tisdag 16 februari 2010

Med namns nämnande.

Min redaktör - och ja, jag gillar att hänvisa till min redaktör, mina förläggare eller min urolog, det ger mej en känsla av ägande - Erika Feldt bekände häromsistens att hon gärna hade sett sitt namn användas på en romanfigur. Det lät som samma slags dröm som jaget i "High fidelity" när, att nämnas i tacklistan på ett skivomslag, helst under ett internt smeknamn.

Själv har jag bränt mej några gånger i just det fältet och har därför inga avsikter att sätta fjutt på de eldarna igen. En gång skapade jag och Valle Westesson en radiofigur som pratade lundensiska (det vill säja skånska med tungspets-r) och representerade en typisk medelklassgymnasistrebell av den typ som tycker att t-tröjan "Den som har flest prylar när han dör vinner" är spot on och att nycirkus är både fräckt och tänkvärt.

Namnet Kenneth Ahlborn dök upp, trodde vi, från ingenstans: Kenneth lät väl lagom mesigt och Ahlborn heter en väninna till oss.

Först några veckor senare landade min blick på en bok i hyllan. Och sen på en bok till. Och sen på ytterligare en bok. Det visade sej att Kenneth Ahlborn, tillsammans med sin (gissar jag) polare Urban Nilmander, gett ut en handfull titlar med femti- och sextitalspopkulturkuriosa: stockholmsmods, omslag från Wahlströms ungdomsdeckare, Charlie Boods sportserier, Lasse O´Månssons bästa nonsensprosa, Bengt H Malmqvists skivomslagsfoton.

Namnet hade alltså slunkit in i medvetandet bakvägen. Figuren Kenneth Ahlborn har ju ingenting med författaren Ahlborn att göra.

Jag gillar naturligtvis den autentiske Kenneth Ahlborns livsgärning. Jag hör till dem som till och med kallar det han gjort Viktigt. Åtminstone lika Viktigt som vilket annat dokumenterande av mänsklig aktivitet som helst.

Därför smärtade det mej en smula när en P3-chef flera år efter de där tre-fyra Kenneth Ahlborn-sketcherna hörde av sej och undrade om det var okej att hon lät plocka bort dem från nätet. Den riktige Kenneth Ahlborn var nämligen sur. Minns jag saken rätt jobbade han nånstans som lärare och hans elever hade retat honom.

Smärtan hade väl främst sitt upphov i att vi så oavsiktligt retat nån, och dessutom nån som jag uppriktigt respekterade. Så mycket energi som jag har lagt på att avsiktligt reta folk - både såna jag gillar och såna jag ställer mej helt likgiltig inför - och så träffar man bara rätt när man för ett litet kort miniögonblick kopplar ifrån namnindikatorn i vänster hjärnhalva.

Jag svor en dyr och helig ed den kvällen: att aldrig mer glömma var jag först hört ett namn. Veterligt har jag hittills hållit den.

11 kommentarer:

J-h:n sa...

Åja, var inte så blygsam. Nog har du träffat rätt även en och annan gång då du avsiktligt försökt reta folk.

Bongo sa...

Hur bör jag gå tillväga för att skaffa mig en redaktör?

Nonsensakuten sa...

Urban Nilmander sände dessutom på 90-talet radio i Ystad, bara ett Ricky Bruch-stenkast från Lund.

Anonym sa...

Ahlborn driver Höghus förlag som ger ut fotoböcker med bilder från Stockholms förorter. Gamla, fina förorter på gamla, fina bilder. Inga miljonprogram.
Jag har träffat honom vid ett par tillfällen, en mycket trevlig och bildad man. Jag tror att han då arbetade på TT.

Anonym sa...

Apropå namn: Kenneth Ahlborn (min polare) är nyhetschef på TT i Stockholm.
Själv är jag frilansjournalist och bor i Skåne/Spanien.
Och den uppmärksamme kan också konstatera att en viss Stieg Larsson (yes, just den) layotade Kenneths och mina första böcker.
Ett tips; kolla in vår bok om läskedrycker, "Försvinnande God".

Mr. Fel Musik sa...

Åh, "försvinnande god" är en mycket sympatisk bok. Minns fortfarande annonsen för lakritsläsken som jag så gärna velat smaka. F.ö. tycker jag att alla Nilmander/Ahlborn-böcker är väl värda att äga.

Henrik Tröst sa...

Har för mig att en viss Ständig Sekreterare (Peter Englund) rekommenderar "Försvinnande god" på sin hemsida bland boktipsen!

Erika Feldt sa...

Åh, tack Kalle för att du nämner mig här! Det smäller nästan lika högt som i en roman. Nästan ...

dr. No sa...

Charlie Bood är ju tecknargeniet bakom "Naturens under: djurens värld i bild", en evighetsserie ur vilken man i barndomen lärde sig sålla bland mårddjuren. (Järvar är de hårdaste av alla: "I nordamerika tvekar de inte ens för att ge sig på en puma!". Minkar - naturens massmördare - har man däremot inget till övers för.)

睡衣 sa...

廢話不多,祝你順心~^^........................................

Walker sa...

Jag tror vad vår asiatiska bloggkollega försöker säga är "Mycket nonsens, önskar jag att du gillar", fast man kanske inte helt ska lita på google translate.