Anklagad av kvällspressen för grymhet och finesslöshet.

I Malmö finns en tidning som heter Kvällsposten. I den skriver en man som heter Per Hägred. I måndagens edition redogjorde han för innehållet i min bok "Människor det varit synd om" på ett sätt som jag uppfattade som - i korthet - nyanslöst, okunnigt, felaktigt, hycklande, dubbelmoraliskt, ohederligt och illvilligt. Jag har därför mejlat hans redaktion med begäran om replik. Så här 24 timmar senare har jag inte fått svar.

Fullt medveten om att låta som en snarstucken och tunnhudad stackare som inte kan ta kritik men själv gärna sticker ut hakan, tar jag ändå risken. Det finns för mycket principiella saker att anmärka på i Hägreds argumentation.

Hägreds tankespån kan man ta del av här.

Min replik ser ut så här:

Per Hägred ägnar min nyutkomna krönikesamling ”Människor det varit synd om” en hel kolumn (KvP 20/4 09). Han påstår att den är elak och finesslös – han använder rentav ord som ”ondska” och ”grym”. Som exempel håller han fram en text där jag påpekar det lätt självgoda i att Lasse Berghagen till en antologi över den svenska lyrikskatten valde tre dikter av sej själv.

Jag ska bara som hastigt påpeka det ironiska i att en kvällstidningsjournalist, vars hela livsluft utgår från konflikter och skandaler, över huvud taget tar till moraliserande brösttoner.

Jag ska bara skumma förbi det faktum att Per Hägred har synpunkter på att jag – i min komiskt syftande framställning – inte tar med alla nyanser, samtidigt som han illustrerar sin skenbart sakliga krönika med en bild på mej in character från teveserien Hej rymden!, spelande en dumbom, görande en grimas. Givetvis utan att påpeka detta.

Och jag ska bara precis nämna att användandet av ordet ”ondska” så klart är en spottloska i ansiktet på alla som verkligen utsatts för ondska. Lars Berghagen tål nog att en lönnfet trettitreåring i Skåne ger honom några tjuvnyp i en obskyr bok. Att sparka på Berghagen är knappast att sparka neråt.

Det finns ett allvarligare problem här än att en författare känner sej stött av ett illvilligt omdöme.

Problemet är att vi inte lever i en alldeles snäll värld. Även en nöjesjournalist kan, om han bläddrar igenom resten av tidningen, konstatera detta. Folk gör dumma saker mot varandra och sej själva, överallt och hela tiden. Det måste stundom vara humoristers rätt att kommentera detta, att belysa dumheten genom att överdriva den, groteskifiera den, rentav göra sej till en del av den. På samma vis som det är reportrars, ledarskribenters, politikers, dramatikers, författares.

Men ändå finns en föreställning om att humor ska vara en fredad zon, ett slags andningshål där man inte ska behöva bli påmind om världens otäckheter. Men märk mina ord: det finns ingen lag eller statlig rekommendation som påbjuder detta. Humorister måste få tillgång till samma verktygslådor som andra som kommenterar världen omkring dem.

Populistiska media har på sistone vädrat blod i samband med SVT:s roast-försök ”Grillad”. Sticker man upp ett blött finger i luften kan man tolka det som att ”allmänheten” är trött på elakheter och trängtar efter snällhet. Vilket inte är en högoddsare; ställd inför risken att bli citerad är det väldigt få som säjer sej älska elakheter.

Alltså har man trummat igång en hetsjakt mot grillare och rostare och skämtare som dristar sej till att utmana smakgränserna, en hetsjakt som luktar otäckt mycket moralpanik och som har väldigt lite med snällhet från skandalreportrarnas sida att göra.

Menar man allvar med sin vilja att sprida snällhet, låter man naturligtvis bli att alls kommentera en bok som man uppfattar som elak och därmed sprida ordet om denna grymma och ondskefulla skrift. Risken att Berghagen läser Kvällsposten är betydligt större än att han trillar över min bok.

När man nu, lite överdrivet, försöker samla en folkig opinion mot Den Grasserande Elakheten Inom Svensk Humor är man farligt nära att ropa på censur och självcensur – begrepp med dålig klang i ett demokratiskt tänkande. Det är inte bara obehagligt utan också djupt historielöst.

Stundom skrivs hyllande kultursidesartiklar om satiriker i ett historiskt perspektiv – Jonathan Swift, Voltaire, HB Palmaer, Karl Gerhard, Tom Lehrer, Lenny Bruce – där det alltid framhålls vilka samhällets utmanare de varit. Men långt mycket mer än furstar och regeringar utmanade dessa Den Goda Smaken, de självutnämnda smakdomarna, de som försökte brännmärka och stämpla avvikande åsikter och plumpheter som ondskefulla.

Och nej, jag jämför inte mina egna trivialiteter med denna skara män som förändrat världen, men den som tror att allt de levererade var Finessrikt och Livsviktigt är felunderrättad.

Elakheter har alltid ett existensberättigande, ibland komiska kvaliteter och då och då ett konstnärligt värde. Reportrar och fria ordets förkämpar kunde hellre ägna sej åt att förstå och förklara dem än att fördöma dem.