måndag 6 oktober 2008

Kris och Krantz.

Gösta Krantz är kanske inte den person som genomsnittssvensken pratar oftast om. Han är den äggformade gubben i gamla Razzel-sketcher, en i den gamla Casino-kretsen, en ringräv, en slitvarg och en av Uffe Larssons många lite för gamla kompisar. Hans CV är digert och fyllt med långfilmstitlar som "För tapperhet i tält" och "Hallå skojare!" Ja, ni kan typen.

Hans memoarer har den bisarrt långsökta titeln "Krantz från glädjevården" (fyra på min lista!) och är - så klart - en ganska tröttsam radda självgodheter - "hade jag framgång hos flickor? Det måste jag nog erkänna" - och anekdoter från höhö-andets estrader.

Det roliga/ tragiska är perspektivet: boken är från 2005 och det är så tydligt att Krantz vid nedtecknandet var den ende överlevande i sin gamla krets av taskspelare. Utan tanke på eftergifter hänger han ut samtliga gamla kollegor, vänner som fiender. Och folk är verkligen antingen vän eller fiende; som amatörpsykolog skulle jag ställt diagnosen "border-line" på Krantz.

Det visar sej att stora delar av Casino-gänget (för människor födda efter 1950: Casino var beteckningen på Gösta Bernhards revyer, i vilka han påstod sej ha lanserat begreppet "crazy", mest känd aktör i kretsen var Carl-Gustaf Lindstedt) var suputer. Och då pratar vi inte att dom fick i sej en grogg för mycket på villaområdets kräftskiva; dom var av allt att döma oftast fulla på scenen.

Gustav Lövås (handlar Sjökvist i Åsa-Nisse; fråga farfar om ytterligare detaljer) var ibland "så packad att han måste hålla sig i belysningsräcket". Curt "Minimal" Åström (fråga farfar) trotsade teaters spritförbud genom att regelbundet hångla med en flicka som fyllt munnen med brännvin. Georg Adelly (fråga farfar igen) var så utslagen innan föreställningen att han försökte hävda magåkomma för att slippa spela. Herr Olsson (fråga farfars något äldre kompis) fick under en hel afton bara ur sej den lösryckta repliken "När jag ser den jäveln blir jag stark!"

Samtliga hängs dom ut ett halvt liv senare av Gösta Krantz. Men ännu roligare blir det när den gamle Krantz på Uncle Scrooge-vis sitter och grämer sej över det förflutna och hetsar upp sej över gamla bekantas karaktärsdrag.

Stig Bergendorff - som skrev Casino-revyerna ihop med Gösta Bernhard och var hans meddirektör - beskrivs närmast som en igel som framgångsrikt sög sej fast på den begåvade valen Bernhard. Han var "extremt snål" och gjorde alltid jobbet lätt för sej genom att bara byta ut namnet på finansministern i en gammal kuplett.

När Gösta Bernhard skulle ge ut sina memoarer ("Gösta Bernhards saga" - femton på min lista!) passade Bergendorff på att snabbt sno ihop sina egna "En ridåhalares memoarer" och norpa alla anekdoter han visste att Bernhard skulle ha med.

Det där med "ridåhalare" var Bergendorffs grej: eftersom han enligt Krantz inte var begåvad nog att vara skådis, men ändå ville ha rampljus, så kom han på "att han skulle hala ridån på kvällarna och talade sen om för pressen att han var teaterdirektören som också var ridåhalare och det tricket fungerade".

Krantz påfallande magsyrliga kommentar ett halvt sekel senare: "Vi hade kunnat få tio ridåhalare för det gage som han ansåg jobbet var värt".

Och när Bernhard-Bergendorff så småningom bytte teater: "Här var ridån mekaniserad, så han kunde inte hålla uppe illusionen av att utföra en viktig syssla".Men värst råkar Gunnar "Knas" Lindkvist ut (fråga pappa om den tokige morfadern i "Vi hade i alla fall tur med vädret"). "Knas" var en i Casinos kärntrupp - faktiskt mer etablerad än vad Krantz var - och ihågkoms på följande hjärtevarma vis:

Om vi nu talar om några av killarna i gänget (kort kommentar: snittåldern på "killarna" är runt 65) måste jag säga att Gunnar Knas Lindkvist inte var min typ. Han var en avundsam människa som inte erkände andras förtjänster men var noga med att framhålla sina egna. Han ljög ofta och var allmänt opålitlig och han överdrev sin betydelse på ett groteskt vis. En gång när jag träffade honom på Kanarieöarna talade han om att han var där inkognito.

Inte heller som skådespelare, i Casinos "Tant Gröns revy", föll "Knas" Krantz på läppen:

Gunnar Knas anförtroddes uppgiften som Tant Grön, men tyvärr klarade han inte av den alls. Han var bäst i korta gags och kunde göra roande figurer, men i så här långa talstycken blev hans ganska entoniga stämma sövande.

Det visar sej dessutom att "Knas" "på sitt försåtliga vis" brukade antyda att Krantz umgicks med Bernhard bara för att denne var teaterdirektör. Och till råga på allt var han så slarvig att Krantz fick hänga upp hans skjortor när dom delade loge!

"Krantz från glädjevården" går inte direkt till hävderna, men har ni sjukligt gott om tid och ett perverst stort intresse för Gösta Krantz syn på sej själv så är den naturligtvis ett måste.

Annars är jag rädd att jag redan slängt åt er dom saftigaste köttbenen (nej förresten! Krantz hävdar dessutom att det var han som gav Gustav Adolf von Sydow artistnamnet "Max"!)

7 kommentarer:

Valrossen sa...

Känns som en bra bok att läsa som varnande exempel. Fast mest tänkte jag bara skriva en kommentar och hälsa, buga och bocka. Saknar Hej Domstol och dina uppdateringar här gör livet lite lättare att leva.

Anders E sa...

Lägg märke till att inte mindre än två ur Casinogänget medverkade i "Mannen på taket".

Kalle Lind sa...

Anders E: ska man hårdra det är det till och med tre. Carl-Gustaf som Beck, Gus Dahlström som mördarens pappa - och Bellan Roos som mördarens mamma. Hon tillhörde - i likhet med alla andra kvinnor - inte Casino-gängets innersta krets, men lär ha varit med i ett gäng dårpippiga crazyuppsättningar när det begav sej.

Hon spelade f.ö. också mot Gus Dahlström (och Allan Edwall och Janne "Loffe") i "Vem älskar Yngve Frej".

Mårten N sa...

Enligt radioprogrammet Folkminnen i P1 fick Gustav Adolf sitt smeknamn efter att ha framfört sketchen om loppan Max, möjligen i scoutkretsar, jag minns inte riktigt.

Tobias Rydén Sjöstrand sa...

Åter igen en åldersdiskriminering, "för folk födda efter 1950: (förklaring)". Född 1991 och kan allt som bör vetas om crazyhumoristerna Casinogänget. Jag har faktiskt ströläst Gösta Krantz memoarer. Det mest minnesvärda är hans rätt gripande historia om pedofilövergreppet han var med om som ung. Detta gjorde att han senare inte kunde tåla vissa av Sten-Åke Cederhöks fräckisar i "Jubel i busken"...

Kalle Lind sa...

Mårten N: att Max kom från en loppa i en loppcirkus von Sydow brukade göra, verkar vara den allmänt accepterade sanningen och bekräftas av honom själv. Att det var just Gösta Krantz som kom på att Gustaf Adolf skulle ta det namnet, bekräftas bara av Krantz själv.

Tobias Rydén Sjöstrand: notera att jag själv är född 1975.

Jag hoppade faktiskt över hela Sten-Åke-biten för den var så omständig att förklara (i korthet: den unge Krantz utsattes för ett våldtäktsförsök av en scoutledare, blev sedermera upprörd när Cederhök drog en vits om en nunna som ville bli våldtagen). Men nog är det noterbart både att Krantz benämner våldtäckaren "aset Ivar" upprepde gånger och att han berättar att han ville klippa till Sten-Åke "över flintruten".

Tobias Rydén Sjöstrand sa...

Jo, det finns väl inte mer än tio människor i världen födda efter 1950 annars som känner vissa av de saker du skrev så bra om, t.ex. Casinogänget. Angående våldtäktshistorien i Krantz bok så tycker jag den är stark och engagerande på liknande sätt som delen om Povel Ramels föräldrars bortgång i hans självbiografi "Följ mej bakåt vägen". Memoarer är ofta mycket mer intressanta än skönlitteratur.