En av de bästa svenska filmer som gjorts är förstås "Picassos äventyr". Även med internationella mått mätt är det en ovanligt storslagen orgie i komiska, scenografiska och historiska infall, "en ovanligt talangfull lokalrevy i Arboga" enligt AB:s framlidne dönicke Jurgen Schildt men en veritabel terrygilliamsk hyllning till fantasin, konsten och människan enligt nyktrare bedömare.
För första och endaste gången försökte succéduon Hasseåtage medvetet nå en internationell publik - bland annat därför är alla repliker på gibbrish eller onomatopoetiska - med skiftande resultat. Det blev en jättesuccé i Ungern, där den fortfarande visas årligen på särskilda festivaler, men -
i Frankrike begrep man sig inte alls på deras humor, utan blev förbannade över att de var så respektlösa mot den Store Mästaren och Konstnären. (Göran Tonström, "Hasse & Tage och deras Svenska Ord").
Det är ett fascinerande faktum att Pierre och Colette och gänget blev så ilskna över att någon lekte med Picasso-myten - särskilt som få människor på jorden verkar ha varit större rövhål i det privata än Pablo Diego José Francisco de Paula Juan Nepomuceno Maria de los Remedios Cipriano Santìsima Trinidad Ruiz y Picasso.
När Picasso äntligen dog 1973 vägrade hans exfru Jacqueline att låta deras gemensamma barn besöka begravningen. Sonsonen Pablito tog lite teatraliskt livet av sej med gift på begravningsdagen. Sonen Paulo blandmissbrukade ihjäl sej. Exälskarinnan Marie-Thérèse hängde sej. Och Jacqueline själv sköt sej i huvet.
Det kan möjligen skyllas på att Picasso gärna hängde med neurotiker. I någon mån måste man nog också skylla på Picasso, som metodiskt bröt ner alla människor omkring sej, och i synnerhet dem han också låg med.
Han hämnades på sin målande exfru - som gjort misstaget att gifta sej med en annan efter att Picasso varit otrogen mot henne - genom att skrämma konsthandlarna från henne.
Han gifte sej med sin älskarinna bakom ryggen på sina barns mor för att undanhålla dem från arvet.
Han föraktade sin älskarinna - med den något halta motiveringen "jag hatar sjuka kvinnor" - sen hon blivit sjuk av att ha fött hans barn.
Han straffade den enda kvinna han verkligen älskade genom att bränna henne på kinden med cigaretter. Hennes brott? Att inte älska honom.
Men visst, mellan varven gjorde han några sjyssta bilder. Och på kuppen blir man alltså oantastlig i Jeans och Antionettes ögon.
Vad var det grodlårsmaffian blev så upprörd över? Att Hasseåtage satte kortbyxor på Geniet och antydde att han med tiden blev en tavelindustri? Att Gösta Ekman framställer en bräcklig man som Chaplin-snubblar sej genom en värld han inte begriper? Blir tyskarna sura för att man påstår att Hitler var nazist?
"1000 kärleksfulla lögner" är en av filmens underrubriker. Efter att ha läst några rader i Picassos biografi är det mest upprörande faktiskt att någon använt ordet "käreksfull" i samma sammanhang som Picasso.
torsdag 9 april 2009
Skratta Picasso!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
11 kommentarer:
Håller med, håller med. Ett mästerverk som får på tok för lite beröm nuförtiden. Vissa bitar är obetalbart roliga - "Alice, be talkless!" (kan det ha varit ett gammalt brittiskt skämt som Bernard Cribbins själv hade med sig till inspelningen?). Andra bitar är obeskrivligt vackra - när Picasso löses upp i filmjölk. Lena Nymans sång på finska är en annan bra bit.
Kanske är den bara lite ojämn? Det är lite improviserad de Geer-Bergenstråhle-estetik över skådespeleriet ibland. Är vissa bitar lite fyrkantigt revymässiga mer än filmiska? Skämtet med tåget som avgår på tvären är överraskande, men faktiskt inte särskilt roligt. Men oj vad det måste ha kostat.
Fransoser, dem är väl ingen som har brytt sig om sedan Napoleon dog ungefär (ens här i sverige där napoleons generalers ättlingar åtnjuter kunglig ställning).
Och det är väl också därför de är så tjuriga.
Vad gäller Picasso: Alla stora män är skitstövlar.
Jag gillade filmen men den kändes som om den skulle ha bearbetats mer.
Dåligt med youtube-länkande här. Av upphovsrättsskäl eller att det ska ta fokus från texten?
The modern lovers - Pablo Picasso
http://www.youtube.com/watch?v=fYAcX9hA_ak
"some people try to pick up girls
and get called an asshole
this never happened to pablo picasso
he could walk down your street
and girls could not resist to stare
and so pablo picasso was never called an asshole"
Bra film men är inte Äppelkriget strået vassare än Picassos äventyr?
Nja, kan inte hålla med i panegyriken. Dels hade filmen tjänat på att klippas ner en halvtimme, dels är beskrivningen av fransmännens avståndstagande oerhört osaklig.
Att Hasse och Tages humor inte gick hem i Frankrike berodde mer på att fransmännen visste vem Picasso var och hade betydligt mer koll på hans biografi än halvbildade svenskar. Med andra ord, filmen fungerade för de som hade ytlig koll, för de som visste mer var den bara löjlig.
Vad avser Picassos mänskliga tillkortakommanden är det sant att han inte var en sympatisk person, han var extremt egocentrisk likt andra stora konstnärer.
Äppelkriget är en antidemokratisk film. Folket röstar fel efter att ha blivit mutade med vimplar, så det är okej att bättre vetande sätter sig över deras beslut.
Allvarligt.
Torgny m.fl.: tyck vad ni vill. Picassos äventyr är en film som ingen annan, ett fullkomligt unikt konstverk. Ostyrigt, ojämnt, associativt, men så sjukt rikt på infall, färger, historia, trams, vemod, whatever - kort sagt omjämförlig.
Picassos äventyr är en film som, likt Andy Kaufman-filmen Man on the moon, bryr sej mindre om biografin och mer om tolkningen. Milos Forman gjorde en film om Andy Kaufman som var som Kaufman själv: opålitlig, mångbottnad, ett enda stort prank (allt man uppfattar som biografiskt korrekt är egentligen tvärtom: Danny DeVito spelar George Shapiro, George Shapiro spelar en klubbägare, någon annan spelar Danny DeVito).
Hasseåtage gjorde en film om Picasso som förhåller sej till Picassos liv som kubismen till verkligheten. Det torde egentligen inte ha med detaljkunskaper att göra om man tar till sej eller ej. Fransmännen (om vi för ett ögonblick tillåter oss att se dem som en homogen grupp) tyckte principiellt illa om att man, som det uppfattades, drev med Picasso-myten. Min poäng är att även om så vore fallet så tål nog Picasso att både skrattas åt och pissas på.
Johan: dumheter.
Den maoistiska tidningen Clarté var 1971 också missnöjd med Äppelkriget: istället för folkets resning lät Hasseåtage naturen och häxorna döda kapitalisterna!
Det är ett knastertorrt sätt att titta på en film som så uppenbart är en hommage till naturen och fantasin.
Lysande film, en av de bästa svenska filmer som gjorts. Så detaljrik och späckad med kulturhistoriska referenser att man upptäcker nya saker varje gång man ser den.
Jag skulle gärna vilja se de bortklippta scenerna, där man bland annat lät änder spela nazister.
Farkosterna som går på tvären är ju knasbra.
Enligt mig den bästa och mest sammanhållna av HasseåTages filmer (vid sidan av Att angöra...) trots att den spretar och har sig. De flesta av deras andra filmer har bra och roliga delar men faller samman som helhet betraktat. Om man nu kan uttrycka sig så. Den sista delen om den kommersialiserade/massproducerande Picasso är dock alltför seg och lite löjlig, trots att Lena förgyller den.
Du menade väl: "...så tål nog Picasso att både skrattas åt och SK-issas på."
"Picassos äventyr" är lätt en av Sveriges genom tidernas bästa filmer. Att med humor som verktyg bygga en historia kring några av 1900-talets största sanningar och myter är genialiskt. Filmen står så långt över majoriteten av annan svensk komedi, eller samhällsanalys också för den delen. Borde visas på SVT varje julafton, i stället för Disneys reaktionära dravel.
Skicka en kommentar