fredag 24 juli 2009

Sara Lidmans 120 sista dagar.


Martin Kristenson skriver som vanligt en sjukt välresearchad och initierad artikel i tidningen Kapten Stofil, som jag förutsätter att ni alla läser och memorerar. Utifrån SVT:s satsning på skräckfilm sommaren 72 tecknar han en bild av den svenska moralpaniken och hysterin som exploderade med Studio S famösa "Vem behöver video?"-sändning 1980 (som jag f.ö. själv skriver om i "Människor det varit synd om").

Jag är några år för ung - believe it or not - för just skräcksommaren 72 (däremot minns jag förstås skräcksommaren 82 tydligt), men känner igen tongångarna från min egen torftiga barndom och fenomen jag fördjupat mej i tidigare (t.ex. häxjakten på serier eller idiotier om knark och hårdrock).

Bland alla fnoskiga citat Kristenson luskat fram - Härnösands och Stockholms tingsrätter slog i början av åttitalet fast att även zombies bör räknas som människor i förråande våldsskildringar, en centerpartist skrev till radiochefen 1972 efter att en tant kastat ut en julgran från åttonde våningen i en julkalender - fastnar jag särskilt för ett.

Det är signerat Sara Lidman. Det handlar om filmen Saló eller Sodoms 120 sista dagar.Lidman vet jag ganska lite om. Jag känner till att hon låg med Ivar Lo, gillade Vietnam, talade på gruvarbetarstrejker och skrev romaner om västerbottniskt fattigfolk. Säkert behjärtansvärt. Alldeles verklighetsförankrad var hon dock inte, vilket snart ska framgå.

Saló vet jag desto mera om. Det är den läskigaste film jag sett. På allvar. Jag såg den efter att i flera år ha matats med rykten om hur kompisar som sett den börjat gråta eller hur Eslövs tuffaste tuffing Målar-Henke bjöd folk på chokladpudding när han visade den.

Jag trodde att det skulle vara en splatterfilm. Det var den mest kompromisslösa konsekventa nerstigning i helvetet jag sett. I två timmar följer regissör Pasolini, med närmast dokumentärt registrerande kamera, hur några fascistiska generaler våldtar, förnedrar, torterar och tvingar ett gäng ungdomar att äta bajs från silverterriner.

Pasolini blev som bekant mördad strax därefter, kanske på uppdrag av italienska staten. En sida av mej kan ha en viss förståelse för den mördare som provocerades av Saló.

En annan sida av mej hånskrattar åt hur Sara Lidman, dessutom fjorton år efter att filmen kom, vägrar förstå att film är på låtsas:

Pasolinis liv och verk har ägnats stor uppmärksamhet, även i Sverige. Nu frågar jag dessa experter vad de vet om inspelningen av filmen "Saló".

Vem är den skådespelare som fråntogs sitt öga?

Hade han gått med på lemlästningen i förväg - eller överraskades han av den under inspelningen?

Hur gestaltade sig hans liv senare - som skådespelare och privat
person?

Man kan ju bara fundera på hur Lidmans verklighetsuppfattning i övrigt såg ut. Borde inte Clint Eastwood sitta i fängelse med tanke på hur många kobojsare han pangat ihjäl? Hur kan Allan Edwall vara med i Åke och hans värld när han dog i Fanny & Alexander? Är det inte konstigt att ingen har sett Karlsson på taket när han flyger omkring så ogenerat i Stockholm?

Var tanten inte författare? Hade hon aldrig reflekterat över att allt som står i böcker inte är sant?

20 kommentarer:

Anonym sa...

HaHaHa, det var banne mig det skojigaste jag läst på länge!
Vilken härlig tant! Hon hade nog hört för många rykten om att den där filmen skulle vara "snuff", precis som New York ripper.

För övrigt minns även jag den skräckfyllda äckelförtjusningen jag kände när vi lyckades få tag i den där rullen i mitten på åttiotalet.

Mycket skvaller hade det varit på skolgården om snuff, naket och bajs.

Definitivt ett hyrval som mina föräldrar inte sanktionerade.

Inte var den speciellt bra heller. Inte för en 14-15åring i Farsta iallafall.

/Matti

Frank Bonnevie sa...

Jag vill tillägga att Sara har ett svårförståeligt och otillgängligt språk. I alla fall i den boken som jag har läst; Oskuldens minut.

Den beskriver granhelvetet.

Anders E sa...

Artikeln finns f.ö. att läsa här:

http://www.tidskrift.nu/artikel.php?Id=6068

Den är fullständigt lysande, men så tillhör jag ju målgruppen också, såsom född 1963. Bästa citatet: "Hysterin sprider sig till andra städer. I mars 1973 slår en mumie till i stockholmsförorten Sätra."

Man kan tillägga att den här tidiga sjuttiotalets skräckvåg inte bara yttrade sig i form av TV och serietidningar, 1972 var också året då de av Torsten Jungstedt sammanställda skräckantologierna "Mannen i svart" och "Stora skräckboken" kom i nyutgåvor. Sannolikt var det ingen slump.

Vertigomannen sa...

Roligt! Har ofta känslan av att de som blir mest upprörda av filmvåld är de verkliga farliga människorna, sådana som balanserar på gränsen till psykos och inte kan skilja fantasi och verklighet...

Det skulle gå att skriva en hel följetong om stollar som fått för sig att specialeffekter är på riktigt:

Charlie Sheen drog en av Guinea pig-filmerna inför rätta som splatterfilm - mer uppenbara silikonkroppar får man ändå leta efter.

Cannibal Holocaust råkade ut för samma sak - ändå kunde de visa foton när filmteamet sitter och fikar med skådisen som en kvart innan hade en påle genom kroppen...

Dock: regissören Joe d'Amato blev faktiskt stämd av en skådis som fått sina specialeffekts-tuttar plågade under inspelningen av Emmanuelle in America: hon hade blivit traumatiserad av upplevelsen trots att det var fejk.

Skulle Lidmans kommentar kunna tolkas så?

(Det mest upprörande med Salo nuförtiden är väl att 13-åriga skådisar är nakna i sexuella situationer: det var bara möjligt på 70-talet.)

Erik sa...

Underbart att du är tillbaka från välförtjänst semester Kalle. Tack för trevlig radiounderhållning under tiden.
Nu väntar egen semester och tre veckors Ett man med ett skägg att bita i när jag återvänder. Något att se fram emot

Hälsningar
Erik

Walker sa...

Stackars Lidman som tror att film är på riktigt, fast hon kanske trodde att Salo var en s.k snuff-film? Även på 70-talet var väl det begreppet ökänt.

Salo-filmen har jag inte sett, men precis som många andra hörde jag många skrönor om filmen från tuffa killar i högstadiet. Salo var t.o.m för mycket för dom.

Claes Gustavsson sa...

Jag är född 1964 och minns skräcksommaren '72 som en höjdpunkt i barndomens TV.

Men när visades "Världsrymden anfaller", Don Siegels lysande rulle? Det måste ha varit i samma veva. Jag var vettskrämd, och njöt av varje minut. Det var den mest omtalade filmen av alla.
Även jag slukade Chock och de andra tidningarna under en tung skräckperiod, igenkänningen här är total. Det där är så stor del av min barndom.

När Nils-Petter visade klipp ur "Exorcisten" 1974 i Filmkrönikan (inte några snälla klipp) var det en helt annan sak, jag blev ordentligt störd. Det var inte roligt, jag blev närmast traumatiserad en tid efteråt. Den var verkligen banbrytande.

Det intressanta med Salò är ju också att den gick upp på svenska biografer mig veterligen utan klipp, det var vi rätt ensamma om i världen. Allt annat förbjöds, eller klipptes sönder och samman.

Att "Cannibal Holocaust" blivit så omtalad är väl dels för att den är sällsynt rå, och att djurplågeriet i filmen är autentiskt – dessutom är den pseudodokumentära stilen som gjord för att man skall tro att "det är på riktigt".

Claes Gustavsson sa...

Kommer nu på att jag skrev ett beundrarbrev till Hans Arnold – och fick ett fint svarsbrev som mamma ramade in. Det enda "fanmail" jag har skrivit.

Och självklart minns jag "Studio S" och "Motorsågsmassakern". Stor förvåning när jag senare såg den och fann den vara i princip helt utan blod, det obehagliga var den råa tonen.

Fast än idag blir (en viss sorts) människor upprörda på samma sätt, Christopher Hart i Daily Mail skriver om Von Triers "Antichrist", naturligtvis utan att ha sett filmen:

http://shorl.com/pyhasadrupibra

Bitten sa...

Min äldste son är född 1972, och han var alltså runt 14 när Sara Lidman kom med den där flippade kommentaren, och redan då var han filmgalen.. Jag skrattade så jag höll på att trilla av stolen och när jag läste upp vad jag skrattade åt, för honom, så skakade han på huvudet och undrade om tanten var på riktigt!!?? Vi pratar fortfarande om det där ibland!! :-)Kul att fler än vi... :-)

Anders E sa...

Claes: Av någon outgrundlig anledning minns jag bergfast att "Världsrymden anfaller" visades samtidigt som OS i Montreal pågick. Sommaren 1976, således. Jodå, visst är den lysande..

Jag drar mig också till minnes att man visade en del annan SF-relaterad skräck vid den här tiden, t.ex. "The Thing from Another World", "Forbidden Planet" och "Them". Inte illa.

Ett ännu äldre skräckfilmsminne för mig är Murnaus "Nosferatu", och jodå, en koll på http://www.svenskfilmdatabas.se/ ger vid handen att den visades i tvåan 30/7 1970. Såg jag den verkligen som sexochetthalvtåring? Tydligen.

Uppriktigt sagt framstår SVT:s långfilmsinköp under den här perioden som verkligt imponerande.

Ozjeppe sa...

Så underbart nörd-nostalgiskt att dela och minnas denna 70-talstid i TV och serietidningar med likasinnade! Den grundlade ju hela min kärlek till skräckkulturen.

Claes: Kul, jag avgudade Hans Arnold och gick på hans utställning i Kungsträdgården runt denna tid! Jag slukade också "Chock", plus ALLA andra skräckisar, "Skräckmagasinet, "Vampirella", "Varulven", "Dracula", "Gravmannen"...

Anders E: Korrekt, TV visade även under denna tid "Flugan", "Varulven", "Dr. Jekyll & Mr. Hyde", "Godzillas son", och "Giganternas kamp" (1 million years b.c.) samt en serie ruskiga rysarkortisar nån sommar ("Lördags/fredagrysare"?). Minns?

"Studio S", ja... oj vad fort vi hyrde "The Boogeyman" efter den sax-scenen, hu!

Rävjägarn sa...

Men, så märkligt! Lidman brukar annars verkligen ha huvudet på skaft och henens första fyra romaner tillhör det bästa som skrivits i Sverige. Jag undrar just vad det var för rykte hon hört och varför hon inte kollade upp det bättre.

Thomas Fång sa...

Skräcksommaren -72 - nu kan jag inte sitta och humra längre och bara avlyssna allt härligt notalgiprat.

1972 var jag 9 år och min hjärna sjöd av trängtan efter horror. Det har name-droppats åtskilliga skäckmagasin vi försökte släcka vår blodtörst med. Mina favoriter var i första hand Gravmannen, Kallblodig & Varmblodig (de senare två något ruffare tecknade men med potent idé-innehåll) Dracula lever, Vampirella (denna publikation mest för de vuxenmysiga avbildningarna av kvinnokroppar i blom) och Krig är helvete - alla utgivna av det skräckillustra Red Clown med de svenska rättigheterna till Marvel Comics bloddrypande katalog.

Huvudparten av utgivningen tog ett tvärt slut någon gång i mitten av 70-talet då Konsum med flera i moralpanikens vågor rensade Clownens magasin från hyllorna. Kvar i förlagtets kraftigt åderlåtna utbud blev väl bara i stort sätt Spindelmannen och Mästern på Karate, två tidningar som dock inte heller dom skämdes för sig och där den senare kunde vara väl så kittlande mustig.

Det har sagts att det var skräckfilmssommaren -72 som tände gnistan. Och det kan så vara, men manegen var krattad redan innan.

Vi hade Familjen Addams, men framför allt Alice Cooper, Black Sabbath, Scooby-Doo vars bekantskap vi stiftade ett halvår tidigare med Beppes jullovsmorgonmagasin "Där är du - här är jag".

I den tidens leksaksaffärer där man saluförde riktiga leksaker - d.v.s. bl.a. byggsatser, soldater, elektriska tåg och inte bara en massa blippande passiviserande hightechsmäck hade vi 1972 sedan nästan 15 år tillbaka kunnat köpa Universals monster som byggsatser där dock själva modellerna vida överträffades av de magnifika boxarna som i de bäst utförda målningarna kreerats av den legendariske illustratören James Bama. Detta var såväl min som många andra 50- och 60-talisters ingång till horrorvärlden.

Vintern 71/72 hade jag börjat misströsta. Skulle jag aldrig få se "hjältarna" in action. Så jag pinglade SVT - eller SR som det då fortfarande hette. Jag kopplades kors och tvärs tills jag äntligen landade hos en snäll farbror som till min fnattiga glädje kunde meddela att jag med råge skulle få mitt lystmäte denna sommaren 1972.

Min mamma har berättat att den snälla farbrorn jag talade med bar namnet Nils-Petter Sundgren. Efter det kan förståsigpåare hur mycket som helst hävda att det är Gunnar Oldin som är mr Filmkrönikan. För mig kan det aldrig bli någon annan än Nils-Petter.

Som ytterligare en liten kuriositet kan jag nämna att alla 8 filmerna avbröts för en 5 minuter lång nyhetssändning från TV-nytt. Ah... Tv-nytt med Sven Lindahl. Visst längtar man hem igen? (Kalle - Jo, det var bättre förr, i synnerhet idag ;)

Våren 2007 köpte jag de 8 filmerna som började sändas med start onsdagen den 5/7-72: Frankenstein, (Mysteriet) Dracula 12/7, Mumien 19/7, Dr. Yigami från London 26/7 (Univerals första varulfsfilm), Frankensteins brud 2/8 (utan avbrott för TV-nytt - det fick gå ändå), Draculas dotter 9/8, Varulven 16/8 och avslutningsvis - så vitt jag minns rätt dagen före skolstarten för oss Stockholmare - 23/8.

Jag såg om filmerna på klockslaget 35 år efter varje sändningstillfälle. Och vid tidpunkten för TV-Nytt pausades DVD-spelaren - så jobbar jag.

Hade inte skräcksommaren infunnit sig -72 hade det skett -73 eller -74, det hade om inte annat Universal sett till. Programinköpen låg helt i linje med tidens trender. Att SR idag får all kred. för monstertrenden tror jag mest beror på monopoltv:s genomslagskraft som överskuggade alla andra yttringar.

Och om vi leker med tanken att skräcksommaren ägt rum -74 istället för -72 hade enda skillnaden varit den att vi 7-8 grabbar i Fagersjö som utrustat oss med slangbellor och diverse tillhyggen varit 11 år istället för 9 när vi drog ut på mumiejakt efter braskande artikelrubrik i Söderposten trots att det där snarare rapporterades iakttagelser om toapapper än uråldrigt bandage.

Tack för en toppenfin blogg Kalle.

Thomas Fång sa...

Tillägg till föregående efter att Tryckfelsnisse stuckit fram sin fula nuna. Den sista filmen ut -72 var Frankensteins son den 23 augusti, kl. 21.35 till 23.00 med avbrott för lite vederkvickande information från Vietnam och annorstädes förmedlat av TV-nytt mellan 22.10 och 22.15.

När jag nu ändå tagit ordet igen kan jag lika väl breda ut mig igen genom att erinra om ytterligare ett tv-program i linje med den tidens skräck och rysartrend.

Samma år 1972 sände tv en ungdomserie mysrysare betitlad "Den stora självan" -72 och som borde ha spelats in året innan. Ett antal ungdomar träffas i ett gammalt gistet båtvrak där de drar föregivet sanna spökisar för varandra där de själva ingår i handlingen. Historien interfolieras ramberättelsen som en film i filmen. Historiekoncepten känns igen från Scooby (-Doo utlämnas på ett självklart sätt hos oss konnässörer) som jag minns det. Någon har klätt ut sig på jäkelskap eller för att uppnå något girigt egenintresse. Ibland har berättaren bara dragit en vals från början till slut. Filuren skrockar under sällskapets eder och åthutningar. Även denna serie är alltså ett indicium om att hela den monstruösa sommaren -72 mer eller mindre var predestinerad genom ett stort antal andra förutsättningar. Även Kullamannen -67 (lärde f.ö. känna Håkan Waldebrandt, barnskådis i filmen - i samband med dokumenteringar av Europa Films ateljeér i Sundbyberg innan Skanska jämnade dem med marken sommaren/hösten 2008) och Kråkguldet -69 tycker jag i någon mån förebådar skräckissommaren.

Fång har nu slutgiltigt satt vampyrhörntänderna i denna tes och kommer aldrig att släppa den - åtminstone inte med mindre än att ett krusifix, en vitlöksfläta och ett en skopa vigvatten alternativt ovett kommer i min väg.

Anonym sa...

Sara Lidman var en gedigen kommunisttjockskalle, en usel författare och följaktligen ytterst naiv.
Låt mig också yttra min förtjusning över att Du skriver igen.
bl

Anonym sa...

Att moralens självutnämnda väktare inte kan skilja på film och verklighet är både beklagligt och märkligt. Förstår de inte innebörden av ord som "skådespelare", "manus" och "specialeffekter"?

Den enda genre som är mer missförstådd än action och skräck måste vara porren. Där är fan ta mig 99% av moraltanterna/gubbarna övertygade om att det är "på riktigt" (jag tänker inte ens nämna den så kallade "våldsporren", det hade varit att slå in öppna dörrar).

/Paul W

Anonym sa...

Det mest anmärkningsvärda med Lidmans artikel var väl att ingen, säger ingen, bemötte den, så vitt jag minns.
Antingen trodde folk att hon var dement eller också var hon untouchable.

Banankvarn sa...

Det är allmänt vedertaget att skådisen blev av med ögat på riktigt - dock gjordes scenen om med ett fejkat öga eftersom en hund åt upp det riktiga innan man filmat klart scenen. Huruvida det var Sara Lidmans är ej ännu klarlagt, men det finns vissa indicier på att hon befann sig på en fantasy-festival i Rimini vid tidpunkten.

Anonym sa...

Lite om Lidmans förnekelser o ursäktanden:
http://www.ordfront.se/Ordfrontmagasin/Tidigare%20artiklar/UlfB.aspx

Blogger sa...

Quantum Binary Signals

Get professional trading signals sent to your cell phone daily.

Start following our trades NOW and gain up to 270% per day.