En gammal diktsamling av Jacques Werup har getts ut i nyutgåva och det är en angelägenhet åtminstone för litterärt orienterade gamla malmöiter. Själv fascineras jag främst av att man 1974 kunde ge ut en bok med så gräsligt omslag:Ynglingen Jacques fångad i ett burspråk med nån sorts hjälm på huvet. Trots att det verkar vara en målning har man valt att återge den i svartvitt, och trots att han sitter ner har Jacques sådär dålig hållning som poeter har.
Jag skrattade och flinade åt den deprimerande sjuttitals(anti)-estetiken ända tills jag såg nyutgåvans omslag:And I rest my case.
Innehållet? Så långt har jag tyvärr inte kommit. Men jag gissar att det handlar väldigt mycket om MFF, Kockums, cyklande arbetare, dans på Amiralen, gråkalla novemberhimlar, känslan av att nånting gått förlorat samt (uttalat med sensuell astma) Kvinnan.
tisdag 17 november 2009
Jacques matt.
Etiketter:
fyrtitalister,
gubbar,
malmö,
poesi
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Själv var jag fascinerad över sydsvenskans rapportering. Kulturdelen uppmärksammade nyutgåvan med 1) framsidan 2) En sida med ett stort fototgrafi inne i tidningen och 3) två (!) recensioner av nyutgåvan (en sida). Sammanlagt tre sidor åt en 25 år gammal diktsamling. Nu kollade jag inte med DN, men något säger mig att dom valde annorlunda.
35 år gammal ska det ju vara, så klart.
Är det i den här samlingen "gå po match i sån rockajävel" finns eller är det en annan?
Samma dag hade Orvar Säfström ett helt uppslag i SDS om spelmarknaden i Japan, men nämndes inte på framsida, i innehållsförteckningar, eller någon annanstans.
Fast dagens utgåva av De Blindas Tidning, dvs City Malmö-Lund fann jag fascinerande. Ett hemma hos-reportage (nåja) hos "malmöpappan" Kalle Lind. Minsann om det inte stoltseras på bilden med vad min morfar kallade rökbord! Vet inte om ett sådant runt bord med nedsänkning i bordskivan verkligen heter rökbord, men det låter logiskt.
Först "raggarmorsan" - nu kommer "malmöpappan"!
"Gå po match" förekommer väl i Hemstaden? Möjligen att den återberättas någon annanstans också.
Jag gillade det gamla omslaget bäst, och överlag gillar jag äldre bokomslag bättre, speciellt från 70-talet och de får gärna se lite hemmagjorda ut, nån skum spöklik akrylmålning i jordmurriga färger, typ. Det är så tråkigt när nyutgåvor får en "fräsch" look, ni vet, monokrom färgsättning i orange med "stilrena" helvetica-typsnitt och så nån abstrakt symbol. Nyutgåvan av Kandres "Aliide Aliide" är ett trist exempel.
Positivt recension av "Människor det varit synd om" finns på: http://hn.se/kulturnoje/bocker/1.646985
Skicka en kommentar