Tyck om Tyck om TV.

Så har jag då äntligen beställt fram och matat i mej samtliga avsnitt av teveserien Tyck om TV, som SVT sände åtta gånger under 1989. Programledare: Staffan Dopping.Gissningsvis har han klippt sej sen dess.

Idén med programmet var alltså att folk skulle få tycka vad de ville om de program som sändes i TV, dvs SVT (TV3 hade visserligen satt igång sina sändningar, vilket man mycket smidigt inte låtsas om genom att uppmana tittarna att bara tycka om program "som alla kan se").

Tyckandet kunde utföras via brev, telefonsvarare - och Tyck om TV-automater, ett slags fotoatomatliknande bås som sattes upp i fem TV-hus i landet. Redaktionens egen förtjusning i uppfinningen går inte att ta miste på; tre-fem minuter per program läggs på att förklara hur man väntar tills det blir ledigt, sen går in, sätter sej på en "pall", trycker på knappen "spela in" och sen säjer vad man tycker.

Dopping kommenterar bl.a. automaten med fraserna "det är busenkelt", "varsågod och tyck" samt "visst är det spännande - det första magiska mötet med ett nytt kommunikationsmedel".

Vad tycker då folk? Till att börja med är de påfallande positiva till allt som visas i teve. Är folk upprörda, så är det främst för att Sköna söndag, Fräcka fredag eller Rekord-magazinet läggs ner. (Värt att notera är att Tyck om TV gjordes av Malmö-TV, liksom de tre nämnda programmen.)

Sköna söndags Catrin Jacobs - som enligt egen utsago var den som införde glamour i Sveriges television - förklarar att hon slutar för att "jag känner en livslängtan va och en längtan att leva i verkligheten". Hon "hoppas kunna komma tillbaka med något ännu bättre". Hon drar sej inte heller för att recensera sitt eget bemötande av kritiken mot programmets ytlighet: "Det klarade jag bra tycker jag".

När även Varuhuset ska läggas ner har en kvinna i Upplands-Väsby den goda smaken att skriva en dikt:

När Varuhuset tog slut
visste jag varken in eller ut
En sorg så stor och svår
att jag faktiskt fällde en tår
Var är dom nu - Sara, Bengt, Margareta?
Jag blir tvungen att efter dem leta
Mina vänner under så lång tid
som ger en skratt och sådan frid
Nej, tillbaka med Varuhuset i Kanal 1
för det var det bästa jag någonsin sett

Det är över huvud taget ett väldigt självgott Sveriges television som visar upp sej. Allan Schulman - idag mest känd för att vara pappa åt två narcissistiska bloggare, en gång Hylands koleriske producent - är visserligen besviken över att SVT inte velat uppmärksamma Hylands sjuttiårsdag med en direktsändning från hans födelsefirande (dom sände bara en flera timmar lång dokumentärserie) och flera är upprörda över att SVT sände "Streets of San Fransisco" (med Michael Douglas och Karl Malden) eftersom den "är gammal".

Men annars går Tyck om TV mycket ut på att Jan Guillou får lyssna på beröm på telefonsvararen och sen kommentera det. Det gör han ganska gärna.

Gällande några saker hettar det dock till:

1) Sporten. Ett par åldermän har varsin udda synpunkt - "låt oss slippa de många kameraväxlingarna i sportevenemangen", "sportkommentatorerna är så duktiga att de bör klara sej utan bisittare" - men annars handlar det förstås om sportens utrymme i kanalerna.

En kvinnlig teverecensent ur övre medelklass menar att Wilanders tennismatcher tar "en arbetsdag" av tevetid och att "människor har inte - bör inte ha - den tiden".

2) Bakgrundsmusiken. Detta gäller särskilt programmet "Sigma" (i Helt Apropås tappning "Smegma"). För att uttrycka det lika stolpigt som Dopping: "det tycks vara många som är intresserade av den populärvetenskapliga blandningen i Sigma" - dock har man lagt störande musik på reportagen.

Redaktören för Sigma får försvara sej och lugnar publiken med att han gått igenom reportagen i säsongens tre avslutande program och det finns "inte så kraftiga musikeffekter i dem".

3) Likheten mellan Aktuellt och Rapport. En brevskrivare menar att "Rapport med Bengt Öste räcker väl, men kunde vara lite längre" (som väl är ett kontradiktivt påstående?).

Och Valrhona-chokladets härförare på jorden, Svenskans dåvarande tevekrönikör Kerstin Hallert, får möta Aktuellts dåvarande chef Lars Weiss (i JÄTTEstort skägg).

Förutom att Hallert konsekvent uttalar Kissinger "Kiss-Inger" (högst oavsiktligt), så uppstår lite humor när hon börjar tjafsa om hur "statstelevisionen" behandlar "fru Thatcher" (högst avsiktligt) och bara intervjuar engelska människor "i slummen" "som fått det sämre" istället för att intervjua börsmäklare.

När Weiss försynt påpekar att hon politiserar, svarar Hallert med patenterad jag-har-mer-självförtroende-än-mina-tankar-har-täckning-för-syrlighet: "Det är JAG som politiserar? DET var intressant!"

Och exakt DÄR avbryter Dopping diskussionen för att förklara hur Tyck om TV-automaterna fungerar.

4) Våldet. Särskilt upprörda är folk över att "Läderlappen och Robin" sänds på barnvänlig tid. Det har bla. gjort att en brevskrivares son Charlie blivit aggressiv. Dopping gör ett experiment genom att låta barn på Förskolan Kamelen lyssna på signaturen - och genast börjar pojkarna fäktas och brottas.

Trots allt är debatten relativt sansad och belackarna trycker inte på förbud utan på att programmet sänds för tidigt och borde vara svensktextat så att ungarna förstår att Batman är god.

5) Drogerna. Här blir det så klart intressantare. En kvinna som jag gissar är frireligiös (hon har åtminstone frireligiösa glasögon) lägger ut texten om SVT:s långfilmer i Tyck om TV-automaten:

Samma fenomen: rollinnehavarna missbrukar droger... Det sniffas kokain och det injiceras heroin eller amfetamin. Hasch är också en av dom droger som visas ofta, ofta... Varför är det inga fler som skriker STOPP till detta vansinne?... Där vi kväll efter kväll får se ett förhärligande av dom droger som i verkliga livet bara leder åt ett håll: KÄPPRÄTT ÅT HELVETE!

Filmen hon syftar på är A Star Is Born, där Kris Kristofferson som bekant spelar en rejält nerknarkad rockstjärna. Den borde alltså enligt glasögontanten inte visats.

Istället har hon en konkret idé på vad Sveriges television borde göra istället: ägna dagliga 10-15 minuter, på bästa sändningstid, åt att upplysa om narkotikans fördärv.

Kvinnan är inte ensam om att reagera på droger. En tonårstjej i en Tyck om TV-automat uttrycker sej verbalt och initierat:

Även i Varuhuset tog dom upp ämnet droger då... Jag tycker serien visade ganska bra hur föräldrar ska hjälpa barn med droger... Och själv tyckte jag Rune och Margareta klarade det ganska bra att hjälpa Sara ...

Mest upprörd är den till studion inbjudna folkpartisten - och "folkhälsoarbetaren" - Barbro Westerholm, som får möta Lars Molin och klaga över att det dricks för mycket sprit i Tre kärlekar. Hon tycker det är beklagligt att sprit "glorifieras" i serien och att "man tar fram berusningen som någonting positivt". Problemet är framför allt att Tre kärlekar "är så bra":

Det här ger människor en ursäkt för att inte ändra sitt umgänge med alkoholen.

Molin plirar bak glasögon och säjer på släpig norrländska att han "sysslar med dramatik" och undrar försynt om "nästa steg skulle vara att jag tog bort alla fula människor, alla handikappade?"

Och mitt i röran av folk som tycker, folk som tycker det är kul att se sitt namn i teve, folk som tycker Tyck om TV-automaterna verkar fräsiga, folk som tycker det är mödan värt att påpeka att man tycker nåt är bra, folk som upprörs över att film skildrar verklighet, folk som tycker "det är för mycket innehåll" i Oldsbergs talkshow och "för mycket elände" i nyheterna, programledare som formulerar sej och är lite för förtjusta i sin Tyck om TV-apparat, jätteful grafik och en irriterande känsla av att alla är så jävla nöjda med saker som uppenbarligen är dåliga, framstår Molin onekligen som The Voice of Reason. Så var han också en man med ett skägg.