torsdag 30 juli 2009

Farbror Sven sitter där och pratar.

Jag har läst en mossig bok. Det är inget ovanligt i mitt liv, men jag har läst en ovanligt mossig bok. Den är skriven av Sven Jerring, handlar om Sven Jerring och gavs ut 1949. Då hade han redan gjort radioprogrammet Barnens brevlåda i tjugofyra år. Det skulle hålla på till 1974 och blev på så vis världens längst pågående barnprogram.

För er som inte kan er nysstidshistoria: Sven Jerring var vår förste radioidol. Han kommenterade sport, vilket mot alla odds har visat sej vara en väg till berömmelse även senare. Han gjorde också alla andra typer av radioprogram, lustigt nog också detta "barnprogram". Själv hade han inga barn eftersom han var ungkarl (vilket jag gissar var en dåtida eufemism för bög).

Jag har aldrig hört Barnens brevlåda och av Jerrings egen beskrivning att döma hade nog inte mitt liv blivit rikare om jag gjort det. Barn kom och sjöng visor, brev från barn lästes upp och Jerring läste upp långa listor på sjuka barn. Som det så ofta heter i de här spalterna: behjärtansvärt ja, underhållande nej.

Boken fungerar dock som tidsmaskin. 1949 var det tydligen helt normalt att döpa ett kapitel i en folklig bok till "Barnfarbrors antecedentia" och räkna med att folk förstod. Radioprogrammet som beskrivs var en folklig angelägenhet och Sven Jerring - farbror Sven kallad - en ansvarstagande folkhemshjälte.

Ett kapitel i boken handlar om vikten av att inte använda kraftuttryck. Ett annat om alla insamlngar som gjordes i programmet till sjuka barn. I ett annat resonerar farbror Sven om hur han bemöter barnens utsagor i de brev han fått:

"I dag har vi lärt oss trafikreglerna det var en polis som undervisade oss." Bra! Glöm dem inte. Se alltid noga upp!

"Vi skall ha en utfärd till Köpenhamn, när det blir sommar." Utmärkt tillfälle att tala allvarligt om samhörigheten mellan de nordiska länderna.


Men programmet bestod inte bara av en gammal mans förnumstigheter. Det bestod också av en gammal mans hejdlösa skämtande - dock inom anständighetens gränser och helst på barnens bekostnad:

"Jag har fått en klarinett och en kompass och en karta, som hör till." En klarinett med kompass och en karta som tillbehör! - jag ger mig hän åt vildsinta fantasier om den klarinettblåsande unge orienterarens framfart i markerna.

Exakt hur vildsinta farbror Svens fantasier var kan vi bara gissa oss till. Men ett avancerat antagande är: inte så vildsinta. 1949 kunde man trots allt inte tillåta sej att ha hur kul som helst. Inte i radio. Och inte om man var barn. Och inte utan att också få en lektion i vikten av det nordiska samarbetet.

Men den ofullbordade dikten från ett döende barn till farbror Sven får så klart också mitt cyniska förhärdade hjärta att smälta. Det är mycket sorgligt med barn som dör. Det är extra sorgligt med barn som dör med en gammal knarrig sportkommentator i sina sista tankar:

Jag frågar en ängel: Vad är det för stad?
Stockholm, han svarar. Då blir jag så glad,
för då har jag här någonstans en vän-
Ack säg, får jag vinka till Farbror Sven!
Och Farbror Sven vinkar upp och mot mig ler.
Jag drömde så, Farbror Sven för


Längre kom inte dikten. Den tioåriga författarinnans hjärta stannade där.

Det fanns ett annat Sverige en gång. Ett brunmurrigt land där radiopratare såg sej som omhändertagande folkmagistrar och folket såg dem på samma vis. Ett land där ett folk samlade sej för att höra lillgamla barn sjunga falskt, vänligt tillrättavisade av en man som uttryckte sej sirligt. Ett på sitt vis makalöst tråkigt land som jag är glad över att ha sluppit.

Men också ett land där folk satt och skrev ner adresserna till alla sjuka barn för att kunna skicka kantstötta veckotidningar till dem. Och där tioåriga flickor kunde skriva kärleksbrev till gamla män och gamla män kunde publicera dem utan att nån tyckte det var suspekt.

16 kommentarer:

IFLML sa...

fint skrivet. Här blir man sentimental

blaskagg sa...

Ja, fint. Tack.

dr. No sa...

Anders glenmark hittar inte alls på ord; han säger "vad gör man med en söndagmorgon" på italienska eller spanska eller något.

Clas sa...

Men Efraim Alexander... stod där inte något om denna "varelse", som var Sven Jerring med en penna instoppad i munnen så att alla s-ljud blev till sch och därför blev det ett standardskämt långt in på 60-talet att imitera Farbror Schven.

Jo jag hörde Barnens Brevlåda som liten - på Torsdagar. Därför hör jag alltid Sven Jerrings röst i mitt inre när jag äter pannkakor.

"Goddag på er pojkar och flickor", inleddes varje program.

emil sa...

på tal om något annat: kan du inte smuggla ut hej rymden till youtube? skulle vara så fint.

Gubben Far sa...

Ja hur var det med Sven Jerrings sexliv? Finns där hemligheter som radiosverige enades om att hålla tyst om lika envist som hovet om Gustaf V:s? Om Farbror Sven var lika stor som de säger och Sverige är ett kulturland med pretention borde väl en uttömmande biografi vara skriven vid det här laget?

Tobe sa...

Jag vet ingenting om farbror Svens sexliv, huruvida han var bög eller pedofil vet nog inte Kalle heller, även om han undrar det ena öppet och insinuerar det andra (om jag förstår rätt?). Jag är dock ganska säker på att han till slut gifte sig sent i livet, vad det nu betyder..

Jag kommer dock ihåg en klasskamrat (det måste varit i slutet på 60-talet) som var med i brevlådan. Hon var mäkta stolt för detta, problemet var förstås att vi andra (i klassen) inte hade en susning om vad det var för program, så skrytfaktorn var extremt låg. Vår lärarinna var dock väldigt imponerad.

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin lyssnade på programmet i min barndom. Men det är väl iofs inte konstigt, jag antar att målgruppen egentligen inte var barn. Barn brukar ju inte, som anhöriga och artiga vuxna, med jämnmod stå ut med falsksång och andra undermåliga uppträdanden av jämnåriga.

Rilles sa...

Han var kanske bög, vad vet jag men då och då var han faktiskt gift -
Jerring var gift 1929-37 med bokillustratören Yvonne Millde och från 1972 med Barbro Wessel.

Walker sa...

Farbror Sven var långt före min tid som barnprogramskonusment, men givetvis hört hans knastertorra stämma i senare tv & radioprogram.

Hur tänkte SR när de gav Jerring ansvar för barnradion? Borde inte den unge och sprallige Lennart Hyland passat bättre?

Kalle Lind sa...

Dr No: håll dej till ämnet. Jag gissar att du syftar på nåt raljant och tarvligt jag sagt i ett radioprogram. Ibland måste man tulla lite på sanningen för att vinna komiska poänger.

Emil: hm. Får tas i begrundande.

Gubben Far: Nils-Olof Franzén - dubbelaktuell på bloggen den här veckan i och med Agaton Sax - har skrivit en ganska torr biografi över Jerring. På gentlemannens vis skrev han dock inte en rad om Jerrings privatliv.

Tobe: nej nej, jag varken påstår eller insinuerar. Jag gissar att han var homo (och inte för att det är nåt fel med det) och antar att den sortens förtrolighet mellan gammal man och små barn idag hade TOLKATS annorlunda. Det sista håller jag för tragiskt. En manlig vän till mej fick inte byta blöjor på flickorna när han jobbade på dagis.

Rilles: vilket väl i o f s inte bevisar nåt. Karl Gerhard var också gift tre gånger och det gör honom verkligen inte mindre gay. Det KAN ju handla om bisexualitet och/eller förtryckt homofili (det var trots allt förbjudet och sinnessjukförklarat). Men jag har verkligen ingen aning i Jerrings fall. Det var mest ett skämt.

Walker: Jerring var några decennier äldre än Hyland. När Barnens brevlåda satte igång 1925 gick Hyland kvar i pappslöjden. För övrigt pratade Hyland ibland med barn, det fanns t o m en särskild barnhörna. Det jag har hört av de samtalen är läskigt ovanifrån och huvudklappande.

Walker sa...

Tänkte mer att hippe Hyland borde ha tagit över barnblocket på 40-50-talet. Att Jerring fick leda programmet ända in på 70-talet är ett mysterium. Det är ungefär som att Erik Fichtelius än idag skulle leda barnprogrammet Kartonghuset.

dr. No sa...

men det är ju aldrig fel med en sucker-punch, å andra sidan.

Gubben Far sa...

Kul att höra att Jerring var gift. Nu kan jag sova lugnt igen. Och tänka på Gerhard och Jerring och den märkliga tid då man kunde vara bög utan att vara ungkarl och ungkarl utan att tros vara bög.

Computress sa...

Lite OT, men jag tycker inte Hyland hade varit bättre i Barnens Brevlåda. Ni förstår varför efter at ha sett detta:
http://www.youtube.com/watch?v=1NsGtG__ea0

Inger Nilsson ÄGER verkligen Hyland, som framstår som just den lika överförfriskade som överlägsne skitgubbe han är.

Underbar blogg förresten, Kalle! Har bokmärkat den i vävprogrammet för framtida bruk. :)

Anonym sa...

Dessutom var han sadistisk pedofil på riktigt. FAKTA

Han får äcklet hos Lisbeth Salander att framstå som normal.

Anonym sa...

Skulle vilja veta mera om den senaste kommentaren. Har fångat upp ett rykte att han skulle förgripit sig på barn redan i början av 1930-talet. En flicka som sederma blev känd sångerska.