fredag 17 oktober 2008

IOGT Sångfestival del 3: Vad vore livet om sången ej fanns?

Tredje spåret på den åtråvärda EP:n "IOGT Sångfestival" (1967) svarar på den gamla frågan: kan man ha kul utan sprit? Svaret är föga förvånande: javisst kan man det - det är ju bara att sjunga! Sjunga och skråla - från bittida till sent. Och man blir dessutom upplyft "i det blå" av det (vad har den gamle knarkkonspiratören Allan Rubin med sin fixering vid drogers flygeffekter att säja om det?)

Arrangemangsmässigt är låten ganska avancerad - till skillnad från EP:ns två första låtar är kompet inte bara piano. Utan bara orgel.

Vad vore livet om sången ej fanns?
Sång ger oss glädje och kraft
Sång ger oss alla en fin stimulans
- fri ifrån vingudens saft

Att vara supig är ingen idé
Vi söker full harmoni
Sånger och tron på vårt IOGT
Det är vår melodi

Tack för ett sinne
Som är evig ungt
Har du storm därinne
Sjung så blir det lugnt

Sjung när det dagas
Sjung när sol går ner
Bacchus bort skall jagas
Sjung, sjung mer och mer

Tack för den glädje som sången oss ger
Härliga ljuvliga sång
Själen får vingar och ut sej beger
Bort ifrån vardagens tvång

Sången som klingar i moll och i dur
Lyfter oss upp i det blå
Högt över bergen vi tar oss en tur
När anden faller på


Det intressanta här är att IOGT uppmanar sina nyktra medlemmar att göra just det som jag alltid har sån ågren för att jag råkat göra på fyllan. Jag trodde att själva principen med att vara nykter var att inte behöva skråla.

2 kommentarer:

dr. No sa...

Sitter som ett smäck igen! Det är nästan så att serien har potential att bli starkare än "Rubiner för svin" (även om den är svårslagen) - och bilderna lyfter ytterligare ett snäpp! Man blir fredagsglad, helt enkelt!

Anonym sa...

Ja! Fast tacka vet jag Lapp-Lisa:

Vid tolv års ålder en liten flicka
med korg på armen mot krogen går.
Från hemmet henne man djärves skicka
att köpa brännvin, man väl förstår.
Hon blickar uppåt, ser stjärnor tindra,
hon viskar, där bor min moder huld. /.../
Hon dog i drivan med Per i famnen
novembernatten förlidet år,
och ovan molnen mot himlaranden
en himmelsk sällhet hon njuta får./.../
/Fadern sjunger:/
Nu har jag mördat mitt barn, min maka
av mina vänner jag tar farväl.
Jag brännvin aldrig skall mera smaka,
o Herre Gud, fräls min arma själ.
Och Gud hans blodröda synd förlåter,
nu är han frälst, men han skörda får
allt vad han sådde, allt vad han gråter,
hans hjärta svider av djupa sår.
(Drinkarflickans död 1890)