onsdag 6 augusti 2008

Rubiner för svin del 4: arkitektens samfunderingar.


Tidigt åttital går husritaren Allan Rubin runt i Stockholm och räknar ut hur hasch fungerar. Det gör han genom att titta på klotter och gå i skivaffärer. Ibland pratar han också med "haschmissbrukare" omkring honom, men är då mycket noga med att bara höra det han vill höra. Resultatet av denna forskning (eller motsvarande) blir boken "Inget är som drogen" (med underrubriken "Hasch, anarki, kaos hotar oss alla" och överrubriken "HASCH").

I kapitlet "De haschrökande psykologerna vår tids häxmästare?" leder han i bevis att det finns ett haschsamfund där olika haschbrukare håller varann om ryggen. "Samfund" och "samfundets bröder" är begrepp som han tydligt försöker trumma in i läsarna (jfr begreppen "den judiska världskonspirationen", "böglobbyn" och "marsmänniskorna").

Rubin har noterat hemma hos intellektuella haschbrukare att dom ofta har Castanedas förvisso flummiga "Samtalen med don Juan" i bokhyllan. Efter att ha bläddrat fram ett stycke i boken där trollkarlen don Juan pratar om hur djävulsört ger en känsla av att man flyger, står mönstret klart för Rubin (om än inte för någon annan).

Med stöd i detta påhittade resonemang av en fiktiv figur i ett skönlitterärt stycke, konstaterar Rubin: "den som själv gjort en flygtur i den inre rymden kommer att ha förståelse för andras flygövningar". Han riktar en skrämmande fråga till läsaren:

Vad kommer detta att innebära när allt fler - och bland dem psykologer och socialarbetare - kommer att betrakta flygning som ett naturligt beteende?

Det visar sej att Rubin "har mött flera hjälpsökande föräldrar som blivit totalt förvirrade av det bemötande de fått av psykologer och psykiatriker som de kontaktat i sin oro för barnens beteendeförändringar i samband med missbruk".

Rubin radar upp ett gäng påståenden som han inte riktigt källhänvisar till:

Man (läs: de haschrökande psykologerna) har med stor auktoritet förklarat såväl missbruket som beteendeförändringarna som följd av problem i uppväxt eller aktuell situation. Ansvarig psykiater vid "Behandlingsgrupp" i Stockholms stads regi har manat oroade föräldrar att inte vara "så fixerade vid haschet".

Detta är tydligen fel. Arkitekt-Allan vet att en tonårings förändrade beteendemönster, trotsighet och nihilism inte kommer ur den sociala kontexten. Arkitekt-Allan vet att haschet är orsaken.

Det är mycket man får lära sej på KTH.

Fortfarande utan att riktigt förklara var han träffat på dem, hänvisar han till "nio psykologer, alla omkring 35-årsåldern" varav "sex uppgivit att de själva rökt hasch":

Alla tillhör denna "mjuka", lediga kategori, där ingen skulle uppfattas speciellt avvikande om de hamnat i en hippiefestival, i vare sig förhållningssätt eller klädedräkt. Flera av dem har betonat att hasch inte är farligt, att de känner många som röker och att detta dessutom är personer de värderar högt.

Dessa har i flera fall
(dvs. mellan tre och fem fall, min anm.) beskrivits som speciellt underbara och varma, och kollegor som rökt har betecknats som speciellt duktiga yrkesmän.
Som ytterligare bevis anförs dessa psykologers skepsis mot den rabiate och kontroversielle cannabismotståndaren Nils Bejerot (också känd för 1954 års överhettade bok "Serier, våld, samhälle", där han slog fast att serier är "ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla" - man kan kalla Bejerot sin tids Allan Rubin):

Jag tror att dessa psykologers inställning till hasch och till Bejerot mindre är baserad på vetenskaplig grund än på deras egen relation till drogen. För den som gjort utflykter i det undermedvetna - flugit - blir det uppenbarligen viktigt att hävda rätten till denna utflykt i sitt inre.

Och här blir det riktigt knäppt. För er som inte hänger med i tankehoppen:

a) Rubin refererar till några psykologer han tydligen känner till som har rökt hasch och dessutom värdesätter kollegor som också någon gång rökt hasch,
b) Rubin konstaterar frankt att psykologernas respekt för varann enkom bygger på att dom rökt hasch,
c) Rubin är fixerad vid "flygning" (han lägger också fram teorin att flugsvamp - som ju är hallucinogen - egentligen heter "flygsvamp").

Nu ställer Rubin helt ifrån ingenstans frågan: "Man kan undra om det är psykologi eller häxkonst dessa drogliberala familjeterapeter utövar". Det står det en naturligtvis fritt att undra, men svaret är ju väldigt enkelt: psykologi.

Men utan vidare förklaringar trollar nu Rubin fram ett uppslagsverk - och det återkommer till förbannelse i den här boken - och slår däri upp dom båda orden "häxkonst" och "bolmört" (och jag lovar, jag hoppar inte över några stycken i texten här!).

Han noterar då att "häxa" ursprungligen betyder "gärdsgårdsryttarinna" och att "en del av de för häxeri anklagade" pratade om mystiska, eventuellt drogbaserade syner. Om bolmört kan han läsa att inmundigande kan ge "känsla av flykt genom luften". Från sitt ritbord rapporterar nu Rubin:

Dagens gärdsgårdsryttare beskriver sina upplevelser litet försiktigare. De har gärna bagatelliserat sina upplevelser under ruset. Någon påpekade att drogen kunde framkalla ångest - andra att de enbart kände sig lite euforiska.

Eufori betyder enligt uppslagsboken förhöjt stämningsläge, upprymdhet. Upprymd! Uppe i rymden! Kan man komma närmare en beskrivning av att ha flugit utan att säga att man tagit en tur på häxans kvast?


Ja, det kan man förstås, och hursomhelst vet jag inte riktigt vad Rubin härmed bevisat. Fattar jag honom rätt så ÄR haschliberala psykologer häxor som använder hasch på samma vis som kloka gummor förr använde bolmört. Är det det han vill ha sagt? Att psykologer som någon gång har rökt haschisch per definition är trollpackor? Eller? Vem är det egentligen som är flummig här?Slutklämmen på detta redan beklämmande resonemang:

Nog är det ett minimikrav att de som yrkesmässigt ska behandla drogmissbrukare själva kompromisslöst tar avstånd från drogen. Detta gäller dock inte i Sverige idag. Behöver du hjälp med eget eller en anförvants missbruk - förvissa dig noga om att du inte vänt dig till någon av samfundets bröder.

8 kommentarer:

petter-t sa...

Haha, den bästa delen måste vara när Allan Rubin dissar psykologerna för att han anser att de inte baserar sina ställningstaganden på vetenskapliga fakta. När Allan Rubin ju själv gör precis samma sak!

30+ sa...

En annan bok i samma genre (knastyckandet) är De övergivnas armé som handlar om rollspelens fördärvliga inflytande. Den kom ut så sent som 1997. "Författarna" till detta pekoral är Didi Örnstedt och Björn Sjöstedt. Kolla upp vid tillfälle.

Anonym sa...

"Sen visar det sej otippat att Rubin "har mött flera hjälpsökande föräldrar som blivit totalt förvirrade av det bemötande de fått av psykologer och psykiatriker som de kontaktat i sin oro för barnens beteendeförändringar i samband med missbruk" (man frågar sej varför arkitekten Rubin träffat detta flertal föräldrar? Behöver dom dessutom få hjälp med planlösning?)"

Att hans egen son var dog i en drogrelaterad olycka/självmord är den enskilt utlösande faktorn till galenskaperna, så det är inte särskilt underligt att han träffat andra föräldrar till barn med drogproblem.

Anonym sa...

Just det, sonen lär ska ha dött genom fall från hög höjd och här har vi antagligen upprinnelsen till Rubins flygfixering.

Kalle Lind sa...

Anonym: jag ska erkänna att jag inte kände till att det var Rubins egen son som dog (om detta nu stämmer). Vid en ny genomläsning av förordet (som liksom resten av boken är väldigt pratig och svårgenomtränglig) ser jag att han glider över att "en närstående" dött genom haschet.

Det gör ju inte att Allan Rubin plötsligt får rätt att peka ut psykologer och popgrupper efter eget huvud, men det ger ju lite nyansering till ett överhettat psyke.

Hade jag vetat det så hade jag kanske undvikit några av dom mest raljanta formuleringarna.

Anonym sa...

Så var det. Sonen var deprimerad och förvirrad och hoppade från Katarinavägen efter bl.a. haschrökande. Pappa Allan projecerade allt på dåtidens rockmusik och "destruktiva" ungdomskultur. Sorgligt och ett av de mest väldokumenterade exemplen på missriktad sorg och obearbetade trauman någonsin. Man får en stark känsla av att han borde tittat inåt och omkring sig istället för på saker utanför sig och dem.
Klassisk projektion.

John Eje Thelin sa...

Jag hade just tänkt notera detsamma om Rubins son. Jag har iofs. hört att han hoppade från Katarinahissen, men det må så vara. Det förklarar i alla fall väldigt mycket, även om det är dubbelt tragiskt; förlusten och reaktionen.

Boken som avhandlas här i serien brukade högläsas inom vårt punkgäng i mitten på 80-talet och orsakadeofelbart stor munterhet, inte minst när Rubin nämnde "den brittiske popidolen Crass".

Spiring sa...

Seeen kommentar:

Nej, inte ens när det gäller serieboken kan man kalla Bejerot "sin tids Allan Rubin". Den boken har trots allt en del poänger, även om det finns groteska överdrifter och slutledningar i den. Men Bejerot var inte fiende till serier som sådana, bara till vad han själv såg som undermåliga och skadliga serier.

När det gäller narkotikafrågan visste han definitivt vad han talade och skrev om. (Fråga exempelvis Lasse Strömstedt, eller rättare sagt läs vad han skrivit om Bejerot.) Man behöver inte hålla med om alla hans slutsatser för att kunna inse det - men man bör ha läst åtminstone ett par av hans böcker. Eftersom han svartmålades ordentligt av sina debattmotståndare kan man inte bygga sina åsikter på deras "referat" eller vad man "vet" om Bejerot, exempelvis skrönan om att han skulle förespråkat deportation av narkomaner till Gotska Sandön.