Människor som gått till överdrift: Alice Tegnér.

Det har kommenterats förr, men jag kan inte sluta fascineras av barnviseboken "Nu ska vi sjunga" - boken där det tidiga nittonhundratalets giganttanter inom småttingkulturen, Alice Tegnér (urval) och Elsa Beskow (illustrationer), slog sej ihop för att skapa en odödlig samling visor för många generationer framåt.

Eftersom tegnérskan hystade in pengar i en fond vars uttalade syfte var att se till att den här boken a) gjordes och b) fortsatte spridas till lågstadiebarn, trycks den fortfarande i regelbundna upplagor. Trots att det faktiskt är en binge ganska läskiga visor.

För även om man har rensat lite sen originalupplagan 1943 - man har bytt "Niggerland" mot "Afrikaland" (som mest gör att det inte funkar med melodin), man har tagit bort versen där mamma Kantarell pryglar Kalle Kantarell så han gråter på kolten, man har likaså tagit bort versen där barnen leker mamma & barn och har ett sånt besvär att "smälla och smälla och smälla lillan sin" - så är det fortfarande lätt obehagligt att bläddra i boken.

Nu ska dockan sova snäll och rar
och inte skrika på det viset
Sotarn kommer då och dockan tar
och pappa kommer med riset
(”Majas vaggvisa för dockan”)

Mammorna komma förbi med sina små,
de trilskas ju ibland, och mamma säger då:
”Och är du ej snäll och lyder mamma nu,
så tar poliskonstapeln dej, det vet du ju”
("Poliskonstapeln")

Därjämte ”Sparman far till läger”, som understryker hur bra barn mår av att jobba hårt – ”klippa trädgårns matta, alla gångar kratta, springa ärenden varenda dag” – för att komma dit dom vill (i det här fallet ett läger, med allt vad därtill hör av ledarsanktionerade gruppvåldtäkter).

Och ovanpå det ”Arbetsbyte", enligt instruktionerna till pianisten en ”skämtsam” visa om huru tokigt det kan gå när pojkarna ska torka disken (”Glas och tefat får mamma sopa/ för det blir skärvor av alltihopa”) och flickorna såga ved (”De dra och slita, så svetten lackar/ men dumma sågen, den bara hackar”).

Och som final: "Jag är så glad att jag är svensk" och "Kungssången".

"Jag är så glad..." är väl inte fullt så enfaldig som titeln antyder, det är mest en hyllning till sommarljuset och "rågarna", som man väl för all del kan få vara stolt över om man nu tycker att man som svenskfödd har varit med och bidragit till detta.

Men "Kungssången" måste ju t.o.m. den intellektuella spjutspetsen på Drottningholm tycka är genant. Särskilt den andra versen, om hur "himlens Herre" ska beskydda "det gamla lynnets art igen/ hos Sveakungen och hans män".

Den här texten har en fortsättning. Den finns att läsa i boken "Människor som gått till överdrift" som finns i handeln från april 2010.