I radio började vi göra oss lustiga över honom i höjd med att Skugge-fejden exploderade 2003, för att sen noggrant analysera hans ordrika utsagor varje gång han dök upp i vad Ranelid själv ständigt kallar "televisionen" (Internet heter "det elektroniska nätet").
Min personliga favorit är fortfarande när han sa sej ha 60 000 gånger fler läsare än Dagens Nyheter (dvs. 54 miljarder läsare), nu tätt följd av påståendet att han uppträtt fler gånger än Jan Malmsjö - och på större scener.
Jag plockar bara mycket hastigt upp en sen länge överlämnad stafettpinne igen för en reflektion. Det lär inte ha undgått någon att Ranelid i år ger ut en aforismsamling, dvs. utplockade meningar ur hans tidigare böcker, dessutom översatta till tyska, engelska och franska. Det lär inte heller ha undgått nån att det är "de bästa översättarna" som gjort tolkningarna. Gott så.
I intervjuer med den solbrände tidigare i år har han, varje gång aforismboken "kommit på tal" (dvs. att han själv helt osökt börjat prata om den), lagt till att "det är första gången i den svenska litteraturhistorien en sådan bok ges ut".
Så kan säkert vara fallet. Det finns ju ofta en anledning att vissa idéer aldrig blivit förverkligade. 
Om två intervjuer kommer det antagligen att vara världens. Och om ytterligare två universums. Kan man ha 54 miljarder läsare kan man rimligen också ge ut universums unikaste bok.
onsdag 4 november 2009
Kalle Lind tar sej ett återfall.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
8 kommentarer:
Jag läser en hel del böcker. Jag läser tidningar. Jag läser bloggar. Jag håller mig "ajour". Men ändå har jag aldrig märkt av något som Björn Ranelid åstadkommit egentligen. Jag ser hans namn överallt, och ser att folk pratar om honom och att han sagt något om något han gjort, men aldrig att jag hamnar på det han faktiskt åtstadkommit.
Är hela Björn Ranelid bara en enda stor meta-konstnär? Konsten är inte det han gör, utan diskussionen om det? Nu propsar han tydligen på att vi ska köpa en bok han gett ut om sina böcker. Ytterligare metakonst.
Och ibland undrar man varför någon som egentligen verkar ha så liten inverkan får så mycket uppmärksamhet.
Snälla, ett inlägg till som berättar varför någon låter honom komma till tals? Jag undrar verkligen!!!
Universum är stort och Ranelid är större. Vad är 54 miljarder i ett kosmiskt perspektiv?
När man ligger sjukskriven hemma är digitalboxen ens bästa kamrat i hela världen.
Upptäckte att jag hade en kanal som heter Kanal 10 och ännu bättre blev det när jag upptäckte Ranelid predikandes (ur sitt eget evangelium, naturligtvis) i Philadelphiakyrkan.
Med risk för att min höga feber fick hans predikan att flyta ihop lät det ungefär så här:
- Där orden finns, där finns alltid jag, ty där människor samtalar är man aldrig ensam och jag äger ordet och då finns jag överallt.
Isidor: jag tror bl.a. att det är det boken om fenomenet Ranelid diskuterar. Nånstans får man ju trots allt säja att Ranelid åstadkommit nåt: han har skrivit drygt tjugo romaner (han kan själv nämna vilka datum de utkommit) och gjort tusentals (han kan själv nämna antalet) föreläsningar och framträdanden av skilda slag.
Men böckerna känns ganska sekundära. Ganska få av de som uttalar sej om Ranelid och släpar honom till tevestudios är intresserade av romanerna (om de ens har läst dem). Intresset för honom ligger m.a.o. på ett annat plan. Han är en mediefigur, tacksam att dra fram för att han är så tydlig som karaktär (skrytsam och formulerad). Detta märkliga samspel mellan högkultur och kvällstidningsfigur gör honom unik, vilket i sin tur göder intresset för honom. Och så där håller det på.
Själv hävdar han att han inte är ett dugg taktisk. Det får väl stå för honom.
Visst har vinden vänt rejält gällande den allmänna hållningen til Ranedlid? Numer tycks folk tycka han är rolig och skrattar MED honom istället för åt honom. Typ "Härligt med en sån människa i det kalla jantesverige".
Jag antar att det svängt i takt med att Ranedlid som mediefigur blivit mer och mer extrem. Jag är så gammal att jag minns en tid då Ranelid sågs som en "seriös" författare. Det var inte mycket tal om honom som person då. Jag tror hans utåtagerande i medierna som gjort honom till en "kul typ" är nåt som växt fram de sista 3-4 åren.
För att vara en person som säger sig improvisera hela tiden är Ranelid synnerligen förutsägbar i TV. Man sitter bara och väntar på att de vanliga ramsorna ska komma: "...avståndet mellan munnen och hjärtat...",
"...stranden jag och havet vi...",
"...om kvinnan vägrar ta emot mannens sperma...",
"...detta är det viktigaste någon har sagt på hundra år..."
samt min personliga favorit: "...ända sedan jag debuterade i oktober 1983..."
Noterar att det utmärkta förlaget Beijboms efter succén med Ranelid-samlingen nu kommer att ge ut en liknande volym med "maximer och sentenser på svenska, franska, engelska, tyska och rumänska" av Kurt Wered. Mer information här: http://weredsvadligheter.blogspot.com/2009/10/kurt-wereds-i-urval-maximer-och.html
Min f.d. sambo hade Björn Ranelid som lärare på Österportskolan i Ystad på 80-talet. Hon berättade att när hans första bok kom ut hade han haft högläsning ur den för den förstummade klassen. Efteråt uppläsningen sa han: "det är kanske fem personer i hela Sverige som kommer att förstå den här boken."
I min bok har Ranelid ändå alltid ett litet plus i kanten, efter att han använt sin formuleringskonst (alt. sitt ordbajseri) till att trycka till Ian Wachtmeister i en direktsänd debatt någon gång i 90-talets början. Det var ett skönt ögonblick.
Skicka en kommentar