tisdag 7 oktober 2008

Begåvade människor jag känner del 4: Kristoffer Appelquist.

Rubriken är egentligen missvisande. Jag känner inte Kristoffer Appelquist. Jag har aldrig gått ut med hans hund, torkat hepatit från hans sprutnål, blandat blod och/eller avföring, fylle-sms:at nåt internt skämt om Stig Strand eller ens varit hemma hos honom. Fan vet om jag över huvud taget varit i hans hemkommun, som jag tror är Värmland.

Jag har stött på honom i vimlet, där vi omsorgsfullt dunkat varandras ryggar och sugit varandras kukar. Det är så jag har förstått att folk närmar sej varandra i humorbranschen: genom ömsesidigt betygande om varandras genialitet och stimulerande av varandras genitalier.

Det är inte så man närmar sej varandra i Eslöv.

Appelquist hörde jag första gången talas om via min vän Råland, som har järnkoll på den stockholmska humorsvängen och rapporterade om en skånsk snubbe som drev en klubb nånstans väster om ingenstans och som gjort fem magiska minuter på Norra brunn.

Sen dök han upp i såna där program där fyra människor med blandat resultat ska få skrivet material att låta påkommet i stunden. Appelquist fick påfallande ofta skämten att låta just improviserade - men ännu viktigare personliga.

Det var inte bara fråga om ett upplägg och en smash; till det adderades ett snett leende och en arg rynka i pannan och en pannsvettig Baloo-look som gick stick i stäv med råheterna.

Sen visade det sej att min vän Marcus, som driver klubben Oslipat i Malmö, var nåt slags kompis med karln. Appelquist förhåller sej till Oslipat som Steve Martin till SNL: den självskrivne hedersgästen.

Jag ser en del ståuppkomik. Som småbarnspappa rör jag mej minimalt i svängen, men jag brukar masa mej till olika lokala humorklubbar som ligger i mitt hemkvarter. Där uppträder alltså ibland Kristoffer Appelquist. Då brukar jag skratta. Det är en kluven känsla för mej: det är visserligen en trevlig upplevelse att bli road, men mitt skratt går upp i falsett på ett sätt som gör mej otäckt lik min far.

På hedersord: det finns ingen jag skrattar lika hjärtligt åt. Det har delvis med identifikation att göra. Ytligt sett finns många beröringspunkter: Appelquist är lika gammal som jag och uppvuxen i den stad jag bor i. När han framträder i sin gamla hemstad frossar han gärna i lokala fenomen som Möllevången-vänstern och Nya Traktörens Jack Vegas-maskiner.

Men det där är fernissa. Jag skrattar inte lika mycket när Åke Cato bloggar om Malmö.

Det handlar också om nåt annat. Det handlar om en brist på inställsamhet som känns välkommen. Det handlar om att skämtaren på scen väljer att ställa sej mitt i lejongropen (Möllevången) och spotta på lejonen (Möllevången-borna).

Det handlar om att göra långa bisatsutläggningar om Rudolf Steiner och Totte Wallin i ett underhållnigsprogram ("Enköping", en del i Humorlabbet-serien). Sånt går aldrig hem hos höhö-arna. Höhö-arna blir alltid provocerade när bollen sveper strax över deras pannlugg, och väljer att kalla folk för snobbar hellre än att gå hem och googla upp sin allmänbildning.

Det handlar om att rada upp politiska inkorrektheter utan att gardera sej med en kommentar som ställer hela resonemanget över ända. Skämten om judarnas erkända snålhet får hänga fritt i luften. Publiken skruvar på sej och hoppas på en fortsättning som ska legitimera att dom just skrattat åt nåt dom inte står för. Fortsättningen kommer inte. Istället kommer ett skämt om bögar.

Det handlar om att pladdra, babbla, låta flabben gå utan att alltid ha ett väl beprövat och finslipat skämt i rockärmen. Ibland får poängen liksom bara vara att man understryker en gång för mycket att maten på Nya Traktören smakar piss.

Ståupp ses gärna som ett hantverk. Man sitter hemma, skriver skämt, prövar dom på publik, spelar in sej själv, analyserar inspelningarna, behåller dom skämt som gett störst skratt, fogar omsorgsfullt samman dom till "rutiner" och ger sej efter några års firmafestharvande ut på en teaterturné med en "helaftonsföreställning"´. Så byter man omsorgsfullt ut dom lokala referenserna och skojar om Skellefteå i Sollefteå och Linköping i Norrköping.

Så brukar gången se ut och det är säkert det beprövade rätta sättet. Jag betvivlar inte att Appelquist går och gått samma väg. Vad fan vet jag; han kanske inte improviserar ett jota, han kanske har en spökskrivare, hela acten kanske är en översättning från nån gatuartist han stött på i Blackpool.

Men det känns inte så. När Appelquist ställer sej på scenen känns det som om han sätter sej på andra sidan av mitt krogbord. Det känns som om han är uppe i varv för att en långsam jävel stått i vägen för honom på bussen. Det känns som om han bestämt sej för att det ska bli en lång kvälls färd mot betongkeps och som om han utnämnt sej själv till kvällens stjärna och vänkretsen som publik.

Han känns inte i första hand som en begåvad komiker. Han känns som en rolig jävel. Och det är enbart sagt med beundran.

P.S. Bilden är plockad från Sydsvenskan. Dom har ju en lång tradition av att välja mindre smickrande illustrationer. Själv känner jag att jag måste balansera panegyriken med en taskspark.

6 kommentarer:

Heinrock sa...

Appelquist är bra. Riktigt bra!! Och jag får för mig att han är elak med hjärta. Hur går det till? Det får man veta när man ser honom live...

jonas sa...

Apropå Sydsvenskans bilder på Anders Borg så såg jag för bara ett par minuter sedan en av dem illustrera den nuvarande huvudnyheten på di.se.

Det kanske är som förståsigpåare brukar varna unga tjejer som lägger ut en helt annan sorts bilder på nätet, de finns kvar där ute och slår tillbaka på en gång efter gång.

rikard sa...

Håller med om att Appelqvist är i toppskiktet bland "de roliga" i Sverige. Det finns en stor mängd som man bara undrar vad de håller på med och sedan finns det folk som Appelqvist och Dorsin. Rolig på ett äkta sätt utan att dra bögskämt och prata på temat "manligt/kvinnligt" som var roligt någongång på 90-talet.

Vaya Con Sanna sa...

Jaha, då har man hittat hit då.
Spännande läsning!

Anonym sa...

Nä här i Eslöv närmar vi varandra genom att bränna ner hus och skolor istället...

dr. No sa...

I kommentarerna:
"Rolig på ett äkta sätt utan att dra bögskämt..."

I texten:
"Istället kommer ett skämt om bögar."

Omnia Absurdum Est.