måndag 12 november 2007

Memoarer med finurliga titlar.

När jag spelade amatörteater i min ungdoms Eslöv hängde ett gäng gamla affischer när man gick uppför trappan till scenen. Det var gamla produktioner med den lokala gruppen Scengångarna, alla syftande på välbekanta förlagor: "Här är ditt lik", "Moster Olof", "Röriga rummet" (där jag vill minnas att Johan Glans gjorde en tidig insats f.ö.) - och "Yr eunuck åsså en me´ stålar".

Den där sista stirrade jag på många gånger innan poletten trillade ner. Det är ju en helt obegriplig sammansättning av stavelser, utan varken rim eller reson. Till slut förstod jag att titeln syftade på "Fyra bugg och en Coca-cola". Jag tyckte varken då eller nu att det var mödan värt att trycka den affischen.

Syftningar och ordlekar förlorar ganska mycket på att vara för långsökta. Paradoxalt nog rankar jag dom riktigt långsökta, svårförstådda, snåriga finurlighetstitlarna högst vad gäller memoarer.

Memoargenren, mer än någon annan litterär genre, jobbar gärna med vitsiga titlar. Jag har just legat några nätter och gnisslat tänderna över Sven-Bertil Taubes koketta ödmjukhet (bl.a. skriver han - apropå att han ju lever med en tjufem år yngre kvinna - att "jag kan skämmas över att jag inte längre är någon bra älskare") i boken som givetvis behäftats med titeln "Ord och många visor".

Rör man sej i den lätta underhållningssektorn eller idrottsvärlden är en fyndig memoartitel ett krav.

Är man politiker döper man sina hågkomster till "Alla rosor ska inte tuktas" (Anna-Greta Leijon), "Så tänkte jag" (Ingvar Carlsson) eller - lite mer otippat - "Resan mot Mars" (Thage G. Pettersson).

Är man Harry Schein döper man dom till "Schein".

Men sysslar man med nöje är man så illa tvungen att krysta fram nån mer eller mindre tydlig koppling mellan känt/halvkänt uttryck och sin egen karriär.

Min personliga femton-i-topplista:

15) Gösta Bernhard: "Gösta Bernhards saga". Ett gott och oantastligt hantverk vad gäller titeln. Solklar koppling mellan revykungens namn och Lagerlöf-romanen. Och undrar ni om boken är självgod är svaret ja. Många gamla recensionsklipp med idel lovord, många vändningar av typen "det blev succé - igen!"

14) Povel Ramel: "Följ mej bakåt vägen". Synnerligen självuppskattande som titel såtillvida att den syftar på en gammal Ramel-sång från tidigt 50-tal, "Följ mej bortåt vägen", som läsaren således förmodas känna till (vilket jag så klart också gör). Men fullt fungerande som fyndig titel; tydlig koppling till egen sång, grammatiskt okej, begripligt sammanhang.

Att sen uppföljaren förlänades den obegripliga titeln "Som om inget hade hänt" är en annan historia.

13) Lasse Holmqvist: "Här är mitt liv". Hedersomnämnande för att Lasse gjorde det mest självklara och förväntade nån kunde tänka sej. Han tog just den titel som alla av kvinna födda genast skulle föreslå i samma ögonblick dom presenterats för tanken att Lasse Holmqvist skulle skriva ner sina minnen. Han vägrade fundera ett varv till, han följde minsta motståndets lag.

12) Gunnar Nordahl: "Guld och gröna planer". Titeln är ungefär lika krystad som den är skrytsam, och tillika antagligen inte särskilt heltäckande (jag har inte läst boken då jag är aktivt ointresserad av idrott).

Visst, karln gjorde sej säkert en hacka, och givetvis beträdde han många fotbollsplaner, men är det verkligen en ädelmetall och ett spelunderlag boken faktiskt handlar om?

11) Lennart Hyland: "Hylands album - ett glatt liv i glada bilder". Hör egentligen inte hemma här eftersom titeln är kliniskt ren från finurlighet. Jag envisas med att ta med den för att den trycker på hur desperat Hyland - en alkoholberoende (dock inte alkoholiserad) arbetsnarkoman, känd för sin arrogans mot medarbetare och sin tidigt begynnande gaggighet - ville frambesvärja glädje.

Inte bara hade han en signaturmelodi som bestod av maniskt lallande, inte bara var han en vuxen man som gav ut boken "Lek med Hyland" och lurade ett helt folk av seriöst arbetande tråkmånsar att utföra dom mest fnoskiga upptåg - han kände dessutom behovet av att TVÅ GÅNGER I EN OCH SAMMA TITEL understryka hur fantastiskt, spralligt, upp-över-öronen-lycklig han var.

Det är nästan lite rörande.

Och naturligtvis patetiskt.

10) Gunilla Pontén: "Tyg och otyg". Oantastligt. Den ultimata titeln på en kläddesigners minnen. Sen är det en annan sak att innehållet omöjligt kan leva upp till underhållningsvärdet i titeln.
9) Anders Gernandt: "Hästminne". Samma sak där. En hästkommentator minns. Alla andra titlar vore att betrakta som tjänstefel.

8) Björn Eriksson: "Björnkramar". Den här är intressantare. Mest för att Björn Eriksson - f.d. polischef och landshövding - så tydligt understryker att även han själv ser sej som en pajas. Frågar man GW Persson m.fl. initierade borde boken f.ö. heta "Björntjänster".

7) Bengt Bedrup: "Torra fakta". Skrevs efter att Bedrup lagt flaskan på hyllan. En klassiker inom nykter-alkoholist-genren. Hör motivmässigt ihop med

6) Ulf Larsson: "Kvartingen som sprängdes". Det är i den Larsson bl.a. berättar om hur han brukade hälla tio liter fulvin i en spann och dricka med slang. Vid ett tillfälle somnade han vid Falcon Crest avsnitt 7 och vaknade vid Falcon Crest avsnitt 9. Vilket alltså innebär att Ulf sovit i exakt två veckor. Vi förutsätter att han fortfarande går och undrar vad som hände i avsnitt 8.
Titeln - syftande på Birger Sjöbergs roman "Kvartetten som sprängdes" - är intressant av ett par orsaker. Dels för att den poängterar vilken anakronistisk figur Ulf Larsson är: han refererar till tjugotalsskalden Sjöberg och han använder begreppet "kvarting". Vilket stämmer väl in på hans kända intressen för Thor Modéen, Casino och att umgås med äldre män.

Sen är det intressant hur man väljer att skriva en historia om sitt livs tragedi - den svåra kampen mot alkoholen och neuroserna - och till varje pris ge den en fiffig titel. Det för oss in på

5) Jörgen Nilsson: "En crossad dröm". Den tragiska historien om en lovande motocrossförare som blir förlamad av en svår olycka. Vet inte om den putslustiga titeln understryker eller tar bort tragiken. Gissar på det första.

4) Gösta Krantz: "Krantz från glädjevården". Krantz är den äggformade i Casino-gänget, känd från gamla Razzel-sketcher och som Ulf Larssons bäste/ ende vän (dom andra övergav honom ju när han hetsbantade).

Titeln associerar till en gammal Albert Engström-anekdot om en fattigvårdsinspektör med namnet Krantz som kommer till en sjukling. När frun säjer till sjuklingen att "Krantz från fattigvården" kommit, svarar sjuklingen "ställ den i farstun, jag är inte död än". Kopplingar till gamla anekdoter ger så klart extra plus i det här sammanhanget. Kombinerat med det inte alls särskilt fyndiga "glädjevården" skapas en näst intill obegriplig ordsammansättning. Gott jobb, Gösta!

3) Charlie Norman: "Musikant med brutet gehör". Nu är vi inne på det riktigt sökta. Vi antar att titeln syftar på Vilhelm Mobergs "Soldat med brutet gevär". Men det finns ju INGEN fonetisk likhet mellan "musikant" och "soldat", och så jävla brutet var väl knappast Charlie Normans gehör att det förtjänade en plats i en titel.

2) Bertil Perrolf: "Sidor till kaffet". Perrolf var känd för en säjer en sak och det var radioprogrammet "Skivor till kaffet", ett program av typen som ingen känt till om det inte vore för radiomonopolet som hindrade andra program från att sändas (det gick ut på att Perrolf gick runt på olika arbetsplatser och gjorde målande beskrivningar av färgerna i fikarummet och lät jobbarna önska låtar - det brukade hinnas med typ tre låtar på en timme). En bok består av sidor.

And put your hands together...
1) Robert Wells: "Mitt liv som komphund". Wells är ungefär lika glad för vitsar (minns julshowen Jingle Wells, som jag misstänker enbart kom till stånd för att Robert gillade titeln) som för att låta jobbig musik möta annan jobbig musik där man minst anar - och vill - det.

Och det här är en sån titel som nästan tangerar "Yr eunuck åsså en me´ stålar". Okej, jag ser att där finns en koppling till en Lasse Hallström-film, men jag måste fundera en god stund till innan jag ser associationen kompa-kamphund. Det blir liksom vitskaka på vitskaka som ger ganska exakt samma känsla av övermättnad som en Robert Wells-show.

Grattis till förstaplatsen, Wells! Du förtjänar den!

(Långt) utanför listan: min vän och kollega Valle Westesson brukar ta upp Glenn Hyséns "Hyss och allvar med Glenn Hysén" - en titel som borde stoppats redan innan den nådde Glenns mun. Främst för att vuxna karlar inte ska prata om sina "hyss", men också för att jag vägrar att tro att den innehåller nåt allvar. Och som finurlighet betraktad så har man rätt att kräva lite mer av en göteborgare.

10 kommentarer:

Anonym sa...

Jag antar att du utelämnade Monica Zetterlunds Hågkomster ur ett dåligt minne för att den inte alluderar - men vitsig är den, och en täckande programförklaring för boken: skrönor och dåligt självförtroende.
Gubben Far

Holmgren sa...

Apropå den f d polischefens memoarer: Med risk för att vara ute och cykla undrar jag om det ändå inte är så att "björnkram" är ett ganska positivt ord. En kram man kan tänkas få av nån björnlik farsa, typ Cornelis Vreeswijk, så som vi alla tänker oss honom. Hade Björn döpt sin bok till "Björntjänst" hade det ju varit en annan femma.

Kalle Lind sa...

Holmgren: du har rätt. Jag vart förvirrad. Det är ändrat i texten. För den som läser nu är det din kommentar som framstår som konstig.

fredrik i sa...

Jag har sent omsider hittat till den här bloggen och roar mig kungligt. Mycket underhållande!

Och apropå Robert Wells och komphunden - visst syftar titeln också på den slående likheten mellan Robban och den där pianohunden i Mupparna? Jag har för mig att han hette Rolf eller något liknande.

Rimbloggaren sa...

Det är ju inte någon memoar men apropå Povel...han har gett ut en kåserisamling vid namn "Min ordkynniga penna". Vitsigt!

Godiva sa...

Roligt, roligt inlägg! Räddade min kväll!

Peter Barlach sa...

Hittade hit tack vare Godiva. Oss emellan brukar jag inte läsa alla hennes länkar hit och dit, men detta läste jag från pärm till pärm eller vad det kan heta. MYCKET bra. Tack. Återkommer.

/Peter

PS: Om du ska läsa lika mycket text på min blogg som jag just läst i din får du börja nånstans i november.

Huskorset sa...

Jag tackar också Godiva för hithittning och tänker liksom Barlach återvända. Mycket bra!

Vill gärna passa på att slå ett slag för memoartiteln "Jag, Kulle". Pompöst, självgott och vitsigt i en härlig blandning.
Bästa hälsningar Huskorset

Mårten sa...

Min favorit är Isaac Asimovs memoarer som heter "I Asimov", vilket både alluderar till en bok han själv skrivit, alluderar till hans namn och är vitsigt.

Pengi Pengi sa...

Nja... "komphund" är en ganska vanlig benämning på en musiker som förtjänar sitt levebröd på att kompa etablerade artister. Jämför t.ex "slitvarg". Tveksamt om Wells hade några andra tankar bakom sitt användande av ordet, men man vet förstås aldrig.
Handlade inte boken dessutom mest om tiden innan Rhapsody? Har för mig att det var mycket prat om hur han hängde ut Carola som diva et.c.