Ska man förstå Robban Broberg - och det är vi många som har försökt - tror jag nyckelordet är "livskris". Hela Brobergs liv och karriär har byggt på att han hamnat i olika existentiella återvändsgränder, brutit samman och sen ordvitsat sej ur krisen.
Man ser scenariot framför sej. Broberg ligger i spillror och frågar sej själv "vad är det jag behöver för att komma ur det här? Jo, en mor! Och en rot! Och ro! Men vänta!" - Broberg reser sej ur fosterställningen - "Det blir ju morot!" - Broberg hoppar upp och börjar vandra uppsluppet fram och tillbaka över ateljén - "Och som anagram blir det för håken MOTOR!" - Broberg är helt extatisk och springer mellan den gula bandspelaren och den blå gitarren - "och vänder man på det blir det 'alla vägar bär TO ROM'!"
Och så skriver han en show som naturligtvis heter "Morot" och så fyller han så småningom Globen.
Det verkar så lätt när man ser det på avstånd.
Ibland gör han det lätt för sej när han går hemma och slentrianvitsar. Då får han syn på ett kastrullock och sätter det på huvet och skapar "lock´n´roll! Lockrop med Robban Broberg!" Det är inte särskilt inspirerat, men tog troligen honom upp ur just den svackan.
Under ett sammanbrott på sextitalet kom Robban Broberg plötsligt på att han inte skulle heta Robban Broberg längre. Inte ens Robert Broberg. Han skulle heta Robert Karl-Oskar Broberg – hela sitt dopnamn. Det blev så klart något krångligare för skivkonsumenterna att fråga efter.
Och när han på sjuttitalet gick in i väggen så gick han nog bokstavligen IN i väggen. Då bestämde han sej - med nån sorts logik som bara var hans egen - att han från och med nu skulle heta:
Broberg Circle O Zero on Uma N.E! I Myggans Nöjeslexikon inhämtar vi att "Circle", "O" och "Zero" står för att Broberg nu började om på noll. "On Uma" är "a human" - han var onekligen en människa. "N" är Nobody, "E" Everybody. Han var alltså alla och ingen, dock en homo sapiens, som stod på noll.
Inget konstigt med det.
Men om möjligt ännu krångligare för de som ville köpa plattan.
torsdag 12 november 2009
Broberg Circle O Zero un Uma N.E.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
15 kommentarer:
Jag kommer ihåg när han lanserade "Zero". Det var tidernas kupp. Han fick sitta in som presentatör mellan TV-programmen en hel kväll. Det var heltokigt. Barnprogrammen slutade och där satt ZERO iklädd morgonrock och torkade håret och snackade om att han nu var "Zero". Sen kom typ Kojak och efter det satt Zero och tog på sig strumporna och snackade om att "börja på nytt" och så höll det på hela kvällen. Om jag inte minns fel avslutades det hela med en stor ZERO-SHOW.
Det sorgligaste var inte själva grejen. Det sorgligaste var att jag såg alltihop.
I ärlighetens namn: vi har väl alla försökt ordvitsa oss ur misären? Just för att det är så enkelt (att skämta "på riktigt" tar mycket mer energi och tankekraft) men även för det faktum att det är så lågt att känslan blir att det inte går att komma mycket lägre.
Ergo: livsleda människor bör ordineras att ordvitsa minst en gång om dagen.
För mig som är född 74 och uppväxt under 80-talet vet jag inte så mycket om Robban mer än att han var en gladcrazy kille iklädd röd overall. Är Brobergs "storhetstid" 70-talet? Jag har hört något om att han skulle släppt sin bästa skiva, som då skulle vara "allvarlig" och inte så crazy, efter en av sina livskriser. Kan detta stämma, och vad heter skivan? Jag vill upptäcka Robban Brobergs mörka sidor!
Bra att du kommit in på Robert Karl-Oskar Broberg! Det vore guld värt om du kunde få tag i och recensera hans - hur skall jag uttrycka mig - "bok" från 1960-talet nånting, "Fira någon i Radioprogrammet dej ska vi lura", med egna "illustrationer" (återigen: det är knappast rätt ord) av förf. Den är obetalbar, till och med enligt Brobergs måttstock.
Kalle, Vad är det du ska göra på Oslipat och Kirsebergsbiblioteket?
//
Erik
Wanloo: Broberg gjorde i alla fall en Zero-show. Om det sen var som grand finale på en Zero-afton vet jag inte. "Cirkus Zero" hette det hela nog förresten, gick 1980 och lär ha haft gycklare och akrobater - förmodligen för att illustrera det brobergska inre kaoset.
Johannes: visst är det så. Själv kom jag under senaste livskrisen upp med "som de säjer i Teddybears STHLM: ångest ångest är min Patrik Arve-del".
Faraoh Gidlund: jag tycker, helt ärligt och utan ironier, att Brobergs sjuttital är en mycket intressant period i ett annars, visserligen originellt men samtidigt tröttsamt, konstnärskap.
Skivorna "Jag letar efter mig själv" och "En typisk rund LP med hål i mitten" är tydligt sprungna ur ett inre kaos, associativa både textmässigt och musikaliskt, bitvis olyssningsbara med jobbiga ljudexperiment, bitvis jädra svängiga och - särskilt i "När vi sätter oss till bords" - pampigt vackra. "Varför flög jag inte på dej där i snabbköpsbutiken?" är ytligt sett en grov lustighet - fortsättningen lyder "... och tog dej på fittan som jag hade en sån väldig lust till" - men bearbetar på ett mycket prövande sätt våra sexualneuroser.
Även "Motsättningar" - plattan vars omslag ligger som illustration i bloggposten - och "Vem är det som bromsar och vem är det som skjuter på?" är klart lyssningsbara. Ordrika, komplexa, bitvis festliga, men med allvarliga frågeställningar om jaget och samhället i botten.
I början på åttitalet hittar han fram till en nytt koncept med "Morot" och "Raket" och så småningom "Målarock" och då är inte jag så intresserad. Tyvärr har jag och Broberg diametralt motsatta uppfattningar om vad som varit bra i hans produktion; hans egna samlingar tar knappt upp nåt av hans knepigt struliga sjuttitalsproduktion.
Heliokles: aldrig hört talas om. Måste genast till UB!
Erik: ungefär samma som jag brukar. På Oslipat blir det väl nån sorts ståupp (kommer att bandas och eventuellt P3-sändas), på mitt lokala bibliotek ska jag, likt kollegan Ranelid, läsa ur en bok jag skrivit (förlåt, Ranelid använder aldrig manuskript - det kommer jag att göra). Inget av det är värt att åka sexti mil för, om man nu råkar bo i Stockholm. Däremot en halv kilometer, om man nu råkar bo i Malmö innerstad.
På tal om artistnamn som gjorde det krångligt för skivköparna kommer jag att tänka på 80-talsbandet "John Lennon", med citationstecken (som senare tvingades att byta namn och då valde att kalla sig John Lenin). Hur frågade man efter deras skivor i en tid då citationstecken med fingrarna i luften inte var uppfunnet?
För övrigt anser jag att ordvitsen är en orättvist baktalad form av humor.
Jag har aldrig tänkt på att det skulle vara möjligt att ordvitsa sej ur en kris! Där ser man!
Själv har jag reagerat med att ta mitt lidande och göra en sorts ironisk överdriven pose av det för att få distans. Det funkade väl någotsånär. Det värsta var nog att det var så svårt att veta ens SJÄLV vart gränsen gick mellan ironiskt pretentiös lidande konstnärs-själ, och pretentiös lidande konstnärs-själ som tar sej själv på blodigt allvar och har noll självdistans.
Lite som dom sa när man var liten för att man inte skulle göra dumma miner, "om du grimaserar för mycket kan du BLI sån".
Ordvitseri kanske är en säkrare väg att gå få...
Häromåret skulle jag slå ihjäl några timmar i min farsas ateljé - han är alltså konstnär. Jag gick igenom bokhyllorna, och där fanns bara böcker om konst, förstås. Jag ville ha nåt glatt och lättsamt. Till slut valde jag "Mitt galleri finns det inga galler i" av Broberg. Jag misstänker att boken en gång var en desperat sista minutenjulklapp från mig.
På 90-talet, tror jag det var, sommarpratade Broberg. Ett av de sämsta sommarprat jag hört, för i sin iver att vara spirituell konstnär i Provence, satt han och hittade på i två timmar. "Å då kom Picasso, hörni, PICASSO!" osv.
Så satt jag då där med den där galleriboken, och konstaterade att den är precis som sommarpratet. Handskrivna sidor med teckningar, och sidorna blir slarvigare allteftersom (mer sprit i konstnären?). Totalt oläsligt. Hittepå om kända konstnärer som tokar sig.
Förvisso var jag barn då, men jag hörde aldrig talas om Broberg under 70-talet, bortsett från en gammal 60-tals-LP som låg hos min moster ("han har blivit knäpp," fnyste min moster när jag kanske 1978 frågade vem det var.
Jag har alltid inbillat mig att Brobergs storhetstid var 60- och 80-talen. Började han inte bli nåt slags Tomas Ledin på 90-talet med jätteshower?
En polares farsa gick på konstfack med Broberg. "Men han skulle bara spela skiffel," sa min polares farsa. Eller var det inte konstfack utan vanlig skola? Äh, jag minns inte.
Tidigare ikväll såg jag förresten Ranelid på gågatan här i Malmö. Han hade visst suttit och signerat i en bokhandel.
såh ni Robert broberg på "Robins"..
Hanär nog en mycket osammanhängande person i sig själv.
Robert Broberg är sjukt bra, skulle nästan säga att han är Bert Karlssons och Billy Butts goda sidor som på något sätt måste ha delats upp när de två herrarna föddes, resultatet blev Broberg.
Dessutom kan inte jag säga något om vilka epoker Broberg har som personliga favoriter, men det känns knappast att han väljer det utifrån vad han själv tycker och tänker i första hand. Jag gissar på att den där saken som kallas för marknadens efterfrågan har ett finger med i spelet också.
Sin senaste livskris hade han med "Nära" som han väl fortfarande är uppe i. http://www.youtube.com/watch?v=KLoVma0t_mM&feature=PlayList&p=D460FC2C0DA89A82&index=0&playnext=1
Har precis upptäckt denna fullständigt lysande blogg och därför blir denna bloggkommentar åtskilliga månader försenad. Jag var 10 år 1980 och såg faktiskt den där Zero-showen och kommer ihåg en hel del. Bl.a. medverkade Johannes Brost. I en "sketch" spelade Brost en man som gillade att bli misshandlad. Han visade upp diverse blåmärken minns jag. Jag minns även att Broberg själv fungerade som hallåa under hela den kvällen. Det var första gången jag stötte på det Brobergska uttrycket "Mullenuff" (eller hur det nu ska transkriberas).
Finns i Öppet Arkiv nu: http://www.oppetarkiv.se/video/1999809/cirkus-zero
"On Uma N.E." kan väl även utläsas = "On - Hur man än är"? - testa!
Skicka en kommentar