bunte memoarböcker hon samlat på sej på loppisar. Jag sa naturligtvis ja. Hon dumpade dem på mitt kontor på Sveriges radio. Jag har fortfarande inte träffat henne, men är naturligtvis sjukt tacksam över både Kapp-Ahls grundares minnesanteckningar och Alice Timanders spridda hågkomster.

Alice Timander har det ju alltid skrattats åt; en tokig tandläkartant med uppenbara exhibitionistiska böjelser, känd för att alltid försöka dra åt sej uppmärksamheten på Stockholms teaterpremiärer. Jag minns med saliga glädjetårar hur Micke Dubois gjorde hembesök hos henne i ett teveinslag och bland annat luftjuckade bakom henne när hon vände ryggen till. Och kollade igenom hennes brevsamling och skrek: "Åhå! Brev från John Holmes!"

Men jag såg också en dokumentär om henne för några år sen som på nåt vis satte henne i perspektiv: hennes bekräftelsebehov - som ärligt talat inte är mer patetiskt än Jan Guillous eller Robert Aschbergs eller mitt - blev så naket och hudlöst. Hon grät när hon insåg att hennes förhållande till sina barn grumlats av att hon själv alltid prioriterat Oscars och Solvallajippon.

Vid 52 års ålder skrev hon sin första memoarbok, med den inte helt klockrena titeln "Strunt i kläderna". Den är inte särskilt bra. Den är korrläst av en apa - kapitlet "Nakenfotot" handlar om Per Martin Hambergs (fråga farfar) fascination för teve och en välgörenhetsmatch i fotboll med Inga Tidblad och John Botvid (fråga farfar (eller mej) igen), men nåt nakenfoto nämns inte - och helt dränerad på liv och gestaltning.

Men det liv Timander levt vid 52 års ålder - och fortsatte leva i fyrti år till! - är i sej fascinerande. Tandläkare på dan, stans premiärlejon numero uno på kvällen, dag efter dag genom sju decennier. På bilder syns Gustav Wally - wallenbergaren som bröt familjetraditionen och istället blev dansör och homo - Karl Gerhard, Harry Schein, Lennart Hyland, Åke Söderblom, prins Bertil, Eartha Kitt, Maurice Chevalier (DÄR fick farfar en riktigt utmaning), shejken av Marocko och chefen för Svenska Kennelklubben.Men ändå, trots att hon fick dricka cocktail med Svenska Kennelklubbens chef: en bitterhet, en besvikelse, nåt som inte blev som det skulle, nåt hon inte fick som hon ville ha.

Gång på gång berättar hon om skrivprojekt som rejektats, teaterlärare som sagt "Men ni läspar ju!" och kört iväg henne, och om Lars Forssells recension av hennes debutnovellsamling:

"Den gröna katten" kostar 15 kronor. Bortkastade pengar!

I övrigt ödslar hon tid och plats på att berätta att hon inte fick ordentligt service när hon låg sjuk på ett hotell i New York, och hon upplyser den häpne läsaren om att Stockholms jetset-exhibitionister bara kan ge "ytlig vänskap". Hon är sur som ättika på Sveriges Tandläkareförbund som motarbetat henne - "jag meddelade dem att JAG SKÖTER MITT YRKE SÅ ATT PATIENTERNA ÄR NÖJDA, OCH GÖR VAD JAG VILL AV FRITIDEN - och känner sej aldrig respekterad, aldrig sedd, aldrig säker på omgivningen.

Samtidigt ägnar hon ett helt kapitel åt sina enorma - men massmedialt inte så uppmärksammade - framgångar i Ludvika-revyn 1947.

Kanske bottnade det hela i att hon var dotter till huvudpersonen i en skräckfilm:Det påfallande korta kapitlet om hennes väg till positionen som Stockholms mesta premiärlejon heter symptomatiskt nog "10 års kamp":

Om någon av dem som läser den här boken mot all förmodan skulle vilja bli ett "premiärlejon", så tro inte att svårigheterna ligger i att hitta rätt kläder. Vad det gäller är att kunna ta kritiken.

Man anar en människa som hoppades på mer, som slogs med näbbar och klor, och ändå inte riktigt fick vad hon mest av allt önskade: respekt.

Och på ett vis är det klart att man inte får nån respekt om man ägnar all sin fritid åt att fundera ut "spralliga kläder" för att få maximal uppmärksamhet i en teaterfoajé. Samtidigt så gjorde hon väl ingen illa.

Inte för att det var särskilt synd om henne - hon fick trots allt betydligt mer än de flesta - men det finns en desperation i hennes uppmärksamhetsbehov som är rörande.

Så jag gläds ärligt med Alice Timander när hon berättar om "en test" som Expressen gjort hos allmänheten, där bara 87 av 987 åsikter om Alice Timander var negativa.

Nog för att hon var knäpp - på ålderns höst blev hon ju till och med kristdemokrat - men det är gubevars inte förbjudet.

Tillägg gällande tillägg om Himmelstrand

Ja, ni får ursäkta men just nu snurrar min egenkompilerade "Best of Peter Himmelstrand" på högvarv i kåken, inte alltid till min fiancés förtjusning. Min äldste son varvar däremot Outkasts "Hey ya" med Himmelstrands "Det sa prästen ingenting om", som är en typisk himmelstrandare: en naken, oförfalskad inblick i Himmelstrands eget äktenskap med Kerstin Aulén, kryddad med hintar om Himmelstrands ohälsosamma leverne (här är det ketchup och nattmackor, andra gånger skriver han om socker i kaffet, toddy och cigaretter).

Låten måste känts kittlande i det att Himmelstrand och Aulén verkligen adresserar varann, vilket ger intrycket att det här faktiskt är de små frågor som paret brottades med i verkligheten:

- Hördu Peter
alltid skriver du på låtar så man stör dej
- Hördu Kerstin
du går jämt omkring och sjunger så du inte hör mej

- Du har dille
på att spela dina trista gamla platter
- Den här kåken
är snart full av dina älskade små katter

Det sa prästen ingenting om den där gången
Hade han det hade jag nog sagt nej
men det var för all del rätt bra ingen sa nåt
Jag är väl galen men jag älskar dej

- Jag får spader
av att vakna varje morgon när du visslar
- Jag bli tokig
när du snarkar högt och dina tänder gnisslar

- Varje frukost
tar du tidningen och mina överfraller
- Jag får springa
kåken runt och plocka skräp och slänga braller

- Mitt i natten
ska du upp och ha en öl och 5-6 macker
- Hela kåken
dräller av sånt där som du tror gör dej vacker

- Jag blir galen
när du häller ketchup på allting du äter
- Jag får nojan
när du aldrig minns vad några mänsker heter

Låten låg på Svensktoppen 1969.

Tillägg gällande Himmelstrand.

Apropå den sorgligt/helt logiskt bortglömde Peter Himmelstrand får man naturligtvis inte glömma hans egna insjungningar. 1984 kom plattan "En illbattings trudelutter", där han sjunger med en kritdammig Kenta Gustafsson-stämma om livet och kärleken. Och man kan nog säja att ett nyckelord i Himmelstrand-sammanhang är "krass". Och att ett annat är "vardaglig". Och ett tredje "konstig".

"Det är bara min kropp du vill åt":

Jag känner mej solkig och billig
Världen är smådum och fel
Jämt ställa upp och va villig
Jag har väl också en själ

Jag är också trött
att bara vara sexobjekt
Jag har väl med mina tankar
Visa mej lite respekt!

Det är bara min kropp du vill åt
Du vill bara göra mej kåt
Du vill bara leka och tjafsa
Du vill bara smekas och tafsa

Det är som och ta sej en cigg
Du ser bara mej som ett ligg
Du vill bara ha ner mej i säng
Jag är bara din sexuella dräng

"Ljudet när du snarkar":

Ligger stilla här i sängen med dej
Känner jag är kille och du är tjej
Ville bara ha dej nära en stund
och din kropp är mjuk och givmild och rund

Jag kände mej ensam här förr
men sen kom du genom min dörr
Nu sover du tungt på min arm
Den värker och jag är så arm

Ljudet när du snarkar
Ljudet när du sparkar
Kalla tår mot bena
och de vassa knäna

Tänderna som gnisslar
Andas så du visslar
Jag kan inte sova
nu så får du gå va

Ville ha dej här intill mej en stund
nu är det förkylt att få sej en blund
Hör ditt hjärta bulta, dunka och slå
vem kan somna i sånt jäkla hallå

Jag känner din hud mot min kropp
och det är så ömt i min snopp
Och du du brer ut dej hej vilt
och knycker min kudde och filt

Här ryms bara en av oss - det är jag
Det är dags för en av oss att dra - det är du
Två som aldrig kan bli en - det är vi
Vakna nakna tjej - vår stund är förbi

Jag vet förstås hur det va fatt
Du stannade hos mej här i natt
Det var väl nåt sånt som jag sa
men det var väl inte så bra

Som Lennart Persson en gång skrev i en recension: "Nu har jag citerat en hel text. Det blir lätt så när det handlar om bob hund". Samma sak gäller uppenbarligen Peter Himmelstrand.

Gläns över Himmelstrand.

Idag pratar ingen om Peter Himmelstrand längre. Jag vet inte om det ska betecknas som "tragiskt", men han var trots allt en fascinerande figur. En renässansmänniska om man så vill.

Han skrev - jämte Stikkan Anderson, Beppe Wolgers och några till - merparten av sexti- och sjuttitalets schlagertexter. Parallellt med det jobbade han som musikrecensent på Expressen, vilket inte kan ha missgynnat hans andra karriär.

Som kompositör, musiker och producent var han bred: han gjorde både "Tjejernas fula visor", ett projekt i kölvattnet från Johnny Bodes "Bordellmammans visor"-succéer och Bengt Sändhs och Finn Zetterholms folkloristiska/ snuskiga LP-projekt "Folklår". Himmelstrand sammanställde skivan och bidrog själv med texter som "Kuken blåser tuba", "Å musen å ja" och "Snoppen e toppen".

Några år tidigare sammanställde han - tillsammans med Ingela "Pling" Forsman och sin fru Kerstin Aulén - insjungningen av Alice Tegnérs hysteriskt präktiga "Nu ska vi sjunga"-bok.'

Som sagt: en renässansmänniska.

Som textförfattare utmärks han framför allt av sina prosaiska ämnes- och ordval. Hör man ett ord som låter udda i en schlager - "dang-dang" (onomatopoesi, troligen syftande på popmusik), "om jag hostar till nån gång så gör hon toddy", "spela squash", "överfrallor", "mister Medelsvensson" - är det med stor sannolikhet en himmelstrandare. Titlar som "Gå och göm dej, Åke Tråk" eller "Det sa prästen ingenting om" är typiska.

Hans lyrik utmärks också av en viss krasshet och konservatism i synen på könen. Mållbergarnas gamla hit "Lita inte på tjejer" (med fortsättningen "Det är farliga grejer") är ett Himmelstrand-opus, liksom Paul Dennis "Jasså du man ska bli farsa" (med raderna "Gråter du? Det är ju ball!/ Det är klart - visst blir man snopen/ men rätt glad i alla fall"). Och så "Pang sock swish":

Brudar gör så lätt en kille krisig
så jag har jämt tagit dom rätt easy

Och så klart Svenne & Lottas fantastiska version av "Little green apples":

Svenne:
Blir jag törstig mitt i natten
Går hon upp och hämtar cola utan knyst
Och hon lägger socker i mitt kaffe
Brer alltid mackan åt mej ömt och tyst

Lotta:
Och han säjer jämt att jag är söt
När jag känner mej så trött och ful
Och han frågar aldrig vad den klänning kostat
Säjer bara ”den är kul”

Och visst är schlagervinnaren med den alldeles för långa titeln "Det börjar verka kärlek, banne mej" också ett verk av en man som verkade sky pretentioner som pest.

ch de välbekanta "En man i byrån" (som inte handlar om en massagestav) och "Håll dej till höger, Svensson" (som handlar om högertrafikomläggningen). Liksom låtarna "Trodde du att en annan skulle sörja ihjäl sig", "Aja baja Annamaja" och "Det är bara min kropp du vill åt".

Och - inte helt oväntat - "Blaj bla bla blaj" och "Jag är knäpp".

Om begreppen "angeläget" och "mycket gamla ynglingar".

Jag brukar säja om mej själv att jag har en fyrtitalists referenser men en sjuttitalists perspektiv, vilket gör att jag faller mellan alla stolar. Jag vet väldigt mycket om Lennart Hyland men tycker han var en idiot, vilket gör att jag stöter mej med gamla människor och pratar grekiska för unga.

Tvärtom är tydligen ett mer lyckosamt koncept. Sydsvenskan-skribenten Andreas Ekström (jämngammal med mej) skriver ungefär hälften av tidningens kulturartiklar. Han känner till moderna kulturyttringar som Simpsons, som han så sent som idag tycker saknar "riktigt hjärta", och Hammarsson & Wiking, som han i en krönika tyckte skulle visa hur bra gymnasiebetyg de faktiskt har istället för att hålla på och larva sej.

En gammal man med en nimbus av ung och lovande omkring sej.

Jag ska villigt erkänna att jag är en smula sur på Ekström. Han gav min bok "Människor det varit synd om" exakt den sortens oförstående kritik jag anat att min föräldrageneration skulle ge den. Han resonerade till exempel kring huruvida jag "slår uppåt" eller ej; han kom fram till att jag nog inte alltid gör det. Även Jonas Hallberg (född 1944) och Kim Anderzon (född 1943) har pratat om hur himla viktigt det är att slå uppåt.

Den som resonerar i termer av att man inte ska slå neråt säjer också att det finns en hierarki. Den som säjer att man automatiskt slår neråt när man retas med Lena Philipsson eller Carola-fans säjer också att Lena Philipsson och Carola-fans står på botten. Jag har aldrig sagt det. Jag erkänner alla människors lika rätt att få bli retade.

Andreas Ekström är en av Sydsvenskan kulturs stjärnreportrar. Det kan han gott få vara. Han är en utmärkt skribent med brett intresseområde, även om han nu är född med ett kvastskaft i röven.Men jag funderar ändå över kultursidors vana att låta utomstående kulturskribenter recensera sidornas egna skribenters bokalster. Idag - samma dag som Ekström själv har två artiklar på sidorna - recenseras hans nya intervjubok av Expressens Johan Hilton. Johan Hilton ger boken två tummar upp.

Blir detta ändå inte lite kladdigt även om kultursidorna har försäkrat sej om absolut trovärdighet genom att be en granne att recensera istället för att ta det inom La Famiglia? Fortfarande är väl Ekström skribent på just de sidorna? Fortfarande har det väl getts ut tretti böcker den här veckan som Sydsvenskan har valt bort att skriva om till förmån för sin egen stjärnreporters?

Är Ekströms best of-samling - för övrigt med reprintade Sydsvenskan-rep - en av dagens största kulturhändelser, så stor att den inte går att välja bort? Eller är det bara jag som är avundsjuk? Men i så fall - på vad?

Tyranntavla.

Det här är en skitfräck bild. Fabio brottas med en lindorm, övervakad av ett Slitz-utvik och Freddie Wadlings son med vårtsvinet Pumba.

Den här megafräna bilden hade kunnat vara tryckt på sammet och hänga i pojkrummet hos en målbrottslig clearasilknarkande åttitalstonåring eller vara illustration i B. Wahlströms billighetsupplaga av Iliaden (givetvis omdöpt till "Trojanernas blodiga hämnd"). Hade det inte varit för det våldsamma motivet hade den kunnat vara en bild i Vakttornet. Hade den föreställt människor som lever med lejon och lamm i en paradisvision så hade den garanterat varit en bild i Vakttornet.

Det är den nu inte. Det var en av de überballa superhäftiga dödscoola tavlor Saddam Hussein hade i sitt palats i Bagdad. Där satt han troligen om kvällarna i sin skönaste gungstol och lät tankarna vandra fritt mellan "hitta olja" och "gasa kurder", samtidigt som han meditativt försjönk i tavelmotivet.

Min gissning är att han själv höll på ormen.

Rikets sal.

Imorron måndag öppnar den: Rikets sal - det roligaste du sett på nätet sen ... tja, 1000 apor? Ett gäng lastgamla humorarbetare i tredje rikets största stad har slagit sina sjuka hjärnor ihop och i den smällen föddes en sajt späckfylld med skämt och gags och - förutsätter jag - perfida påhopp på perifera publika personer.

När jag säjer "späckfylld" så menar jag teoretiskt späckfylld. I nuläget är den ju rentav späcktunn. Ta det bara lugnt, sitt ner, håll i hatten och hästarna - den kommer att bli späckfylldare och späckfylldare vad det lider.

Själv kommer jag varje vecka att medverka under rubriken "Gubbhyllan". Första avsnittet handlar (naturligtvis) om Snoddas. I fortsättningen kommer vi att ställa in siktet på Gösta Bernhard, Jarl Borssén och Ingmar Bergman.

Om begreppen "viktigt" och "på tiden".

Jag fick en bok i julklapp. Rättelse: jag fick jättemånga böcker i julklapp. Folk gillar att köpa julklappar till mej eftersom de vet att jag blir hysteriskt glad över muggiga femkronorsböcker från tredjeklassloppisar.

Nåväl - det är alltså en specifik bok jag hängt upp mej på här. Den heter "Mitt Bullen" och är skriven av Kristina "Gagga" Kamnert. För er som inte genast skriker "åååh! Just det! Gamla fina Bullen!" eller "ååh! Just det! Gamla fina Gagga!": Bullen är en krog i Malmö, Gagga är en skådis som hängde mycket på den krogen när hon var ung.

Boken handlar alltså om fyrtitalister som en gång suttit och supit på ett kreativt sätt (varav vissa nu sitter och super på ett mer tragiskt sätt). Krogen det hela handlar om finns kvar, den heter officiellt Två krögare och en gång när en vän till mej var där hade Sällskapet Ölhäfvarna årsmöte. Det innefattade bland annat besök av strippor.

På sjuttitalet var det naturligtvis annorlunda. Då smeds det planer på teatersällskap och ockupationer, då spelade Per Eggers ständigt på krogens gitarr, då spelade Jacques Werup vansinnesjazz på klarinetten, då åt Mikael Wiehe ensam på eftermiddan och behövde inte betala för att de var så glada att ha en gäst, då planerade Eva Remaeus och Mikael Segerström för ockupationen av Victoria-teatern (= Malmöproggens svar på Gärdetfestivalen - Den Stora Symbolhändelsen).

Det var säkert trevligt. Det är bitvis ganska intressant att läsa om också, åtminstone om man som jag samlar på fakta av typen "en gång bodde Ola Ström, Johannes Brost och Göran Skyttes bror i ett kollektiv utanför Ystad".

Men intressant är en sak, viktigt är nåt annat. Kristina Kamnert skriver som om detta är Viktigt. Inte bara viktigt för henne, inte bara viktigt för Per Eggers, utan Viktigt. Hon intervjuar Göran Skyttes bror (han heter Håkan och var Hoola Bandoolas ljudtekniker) och han understryker att det är "på tiden" att nån skriver just den här boken.

Är det det? Är det på tiden? Är det viktigt att folk berättar för oss att Claire Wikholm bodde i kollektiv på Lugnet på sjuttitalet? Är det inte bara ... självklart?

"Viktigt" är naturligtvis ett relativt begrepp. Medelålders män avfärdar gärna en viss typ av diskussioner - ofta såna som inte handlar om medelålders män - som oviktiga. Peter Dalle gjorde sej lustig över att folk diskuterar "vägtullar och allergier och jämställdhet in i absurdum" när det finns mycket viktigare saker för Peter Dalle.

Det är naturligtvis ett fult knep. Jämställdheten är så klart mindre viktig för Peter Dalle, som känner sej alldeles tillräckligt jämställd, än vad den är för våldtagna tonårsflickor som får frågan om sin klädsel i rättssalen eller Konsum-biträdet som tjänar femtontusen mindre än sin man rörpularen.

Viktigt är subjektivt. Trummisen i Hardcore Superstar sa en gång i Fråga Olle att det var "viktigt" med ansiktssprut i porrullar. Det håller jag inte nödvändigtvis med om. Jag tycker för min del att det är viktigare att vi utrotar fattigdomen.

Och att fler människor blir upplysta om Yngve Gamlins storhet, förstås.

Det är åter igen fyrtitalisternas historia som berättas. Det vi gjorde då var Unikt och hade aldrig gjorts innan och de som kommer efter oss är lite sämre eftersom de inte gör samma sak, och gör de samma sak så är de bara lata epigoner.

Jag beställde för några veckor sen en gammal SVT-debatt om fyrtitalisterna. Programmet hette Ärligt talat och gick 1984. Det var f.ö. där Expressen-journalisten Maria Hörnfeldt myntade begreppet "jätteproppen Orvar".

Debatten var bedrövlig på sitt sätt, men belysande på annat. Vilka debatterade? Jo, bland annat en man som heter Jan Guillou och en annan man som heter Göran Skytte. Och tro det eller ej, men bägge menade på att fyrtitalisterna var bäst, detta (bl.a.) eftersom de var i 35-45-årsåldern och därmed lagom erfarna och lagom vitala.

Lustigt nog tycker Jan Guillou och Göran Skytte fortfarande att de är bäst, trots att vitaliteten rimligen sjunkit i takt med rödvinet respektive frälsningen.

(Det fanns andra skäl att fyrtitalisterna var bäst, menade Jan Guillou. Bland annat för att så fyrtitalister drogs till journalistyrket. Hade Guillou varit född på tretti- eller femtitalet hade han, enligt sej själv, fått hanka fram som "juridikprofessor eller FN-ambassadör".)

Ja, jag tycker att det är intressant att krogen Bullen instiftade ett stipendium till de högsta kredittagarna. Jag tycker det är ännu mer intressant att pristagarna blev Per Eggers och Rolf Lassgård. Men det är ju jag. För mej är ju allt oviktigt viktigt.

Nu är det sista gången.

Masochisten i mej har nu närmat mej Stjärnorna på slottet. 25 minuter fick bli årets dos och det var ungefär så jobbigt som jag föreställt mej. En man utan självdistans satte ner foten och vände sej direkt till sina belackare: Linda Skugge kan visst inte skriva en grammatiskt korrekt mening och hade GW Persson fått höra vad Ranelid har att säja om hans utseende så hade han "hängt sej i förrgår".

Så väl uttrycker sej bara en aforistikens och ordens mästare.

Som sagt: jag slutade skoja om honom både 2005 och 2006. Jag är egentligen färdig. Men ett klipp från de bisarra Debatt-sändningen 2003 - där han bl.a. pratade "om det elektroniska nätet, där det kan läsas av en miljon människor eller flera" - påminde om en gammal synd. I klippet är Ranelid upprörd över att P3 (det var så klart inte kanalen kollektivt, men skitsamma) publicerat en visa (det var en dikt, visor har melodier, men skitsamma) om hur Ranelids fader rakar hans armar och hans broders armar (ingen broder nämns, men skitsamma).

Det var hursomhelst jag som skrev den där "visan". Här är den in exstenso för framtida Ranelid-forskare:

SÅ BLEV JAG MAN
av och om österlensförfattaren Björn Ranelid
(enligt Linda Skugge iförd solbränna, rakade armar, LINNE och läppglans)

När jag var tio tog far mej ut bland djuren
För att lära mej att leva och bli ett med naturen
När solen kom fram och det blev varmare väder
Så sa han: ”Björn, stryk nu av alla kläder!”
Och jag stod där helt naken och grät så det skvala´
Men far bara skratta´ och började tala:
”Ta av dej dina kläder inför solen varje dag!
Så blir du lika läcker och gyllenbrun som jag!
När sommarn är här – skippa bomull och tweed!
Så blir du en äkta Ranelid!”

På den dagen i livet då jag fyllde tolv
band far min fast mej vid ett golv
Och han rakade mina armar omsorgsfullt med kniv
Jag skrek på hjälp och sprattla´ och böna´ för mitt liv
Men far min bara skratta´ och sa: ”Det går fort!
För detta har vi karlar i familjen alltid gjort!
Så har pojkar blivit män i evinnerlig tid!
Nu, min son, är du en äkta Ranelid!

När jag var femton var det dags för skolans bal
och mor min höll ett förmaningstal:
”Björn - både till vardag, till helg och till fest –
strunta i clubblazer, fluga och väst!
Vill du, min son, vara hipp, rätt och inne
– klä dej enkelt och praktiskt i ett luftigt linne
och tycker du dina läppar ser alldagliga ut
så tveka aldrig, Björn, att glänsa in din trut!
Vill du gå hem hos damerna när det bjuds till dans
så bär linne och smörj dina läppar med glans
För linne och läppglans ger inre frid
Så tänker en äkta Ranelid!

När jag fyllde arton så kallade far på mej
Och sa ”Käre son – låt dom aldrig häckla dej!
När du glider omkring på författarkalas
i rakade armar och ser ut som en knas
Så tveka aldrig, sonen min, att rycka ut i strid!
Så tänker och så handlar en äkta Ranelid!

(Från Ranelids kommande diktsamling Äppledoft och vaniljdoft)

I Debatt-sändningen hävdade Ranelid för övrigt att det var "ett brott mot den upprättsliga lagen" att hävda att han själv skrivit detta. Det är det så klart inte. Det finns nåt som heter parodi. Det finns nåt som heter humor.

Och nej, efter att ha läst den här texten sex år senare kan också jag konstatera att humor inte alltid behöver vara så fasligt rolig.

Avdelningen Fascinerande Populärkulturella Yttringar: den moderata barnboken.

Nej, det är inget skämt. Det borgerligt lyckliga paret Ulf - en gång moderatordförande och landshövding och sånt - och Lena Adelsohn (ibland -Liljeroth) - numera kulturminister - skrev och gav ut bilderboken "En låda berättar" 1990.

Man gissar att det började med skojande med de egna barnen och att det växte till en berättelse, ett inte helt ovanligt förfarande (klassiker som Pippi Långstrump och Jan Guillous "Gudarnas berg", också utgiven 1990, tillkom på samma sätt). Barnen i boken Johan och Annika är i ålder med Adelsohns ungar Eric och Ebba, föräldrarna är på bilderna inte helt olika Ulf och Lena, det hela utspelar sej i den bohuslänska skärgård där Adelsohns håller hov på somrarna.

Det mest intressanta är om detta är ett tydligt borgerligt alternativ till den famösa vänsterfärgade barnkulturen från sexti- och sjuttitalen? Absolut! Om man hårdrar och övertolkar.Berättelsen handlar om att barnen hittar en trälåda i havet, som visar sej kunna prata. På kvällarna underhåller den barnen med sitt livs långa och svindlande historia: på sina resor har den besökt Tyskland, Frankrike, Schweiz, Skottland. Här anar man i botten en subliminal EU-propaganda.Mammans tröjtryck är förstås en medveten hyllning till kulturimperialismen.Lådan stjäls sånär av smugglare. Polis med hundar jagar bort dem och bevakar effektivt lådan. En hyllning till den repressiva polismakten. Smugglarna - "med stora, yviga skägg, knivar i händerna och konstiga näsdukar knutna om huvudet" - är väl antingen anarkistiska upprorsmakare eller barbariska araber, troligen båda.Ett av ställena lådan stannar på är en whiskyfabrik - "vi var många lådor som fylldes med flaskor, det kluckade trevligt" - vilket är en underförstådd propaganda för uppluckrande av det statliga spritmonopolet.

Boken gavs ut på Wahlströms, det legendariska förlaget för fabrikproducerad masskultur för barn och ungdom (gröna ryggar för pojkböcker om barndeckare, röda ryggar för flickböcker om hästar). Givetvis ingen slump; gav sej paret Adelsohn på att göra kultur så skulle den krängas.

Annars är det samlade intrycket av boken att Lehna Ahdelsohn-Lhiljeroth visade sin egen bok samma intresse som hon visar landets övriga kultur. Ett synnerligen svalt sådant.

En hälsning i väntan på fastan.

Curt, Roland och jag önskar naturligtvis glad helg och gott slut. Dessvärre kommer uppdateringarna på den här sidan att ske ytterst sporadiskt nån månad framåt. Visst kliar det i fingrarna att kommentera den högaktuella Ulf Nilson-bok (från 1995) jag bär runt i jackfickan, men just nu måste tankar och infall samlas och struktureras. Så vi ses när vi råkas. Titta gärna in här dagligen ändå, för statistikens skull.

/ En man med (nyspritsat) tomteskägg.

P.S. Jag är själv ingen julman, eftersom jag inte gillar sånt som bryter av mot den grå vardagen, men för er som vill ha bjällror, falsksång och Harry Brandelius julvisor om fnask rekommenderas det här.

Nämen! Ännu en finurlig memoartitel! Så finurligt att det vore närmast kriminellt att inte använda den!

Ja, jag vet att det här inte är en memoarbok. Popgrupper skriver normalt inte memoarer på det sättet. Men nu har jag en gång döpt en oändlighetsserie här på bloggen till "finurliga memoartitlar" och jag orkar inte gå in och ändra på alla ställen.

Är det svårt att avläsa bilden så handlar boken alltså om en popduo från västkusten som heter Roxette och en gång hade en hit som hette "The Look". Boken heter m.a.o. "The Book".

Jan Guillous konstiga kompisar.

De flesta av Jan Guillous gamla vänner har ju med tiden blivit hans ovänner. IB-medavslöjaren Peter Bratt är så tillplattad av Guillous memoarsarkasmer att han nu ska utöka sina egna memoarer med ett kapitel om hur det egentligen gick till. I Jans memoarbok omnämns också Rekordmagazinet-mednarcissisten Göran Skytte två gånger som Jans "före detta vän".

Och det verkar även som om jaktsnusandet med GW Persson upphört. I "Videokväll hos Luuk" härom året berättade vår nasalaste kriminolog att han och Jan slutat hänga. Han gick aldrig in på några orsaker, men det verkade åtminstone inte ha nåt direkt samband med att Jan blev arg på Leif när Leif nynnade det gamla ädelpekoralet "En sliten grimma" när de red runt och jagade jak i Kaukasus. Jan föredrar ju Mozart, så en viss schism verkar i alla fall ha uppstått.

Men att Peter, Göran och Leif har varit Jans vänner är logiskt, lika logiskt som att de inte längre är det.

Intressantare är att titta på Jans lite mer oväntade buddies.

I memoarboken kallar Jan t.ex. rojalisten och historieförfalskaren Herman Lindqvist sin vän. Det är ju lite udda. Gissningsvis delar de vurmandet för franska viner och gamla riddarideal, men jag gissar att de låter bli att diskutera t.ex. Palestina-frågan.Som liten kom Jan till Saltsjöbaden med sin mamma och brutale styvfar. Där hittade han en figur som han kallat "sin förste nära vän". Han skulle så småningom leda popprogram i teve och göra ståuppkomik i den s.k. "torra" skolan. Han hette Jonas Hallberg. Så sent som 2000 hörde han av sej till Jan för att denne skulle medverka i en "mystisk debatt".Men Jans allra mest oväntade kompis ur det förflutna presenteras i en fascinerande artikel i senaste numret av Filter. En gång läste de juridik ihop, därefter valde de båda lite olika banor. Somliga skulle säja att deras vägval påminde besvärande mycket om varandra, Jan skulle kanske inte hålla med.

Kursaren hette hursomhelst Manne af Klintberg och skulle bli känd som clownen Manne.

Begåvade människor jag känner del 10: Anders & Måns.

På måndagen var det Galapremiär med Kändismingel (vilket aldrig blir särskilt kändistätt i Malmö, särskilt inte nu sen de låst in Timbuktu i en glasbur i Göteborg). Anders & Måns visade sin kommande Curb your enthusiasm/Extras/danska Klovn-aktiga serie "Succéduon". Jag fick intrycket att den var rolig; vår niomånaders hörde till minoriteten som inte tyckte det varför jag mest fick hänga i foajén.

Det jag såg var festligt, späckat med in-jokes och cameos av Özz Nûjen, Erik och Mackan, Janne Westerlund och Lena Frisk. Ankan Johansson framstod i serien som både arrogant och självgod, medan Måns bäst beskrevs som "beige" respektive "grå". I inledningstalet var Ankan ovanligt nervös och fladdrig vid åtanken att svenska folket ska blanda ihop hans teve-persona med den milde konflikträdde Verklighets-Anders.

En människa som aldrig reflekterat över vad humor är och hur den görs kan säkert tycka det i så fall är konstigt att man alls ger folk möjligheten att blanda ihop Anders och "Anders". Ingen har ju tvingat skojaren Anders att göra en serie där han heter Anders och är skojare. Tvärtom, karljäveln har ju skrivit sina egna repliker och står t.o.m. som regissör.

I Robins - med Robins Paulsson - berättade Måns att han i en annan sekvens springer naken på stadens gator. Det var naturligtvis inget han var bekväm med att göra, men har man själv skrivit scenanvisningen "Måns springer naken" har man bara att gilla läget och trä en tubsocka över kådden.

Jag som känner Måns en smula, och bl.a. har skrivit en teveserie och två böcker ihop, vet att Måns inte riktigt är typen som spontant svidar av sej när andan faller på.

Vad det handlar om här - och detta är en av de främsta orsakerna till att jag högaktar de rackarna - är att Skämtet alltid kommer i första hand. Kräver Skämtet att man offrar sej så är det inget att be för. Då får man hänga med strutsar eller hänga uppåner och hänge sej.

Anders & Måns drar normalt gränsen där Skämtet kräver att man offrar nån annan. Detta gör dem, enligt somliga, till lite finare komiker än andra. Det håller jag inte med om. Var och en söker sej fram till ämnen som passar ens komiska ideal. Anders & Måns har hittat gurkor och gräddbullshattar och skabbiga hundar - andra av oss hittar gubbar ur nöjessverige eller riksdagspolitiken. Fortfarande handlar arbetet och strävandet om Skämtet.

Och i den estetik och de skämtideal jag själv mejslat fram under åren har att lägga sej själv i potten blivit en hörnsten. Oavsett vad man skojar om måste man själv offra nåt på kuppen - sin credd, sin heder, sitt goda rykte, sina innersta hemligheter - för att samspelet mellan skojare, publik och Skämt ska bli hundraprocentigt.

Det har Anders och Måns alltid gjort. Med "Succéduon" gissar jag att de gjort det mer än nånsin.

Avdelningen för Mycket Mystiska Fenomen.

Det är en hektisk tid för en man med ett skägg. Jag gör en årskrönika för ungdomskanalen P3 - lika knäppt som om Johan Palm skulle jocka plattor på servicehemmet Måsen - och är föräldraledig på halvtid. På övrig tid skriver jag en bok som ska vara färdig i princip nu. Den ska heta "Människor som gått till överdrift" och handla om människor som gått till överdrift. Liksom Jan Guillou anser jag att saker ska heta vad de är (jfr Ledins "Sånger att älska till", Tage Danielssons "Sopor").

Ett kapitel jag länge gått och gottat mej åt att få skriva handlar om Arne Hegerfors. I en intervju berättade han en gång om en sändning av Det kommer mera, lördagsunderhållningen han och Martin Timell ledde under nittitalet. Gäst var Svenne Hedlund, den poliodrabbade gamle rockräven. Den maniskt vitsande Hegerfors råkade ava Hedlund med repliken "det där var ju inte så puckelryggigt".

Vilket kan uppfattas som en förolämpning om man lägger några negativa konnotationer i begreppet "puckelrygg".

Även Timell drar sej i en chatt till minnes samma incident. Han berättar t.o.m. om hur Hegerfors bad om ursäkt under hela resterande tretimmarssändningen.

Tanken var att straffa in Hegerfors i boken som överdriven vitsare - en ordlekare som gått på övervarv, som kört igenom vitsbangen, som fallit i vitskoma.

Men. Jag har nu upptäckt något Mycket Mystiskt: det finns ingen sådan Det kommer mera-sändning i SVT:s arkiv. Svenne Hedlund var aldrig gäst i Det kommer mera! Inte en enda gång! Och SVT-arkivet är mycket noggrant diariefört. Man kan på minuten få veta när Lasse Strömstedt kom in för att vara Gästrikslands artistrepresentant i programmets landskapstävling.

Jag har sökt på "Svenne Hedlund", "Sven Hedlund", "Hedlund", "Sven", "Hep Stars", "Svenne och Lotta" och you name it. Ingen sådan sändning existerar!

Då återstår frågorna:

1) har Hegerfors och Timell tillsammans konspirerat ihop hela historien?
2) varför i helvete då?
3) har SVT raderat hela programmet för att inte få en stämning från Polioskadades riksförbund på halsen?
4) kan jag skriva om det här ändå och låtsas som ingenting?

Malmö.

För att travestera Lars Demian: man får vara glad att den är död.

Genrer Gud glömde 4: den antispanska Spanienschlagern.

På sjuttitalet fick man inte åka till Franco-Spanien på semester. Eller rättare sagt: det fick man så klart, men det var moraliskt förkastligt eftersom man på sjuttitalet tyckte det var viktigt att visa solidaritet med mördade och förtryckta folk. Därför utgick en propå från svenska vänstern att Spanien skulle bojkottas.

Det meddelandet gick dock inte riktigt fram till den icke-upplysta klassen. De åkte kors och tvärs till Kanarieholmarna och Mallåkra och lyssnade på trallar med rysansvärda budskap som "Viva Espania!"

I Ulf Dagebys a.k.a. Sillstryparns "Doin' the omoralisk schlagerfestival" besjungs inte bara Abba - "lika döda som sillkonserver" - och Stikkan Anderson - "ett cyniskt svin" - utan också de schlagerstjärnor som leende besjöng den spanska solkusten:

Men garotteringar och mord
det skiter dom i
och svänger på fascistkärringkjolenTes möter antites, visste redan Hegel och det blev en av grundstenarna i den marxistiska teorin. Sliskiga spanienhyllningar med fejkflamenco och kastanjetter fick en motreaktion i proggens och trubadurvänsterns satir- och patosvisor.

Mest spridd bland de anti-spanska spanska dängorna blev Hoola Bandoola bands "Juanita". På Afzelius patenterade revolutionssentimentala vis berättas om en kämpe som slagits i spanska inbördeskriget och förälskat sej i Juanita, som gett "de andra kraft och glöd", och vars söner fyrti år senare åker för att solbada, stöttande samma regim deras far bekämpat. På stranden möter de Juanita, faderns ungdomsförälskelse, som ger dem en avbasning:

Så ge er av!
Jag är trött på era svängar!
För ni fördröjer
bara frihetens stund
Då ni borde veta
att turisternas pengar
är som honung
i förtryckarnas mun

(Jag hävdar f.ö. att "trött på era svängar" är ett nödrim. Visst, det är väl inte omöjligt att hon är trött just på deras svängar, men är det verkligen det viktigaste för henne att förmedla? Känns den meningen verkligen helt naturlig?)

"Juanita" lånar melodiskt och arrangemangsmässigt diverse spanska klanger. Mer än ett dansband gjorde så småningom coverversion. Det är en alltigenom förskräcklig låt. Jag skulle aldrig avslöja för nån att jag alltid sjunger med med stort engagemang och pekfinget taktfast hyttande mot tänkta lyxturister.

Cornelis gjorde "Po-rom-pom-pon", som är mer implicit i sin kritik av svenskar som åker på svinfestresor till militärdiktaturer. Franco-regimen finns i bakgrunden, i fokus står Cornelis sedvanliga fylletorskar:

Se Spaniens måne lyser
på fattiga barn som fryser,
på Johansson ifrån Mora
och på en bedagad ... jorå!

Det handlar mer om svenskens/den semiciviliserade människans behov av primitivitet, sangria och fallna fruntimmer än om förtryckarregimen. Och som vanligt föredrog Cornelis att besjunga de små människorna, inte bara när det kom till hjältemod utan också korruption:

Polisen går runt och sprätter
Han snor dina cigaretter
Och om du är snorkig mot'en
så skjuter han dej i foten
Men be honom i förtrolig ton
så fixar han all slags prostitution
för där har han provision

Musiken är omisskänligt spansk, rentav lånad från Juan Solano, som jag inte vet nånting om men rent fördomsfullt gissar har latinskt påbrå.Stefan Demert och Jeja Sundström gjorde med "Las Kvalmas" en text i samma anda som Cornelis, kanske ännu något mer anklagande mot den okultiverade populas som brände sina surt förvärvade på grisfester till falangismens ära:

I Las Kvalmas
- har du varit där nån gång? -
Har du inte det så res dit
I Las Kvalmas
är det alltid sol och sång
Där finns massor av billig sprit

Du kan supa dej full på bara en sex-sju spänn
Du kan träffa din närmaste granne ifrån nord
Spanska maten du slipper att pina i dej den
Det finns ställen som har smörgåsbord

Och mitt i de vällustiga skildringarna av det vulgära folkets härjanden, så kontrapunkteras framställningen med små påminnelser om varför det faktiskt fanns skäl att tänka över vart man reste och vilka regimer man gödde:

Någon bit från lyxhotellen
bor spanjorer i plåtruckel bara
men låt samvetet flyga och fara
Där behöver du aldrig gå in

Dan Berglund - en annan av den här bloggens följetänger - var också inne och tassade på ämnet. På dubbelkassetten "10 års kultur i partiets tjänst", utgiven av KPML(r) 1981, en av ytterst få dubbelkassetter jag alls har haft i min ägo, finns låten "Juan Paredes". Skriven apropå att några misstänkta ETA-terrorister avrättats av fascistregimen utan vidare rättegång.

Givetvis finns den svenske turisten och den skuld han vägrar ta på sej med i låtens fond:

När solen gått upp uti Spaniens land
och musiken har tystnat för gott
Då somnar turisten med flaskan i hand
med ett fnask som knappt kostade nåt
Men det blåser, det blåser en viskande vind
- man har mördat fem på en gång!
Juan Paredes, i gryningen
skall Spanien sjunga din sång

1996 gjorde Hoola comeback-turné. Innan "Juanita" drogs av predikade Afzelius från scen om att Spanien nu var Franco-fritt och att det därför var okej för Afzelius om nån i publiken ville åka dit. ”Men”, tillade han, ”fan ta den som åker till Turkiet”.

Ztaël von Holztein.

Det tidiga ZTV var som bekant en experimentverkstad, en plantskola, ett drivhus m.fl. manegement-klyschor. Peter Siepen och andra människor utan skönjbara talanger gjorde vad de kunde för att på noll budget och med noll tittare få maximal uppmärksamhet. Alla sätt var bra utom de bra. Gör vad du vill så länge det inte är besudlat med sånt som förknippas med public service, typ kvalitet.

Jag pratar nu om tiden strax innan kanalen, med Schyffert som konsult och Luuk som maskot, fick lite koll på sitt utbud och började göra nyskapande formsmart generationsmarkerande teveunderhållning. Jag pratar om tiden innan Letterman, Simpsons och TV für alle. Jag pratar om en tid då ett gäng människor plötsligt står med en tevekanal men ingen uppfattning om vad man fyller en sån med.

Håkan Lagher och Love Svensson beskriver tiden - pionjärtiden! - i sin bok "Blåsningen" (2003). Det är en lång skara namn från skilda verksamheter och med skild status som dansar förbi: Hasse Aro, Cia Berg, Anders S. Nilsson, Billy Butt och så såna där som är hur kända som helst i Branschen (Casten Almqvist, Anna Bråkenhielm, Pelle Törnberg).

Givetvis dyker också Entreprenörernas Entreprenör, den ikoniske medialabbaren, den forne IT-gurun, numera entreprenörs-gurun, hela tiden floskelgurun Johan Staël von Holstëin upp på ett hörn. Nånstans innan han blåste upp IT-bubblan var han tydligen marknadschef för ZTV, och som sådan kläckte han den lysande om än inte helt originella idén att låta folk nuppa i teve. Det borde väl ge de kvällstidningsrubriker en marknadschef med höga tankar om entreprenörskap och sej själv längtar efter.

Ett problem utkristalliserade sej snart: det fanns ingen som ville. Åtminstone ingen i Stäël von Hölsteins bekantskapskrets. Ständigt i entreprenörtagen fann Staël vön Hölsteïn snart på råd: han kunde för bövelen stå för fläskboogien själv! "Hurra", ropade väl ingen direkt, men nu var man i alla fall snäppet närmare lite äkta samlagsteve och några liter trycksvärta.

Ganska snart uppdagades nästa problem: det fanns ingen som ville ligga med Stäël vön Hölstëïn. Åtminstone inte offentligt. Projekt Tevegöka Med Flottig Entreprenör fick läggas ner en gång för alla.

Men en sån liten nesa fick inte vår vän från Riddarhuset på fall. Dessvärre.

Träkuk.

Folk får naturligtvis lov att heta vad de vill, och det är lågt och tarvligt av somliga av oss att jämt och samt haka upp sej på andra människors namn, och bla bla bla, men jag undrar faktiskt ärligt: är det inte jobbigt att bära vissa namn? Är det inte samma plåga varje upprop och varje handskakning på varje cocktailparty? Det här är ju ett internationellt ganska brett namn också, det är ju inte som att heta nåt som råkar betyda kånkelbär på nån slangvariant av xhosa.

Ni som heter nåt som ALLA människor OMEDELBART förknippar med nåt skamligt - hör gärna av er och berätta hur det känns.