Bloggens trogne läsare Nonsensakuten tipsar om en artikel om barnböcker som finns i senaste numret av Vi läser, specialutgåva av tidskriften Vi (jag läser tidskriften Vi betydligt mer sporadiskt nu sen den blivit lättillgänglig och läsvärd). Artikeln - refererad till i/kopierad av Aftonbladet - väcker frågan om barnboksförfattare anno 2010 tvingas censurera sej.
Viveka Lärn är putt, kanske med rätta, över att hon inte fått skriva att gubbar på ett italienskt café röker cigarett. Inger Brattström är putt, säkert med rätta, över att hon tvingats skriva att en sextonårig nazist dricker lättöl istället för öl.
Förläggare försvarar sej med att säja emot sej själva: a) man får visst skriva vad håken man vill i barnböcker, b) föräldrar reagerar mot innehållet och därför måste förlagen anpassa sej.
Min gissning är att det oftare är fråga om självcensur än censur. När vi skrev en julkalender 2008, där en läskig antitomtebrigad förekom, tänkte vi först placera gevär i händerna på skurkarna. Sen såg vi på varann, skrattade till och lät skurkarna istället hota med kittling.
Tage Danielsson - den stora humanisten - lät bovar bära pistol i sin julkalender "Herkules Jonssons storverk". Året var 1969.
Den stora stötestenen verkar vara svordomar. Föräldrar vill inte läsa fan anamma och jävlar i min lilla låda högt för telningarna. En sida av mej kan naturligtvis förstå dem.
Men samtidigt: det handlar gissningsvis om en sorts oro för att konfrontera barn med en verklighet, som de vid närmare eftertanke givetvis utsätts för dagligen.
Jag tror att barnböcker absolut måste ge plats för all sorts elände, för att förklara och ge ungarna en chans att bearbeta. Jag gissar att ett barn måste fostras i en osedvanligt frikyrklig miljö för att inte snubbla över svärord ändå.
Moralisten i mej kan ändå inte låta bli att viska: "Men barnen måste väl i alla fall få saker förklarat för sej? Man kan väl inte bara nämna alkohol utan att berätta vad det är och varför man dricker det? Man kan väl inte bara låta figurerna svära utan att påpeka att den sortens språkbruk bör sparas till extrema sammanhang?"
Man vill inte vara präktig och man vill heller inte kasta ut ungarna i ett sammanhang de inte begriper. I Rapports morgonsoffa diskuterades saken. Progamledaren läste mycket inlevelsefullt en passage ur Lennart Hellsings "Sjörövarbok", där "kapten Punkt tog det lugnt och tog hand om nåt ungt" (bör ses! - 5,07 in i klippet). Sånt passerade 1965 - men naturligtvis inte obemärkt. Varenda artikel som skrivits om Hellsing tar upp vilka rabalder han faktiskt väckt under sitt författarliv.
Jag tror inte jag hade skrivit om nån pirats kuttrasju med ett lammkött 2010, men det handlar förhoppningsvis inte om rädsla för sexualia. Det handlar mer om en genusdiskussion, där man inte vill medverka till att objektifiera kvinnan, hur mycket storyn än refererar till en populärkulturell klichévärld som ungarna ändå inte har hunnit sätta sej in i.
I slutändan handlar det om att författare trots allt vill hitta en publik.
Jan Lööf ändrade två bilder i "Örnis bilar" efter påtryckningar från föräldrar/förlag: en där en nakenbrud hänger på en vägg hos en bilmek och en med en brandman med läskigt Klaus Kinski-utseende. Lööf har försvarat sej med att bilderna inte har nån betydelse för storyn och att upprördheten har ställt sej i vägen för den allt annat än provokativa lilla berättelsen.
Man måste få skrika hur högt man vill. Man måste dock fejsa att många människor slutar lyssna när man når ett visst decibelantal.
1973 spelade Hasseåtage "Glaset i örat" på Berns. Hasse Alfredson gjorde entré efter andra akten med den ironiskt (?) manschauvinistiska kupletten "Efter kaffet". De första föreställningarna sjöng han:
Efter kaffet vill man gärna ha små kvinnor
Det är lika gott som cointreau
Särskilt om de sparat sina mödomshinnor
Då blir det kalas, så hoppa på!
Trots den maffiga orkestermusiken kunde han höra hur halva publiken tappade sina gafflar vid "mödomshinnor" och började sorla istället för att lyssna vidare. Han ändrade texten - "villiga och mulliga och bra små kvinnor" - eftersom han trots allt var angelägen om att publiken skulle lyssna till det han sjöng.
Man kan kalla det moralistiskt betingad censur. Man kan också kalla det att gå med små steg. Stöter man publiken ifrån sej så har man ingen publik att stöta sej med. Sen kan jag sitta här och önska hur mycket jag vill att föräldrar skulle ha viktigare saker att bry sej om än att några gubbar röker cigarett i en bisats.
Och samtidigt vill jag - som så ofta i livet - citera Karl Gerhard. När någon påpekade att hans långa intrikata kupletter med finurliga hänvisningar till antiken kanske gick över publikens huven, svarade han kallt: "De ska fostras!"
Men ska man ha en publik att fostra måste man väl rimligen ha en publik över huvud taget.
P.S. En intressant detalj i diskussionen är att tidskriften Vi läser citerar den 90-åriga barnboksförfattaren Inger Brattström: "Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore en skolkria de fått i händerna".
Jag kan gå med på att "skolkria" inte är ett hett ord 2010, och att användandet av det kanske borde få Inger Brattström att fundera på om hon verkligen är lämpad att skriva just ungdomsböcker.
Men samtidigt undrar jag hur Aftonbladets Helena Utter (avlägsen släkting till bröderna Bäver) tänkte när hon felciterade: "Nu tycker jag att redaktörerna rättar och bockar i manuskripten som om det vore skolkrita de fått i händerna". Läste hon själv den menigen efter att hon kopierat den?
måndag 22 mars 2010
Barnböcker och mödomshinnor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
35 kommentarer:
Och Astrid Lindgren och hennes Pippi Långstrump, vars far var negerkung? Hur går det med detta? Det är väl ingen liten klåfingrig förlagsredaktör som försöker skriva om det här?
Surkärringen: jag är ganska säker på att det där är ändrat i senare upplagor. "Infödingskung". Och "negerbarnen" i "Pippi på Söderhavet" har blivit "kurrekurreduttbarnen" konsekvent.
Jag tycker egentligen inte att det är vansinnigt. Attityder förändras, ganska ofta till det bättre. De gamla Pippi-upplagorna finns kvar som en påminnelse om en tid när språkbruket var annorlunda. De nya Pippi-upplagorna trycks för att dagens barn ska läsa dem.
För att apostrofera Björn Söder så är jag säker på att Astrid Lindgren hade tyckt samma sak.
Jamen Astrid L:s beteckning "negerkung" var inte som någon form av nedsättande beteckning. Och förresten, så tycker jag inte att det ligger något "fult" i ordet neger. "Nigger" är en helt annan sak. Neger är ju helt enkelt bara en beteckning som härrör sig ur latinets "niger" och har inte ett smack med rasism att göra. Det är "folk" som anser att "neger" är fult att säga.
Surkärringen: nja, fast det där är ju inte bara för anyone to decide. Ord har en laddning. Tycker romer att zigenare är ett skällsord bör jag vara vaksam på hur jag använder ordet. Tycker bögar att skinkprins och korvryttare har negativ klang så är det de och inte jag som bestämmer.
Det är inte bara "folk" (politiskt korrekta medelklassmänniskor) som tycker neger är fult. Det är faktiskt också den svarta communityn. Visst, försök du reclaima ett ord som aldrig har varit ditt, men alla principer är inte bra bara för att de är principiella.
Det är klart att Astrid Lindgren inte menade nåt ont när hon skrev om negerkungar. Hon var bara en småländsk bondtös som, i likhet med övriga västvärlden, såg svarta människor som sagoväsen. Det är inget hon ska klandras för, men jag tycker som sagt att de sentida korrigeringarna är fullt adekvata.
Surkärring: Tycka får man givetvis, men "neger" (och engelskans "negro") har fasats ut på ganska goda grunder. Om man bara kikar i historieböckerna under rubriker som "slaveri" och "ni får fan ta mig sitta längst bak i bussen om ni ska åka med", och samtidigt anser att alla människor har lika värde (vilket inte alls var självklart 1960, eller när nu "neger" var som mest poppis), så förstår man enkelt varför det har blivit så.
Samtidigt finns det ord som gått från direkt nedsättande till mer acceptabla, t.ex. "queer". Språket är levande helt enkelt, och det är i sig rätt kul, även om det kan vara svårt att hänga med i svängarna alla gånger (särskilt om det rör sig om rena PK-konstruktioner.
/Paul W
Jag tänkte ett tag skriva att "ordet neger har svärtats ned", men jag kände att det blev för mycket och lät bli.
/Paul W
Bra text! När ändå debatten är igång: vad anser Surkärringen om den halvgamla GB-glassen Nogger Black?
Man kan inte förklara att ett ord inte skulle vara fult genom dess etymologi. Språk fungerar inte så. Ett ord är fult därför att det uppfattas som nedsättande i sin samtid. Neger har använts för mycket i sammanhang där man faktiskt har haft en nedlåtande syn på dem man använt det om, och som skällsord, vilket betyder att det laddas med negativa konnotationer. Tacka fan för att folk vill undvika det då.
(Det idiotiska spektaklet med Nogger Black som rimligtvis syftade på nougatglassen Nogger och inte på någonting annat är en helt annan sak.)
//JJ
I den geniala Lill-Zlatan och morbror raring av Pija Lindenbaum ropar huvudpersonen själv "jäkla skitkorvar" när hon är sur på sin morbror och hans pojkvän. Min fyraåriga dotter älskar boken och påpekar varje gång att "såna där fula ord får man bara använda när man är riktigt arg".
Och exakt så funkar ju världen. Om jag tutar i henne att ingen nånsin svär, att alla människor gillar alla andra och att vinet jag dricker är saft - då gör jag henne en otjänst.
Ahum! Bävern är vår största gnagare och uttern är ett mårddjur. Att båda gillar vatten betyder inte att dom har släktskap (om jag får lov att vara så tråkig). Jo Du är ju själv så rolig så det uppväger.
Sverige har ju drabbats av allmän moralpanik de senaste åren. Man kan inte annat än beklaga sig över att när folk äntligen kommit över tron på att nämnandet av Hin Håles namn äventyrar små barns odödliga själar, när utsikterna för en mer avslappnad sexualmoral äntligen synes vara i sikte, kommer någon slags galopperande frikyrkomoralistisk digerdöd över det som en gång var ett så frigjort samhälle att andra väststater gjorde upprörda dokumentärer om det.
"Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne."
Jag jobbade en massa år i hemtjänsten. En del gamla (vi pratar typ nitto-plussare) hade en helt normal relation till dom svarta anställda, samtidigt som dom använde ordet "neger", helt enkelt eftersom det är svårt att byta språkbruk när man är i den åldern. Det tycker jag inte är kränkande, och jag skulle nog tycka att det vore överkänsligt ifall nån svart anställd blev upprörd över detta (nu kan jag iofs inte minnas att nån blev det).
Men folk som är betydligt yngre än nittio bast och som går runt och trumpetar ut NEGER därför att dom tycker att dom minsann är i sin fulla RÄTT att använda vilka ord dom vill så länge DOM inte anser att det låter kränkande, det är ju en helt annan femma. Ungefär lika dumt som om nån chef stenhårt hävdade sin rätt att daska sekreteraren i röven eftersom HAN inte anser att det visar bristande respekt på nåt sätt, eftersom HAN bara betraktar det som ett lite skämtsamt tecken på uppskattning.
Dr No förresten, menar du att folk som blir upprörda över det där med mödomshinnorna skulle vara sexualfientliga? Men folk tyckte ju att det var okej när han ändrade texten till "villiga kvinnor"... det som är äckligt i ursprungs-texten (håller med om att den är äcklig) är att den handlar om karlar som vill knulla runt, men som inte vill ha kvinnor som är likadana som dom själva. Nej RENA och OBEFLÄCKADE kvinnor ska det vara, för dom är bäst!
Näää, jag fick inte alls så jag teg.Om någon skulle tro det.
Men jag inser att det är fullkomligt meningslöst att fortsätta den här debatten med folk som uppenbarligen är indoktrinerade från dagis och uppåt med att vara politiskt korrekta.
Surkärringen: "politiskt korrekt" är i mycket ett nonsensord man försöker slå i huvet på folk som inte håller med om ens fördomsfulla/ sexistiska/ religiösa/ främlingsfientliga dumheter. Jag är tusen gånger hellre indoktrinerad med politisk korrekthet än med arrogans, vidskepelse, kvinnohat eller oförståelse för andra människor.
Att lämna en debatt med argumentet "det är ändå ingen idé för ni fattar inte hur rätt jag har" är heller inte klassiskt konstruktivt, men det här är inget debattforum så det spelar ingen större roll.
Nu glider jag visserligen från ämnet. Men Kalle, när får vi en recension av premiärnumret av "Minnenas Journal"?
http://www.lrfmedia.se/?Minnenasjournal
Ja,Kalle, om man också "när kamerorna släckts" står för det som är politiskt korrekt, så delar jag din uppfattning. Och det tror jag att du gör. Står för det. Till skillnad från många andra.
Förresten, så är jag varken rasist eller intollerant. Jag ägnar mig rätt mycket åt att fotografera och har på så sätt frotterat mig med rätt många olika typer av människor. Av sådant lär man sig. Mycket om mänskliga relationer. Men när det gäller språket har jag som gammal språkvetare en tämligen ortodox inställning.
Surkärringen: är det därför du punkterar. Mitt i meningen?
Ja, just det, Kalle. Det gäller att anpassa sig. Men i sak har du rätt. Mina gamla läroverkslärare hade dött vid åsynen av något sådant. D v s om de inte redan varit döda.
Bra princip det där med att ha någon att fostra innan man sätter igång. Shit Kalle - jag har just läst igenom dagens samtliga större svenska tidningar på nätet för att slippa jobba (med slutredigeringen av konservativ köttpropaganda - irrelevant utvikning), och inte en enda text har varit i närheten av din text stilistiskt eller i intressegrad. Hoppas du snart lever riktigt ekonomiskt fett på ditt skrivande. Inte för att jag tror det på något sätt styr dig, men bara för att det vore rättvist, med tanke på alla andra trista skribenter som uppenbarligen får betalt för vad de skriver.
Rik blir man om man skriver det folk vill läsa. Skriver man det man själv vill framföra blir man inte rik, tänkte jag nyss. Och så skrev jag det här nu.
/J
Surkärringen:
Nu behöver det ju inte vara för att man är politisk korrekt som man inte säger neger. Det kan också vara så att man tycker det är dumt att använda ord som ens medmänniskor tar illa upp av och känner sig kränkta av. Det tycker jag är ganska sunt faktiskt.
För att undvika den där eviga diskussionen till vad som är "PK" (ett begrepp som närmast automatiskt omyndigförklarar den som nyttjar det): varför undvika den där Piratboksaktiga mustigheten av genusskäl, när den andra tänkbara lösning är att låta såväl manliga som kvinnliga pirater få sig ett nyp? Jämställt så det förslår, alls icke tillrättalagt.
Brandmannen på bilden från "Örnis bilar" är en av Jan Lööfs många blinkningar till andra populärkulturella eller litterära verk. Jag gissar att de flesta läsare av denna blogg redan sett att det är Fantomen, Mr. Walker, som uppenbarligen extraknäcker som brandman på Södermalm när han inte spöar hamnbusar och singhpirater. Att förlaget inte förstod detta tyder bara på deras ganska frapperande brist på kunskap om konst och kultur. Och när jag tänker efter, vad är det egentligen för fel på Fröken April?
Dvärghundspossen:
Texten tolkar jag som medvetet provokativ. Men dessutom finns det onekligen män som är på det sättet. Får vi bara prata om dem i speciellt avvägda, dömande tonlägen?
Du får gärna förfasa dig över vad du om jag förstår det rätt anser vara ett uttryck för en förlegad sexualmaktstruktur, men vad ger dig eller någon annan rätt att bestämma vad som är okej och inte okej, ens i ett samtal, för att inte tala om i en kulturproduktion?
Jag är fullt övertygad om att de allra flesta censurförespråkare från förlegade maktcentra, såsom katolska kyrkan, bara haft allmänhetens bästa för ögonen.
Men jag har svårt att förstå att man i en tid då samhällsvetenskapen ägnar sig så gott som uteslutande åt studiet av maktstrukturer och den genomsnittlige filosofen är en hedonistisk agnostiker det fortfarande finns censurförespråkare.
Dina moralistiska utrop om förskräckligt material till trots.
Dvärghundspossen: en hätsk debatt florerar i kommentarfältet. Jag försöker få grepp om vad som säjs och vem som säjer.
Gällande mödomshinnor - Hasse Alfredsons text har jag alltid tolkat som ironisk, klichéer som många gubbar i publiken höll med om dragna till sin spets. Men markörerna är inte så tydliga att jag vågar påstå rakt ut att det är en ironisk text. Ordet "mödomshinnor" signalerade väl för publiken att det här var osmakligt. Bytte han ut raden så lyssnade de vidare. Det kan man tolka som en eftergift eller som en vilja att faktiskt kommunicera. Oavsett om texten är ironisk eller ej, fungerade den bättre inför publik utan ord som provocerade.
Lukas: du har rätt gällande Sjörövarbok. Det finns tusen sätt att ta upp kuttrasju mellan pirat och lammkött utan att erövrarperspektivet läggs fram oproblematiserat. Jag försökte komprimera ett långt resonemang i en (visserligen ganska lång) mening.
Anonym: jag var lyckligt ovetande om Minnenas journals existens tills igår. Nu är jag olyckligt vetande. (Där har du recensionen.)
Kalle linds kommentar: "är det därför du punkterar. Mitt i meningen?" var kanske den bästa motrepliken jag hört länge! :)
jag skrattar fortfarande!
roligt att det alltid blir en sån våldsam debatt när det kommer till semantik. mycket underhållande.
Dr No: Var har jag förespråkat censur? Jag skrev att jag tyckte texten var äcklig och har förståelse för folk som inte vill lyssna på den. Det är en helt annan sak.
Du verkar tro att yttrandefrihet inte bara innebär att folk har rätt att säga och sjunga vad dom vill, utan att alla har en plikt att gilla allting. Så är det inte.
Hasseåtage tänkte ju på att folk satt och åt och försökte ha trevligt före, efter, ibland under deras revyframträdanden. Så det gick bara inte att servera dem Vietnamnkriget till efterrätten. Var det också de som sade att man, för att få publiken att svälja, först måste få den att öppna munnen? Så därför är det mindre bra med mödomshinnor till drinken. Men trots det var väl satiren i "Efter kaffet" ändå lite luddig? Det var Birgitta Andersson som berättade (i Guillous "Artister") att gubbarna i publiken nog inte lyssnade så noga, utan satt och skrockade och höll med. Tage fick dem säkert att höra det feministiska budskapet bättre i nästa revy, i "Sång till en moder", när han tjuvhöll på poängen hela vägen fram till sångens sista rad: "Det är min fru!"
Ska tillägga att jag kanske hade reagerat helt annorlunda om jag hört sången i sin kontext. Vad vet jag.
Hur som helst så är det skillnad på att ogilla och kritisera nånting å ena sidan, och att censurera nånting å andra sidan. Men Dr No verkar tyvärr inte vara den enda som blandar ihop begreppen här. Åtminstone på internet verkar det finnas en väldigt spridd missuppfattning om att tryck/yttrandefrihet innebär att alla ska ha rätt att bli publicerade, alla ska ha rätt att bli gillade och omfamnade.
Dvärghundspossen, din bjäfsande lilla chihuahua, du började gnälla på min som jag tyckte allmänt instämmande kommentar till denna bloggs författare (som jag tycker ofta skriver bra och balanserat) om att moralismen i landet är på frammarsch. Plötsligt ska jag stå till svars för varför vissa män inte vill ligga med sina spegelbilder. Jag svarar då
"Du får gärna förfasa dig över vad du om jag förstår det rätt anser vara ett uttryck för en förlegad sexualmaktstruktur, men..."
men vaddå? Men kom fan inte hit och försök mästra mig med din moralism! Vill du säga att det är dåligt så säg det då, men säger du det specifikt till mig så måste jag ju förutsätta att du talar om någon slags principer; varför skulle just jag annars vara intresserad av din åsikt, när jag uppenbarligen inte delar den?
Och appropå ditt trötta retoriska "guilt by association"-grepp med många på internet som bara vill bli kramade kan jag bara citera Nick Cave:
"I petted her revolting little chihuahua, but she still didn't want to. She just never wants to. I've got the no pussy blues."
Sökte på skolkria och fick upp Nordisk Familjebok där även uppslagsordet skolkning fanns med på samma sida:
"Numera,
då lokalerna äro vackra och väl uppvärmda och
undervisningen rolig, illustrerad som den är af
all slags matenel, äro både skolsjukan och andra
former af skolkning mera sällsynta. Detta är äfven
förhållandet i folkskolorna, sedan det för de
fattigaste barnen blifvit möjligt att få mat och
kläder i skolan."
Undran instillar sig: Menades med "rolig" att undervisningen var lugn och städad (likt danska och norska innebörden av ordet) eller att illustrationerna och utsmyckningen i klassrummen fick barnen att kikna av skratt?
http://runeberg.org/nfce/0583.html
Dr No, du är ju helt förvirrad i skallen. Jag ska göra ett sista försök att reda ut saker och ting för dej, genom att repetera vår diskussion.
1. Du skrev att det var hemskt vad sexualfientliga människor är.
2. Jag frågade dej om du syftade på folk som inte gillade Hasse Alfredssons text om mödomshinnor, och varför det i så fall skulle vara sexualfientligt? Jag la också till att jag själv tyckte texten lät äcklig.
3. Du skrev att jag förespråkade censur (?), och kom sen med en lång förvirrad drapa om hedonistiska filosofer och katolska kyrkan, som i sammanhanget var fullständigt goddag yxskaft.
4. Jag skrev tillbaks att jag inte alls förespråkar censur, men att du tydligen tror att ogillande och censurförespråkande är samma sak.
5. Du kommer med en ny lång förvirrad drapa om Nick Cave och chihuahuor.
Hm, jag inser nu när jag skriver detta att det förmodligen är hopplöst att diskutera med dej... My mind must be too higly trained. Jag skulle nog behöva tappa sisådär halva min IQ för att ha en chans att begripa vad du yrar om.
Lilla ordhörnan: Ordet "kria" hörde jag i spontant tal så sent som i förra veckan. Dessutom är det sexualfientligt, bigott, misogynt, felaktigt och kränkande att använda termen "mödomshinna". "Slidkrans" heter det!
Dvärghundspossen: Om ingen annan berömmer en i denna värld där alla bara vill få en cyberkram får man göra det själv.
Skicka en kommentar