tisdag 29 juni 2010

En stor dag i Hasse Alfredsons liv.

Mannen ungefär i mitten är ett universalgeni. Han gjorde 1961 en sketch med Povel Ramel betitlad "Tusenkonstnären", som också blev titeln på en samlingsplatta. Som liten - jag skulle tippa att jag var sex - tolkade jag det som Hasse Alfredsons faktiska titel. För han var ju tusenkonstnär.

Han hade gjort revyer. Varenda gång jag var sjuk tiggde jag till mej en LP med ljudupptagningar. Han hade gjort filmer. "Äppelkriget" såg jag på en reprisbiograf och tyckte att den var fantastisk även om min morfar redan berättat alla skämten i bilen dit. Han hade skrivit böcker. Ett par av dem hade jag läst och uppskattat: "Blommig falukorv", "Varför är det så ont om Q?". Ett par av dem hade jag hittat i min mors bokhylla och känt på mej att de var roliga: "F", "Rosa rummet".

Så när min lågstadielärare frågade vad jag skulle bli som stor så svarade jag, utan baktankar, "tusenkonstnär". Det är fortfarande min ambition, även om jag sen dess tvingats inse att det krävs mer än bara viljan.

Mannen - nåväl, ynglingen - längst till höger är en man ännu utan skägg. Det är istället en man med ett väldigt yvigt hår, nåt konstigt halssmycke, murarskjorta, jeans som han kan ha färgat själv och en blick som signalerar att han minsann inte upplever sitt sjuttonåriga livs då största ögonblick utan bara är besvärad över att nån envisas med att föreviga det.

Vi hade alla vunnit nån sorts uppsatstävling. Hasse Alfredson satt med i juryn. Han var vid tillfället Skansenchef. Det är därför vi passerar vid nån gammal hantverkarbostad som Hazelius låtit släpa dit från Leksand hundra år tidigare.

Han längst till vänster på bilden var moderat och hade klätt upp sej för den stora dagen. Alfredson fattades en knapp i kavajen och hade matfläckar på mockaskorna. Det gjorde att jag kände mej ännu mer befrändad med honom, även om jag så klart tagit på mej mina finaste kläder.

Uppsatsen förväntades handla om ungdomar och Europa och mitt bidrag var nån sorts politisk-poetisk apell om att dansa pogo under stjärnhimlen och annat som jag kanske inte står fullt och fast för arton år senare. Men Maria Küchen satt i juryn och sa att alla i juryn utom Lena Adelsohn-Liljeroth tyckte min text var bäst. Kanske menade hon vad hon sa, för hon släpade med mej till en poesiscen vid Kulturhuset där jag fick stå på scen med Bodil Malmsten och Sven Lindqvist och läsa min text för tolv japanska turister. De såg något konfunderade ut, men Lindqvist blinkade till mej på ett välmenande sätt som sa "om femti år kanske ..."

Det var så klart mycket större än jag ville erkänna då. Jag omnämndes som "17-årige poeten Carl Lind" på Svenska dagbladets kultursida, veterligt enda gången den tidningen skrivit om nåt jag varit inblandad i. Det var så klart trevligt, men den stora vinsten var att Hasse Alfredson läst nåt jag skrivit och - åtminstone enligt Maria Küchen - tyckt om det.

För den där kärleken till den där mustaschen satt i. Och sitter i. I tretti år har jag hållit honom som en hjälte. Även under min tonåriga rebelltid. Jag skrev för övrigt ett sextisexsidigt specialarbete om Hasseåtage året efter att den här bilden togs. Då hade jag redan biografin jag skrev som trettonåring att luta mej mot.

Jag var ganska gammal när jag insåg att detta inte var normalt. Insikten gjorde mej rädd: var kanske allting annat hos mej också onormalt, konstigt, avvikande? Borde jag rentav förstärka det? Borde jag bära lila jeans?

Det tog mej lång tid att landa i förståelsen att vi alla är avvikande. Jag har för övrigt inte landat än. Jag blir lika lättad varje gång jag springer på en likasinnad - vilket händer, tack vare det välsignade nätet - som kan intyga att de är precis lika udda som jag.

7 kommentarer:

Connie sa...

I en perfekt värld borde Hasse Alfredsson vara den ende sommarprataren. Jag har också dyrkat honom sen unga år.
Men snälla, bär aldrig lila jeans igen.

Anonym sa...

Jag tycker att just den där bilden så fint visar hur vi alla faktiskt är avvikande.

Ja kanske särskilt moderaten.

Anonym sa...

Du citerades även i Aftonbladet. Journalisten i fråga hade antagligen glömt sitt fickminne på redaktionen, och det hela var lite lösryckt, typ "vi behöver ingen kärnkraft, vi kan gå på vattnet". Jag ska kolla om jag har artikeln kvar i någon låda. Dessutom stod det att du sa "ongdomar" (sic!).
/Hanna JT

Kalle Lind sa...

Hanna JT: det är nästan korrekt. Det var Björn Vinberg i Expressen som gick förbi när uppsatsen - som alltså var utformad som ett tal - lästes upp första gången i ett tält på Skeppsbrokajen. Mycket riktigt skrev han skånskan fonetiskt - "ongdomar" - och citerade ytterst fritt ur minnet, vilket grundlade min skepsis till journalister.

Det hände ju för övrigt mycket annat den där stockholmsresan också, det vet ju du om någon.

Spiring sa...

Nog var Hasse en hjälte även för mig. Jag skriver "var", därför att... tja, hans produktion sedan Tage dog har väl varit väldigt ojämn. "Tingel Tangel"... OK, men mer Povel än Hasse. "Familjen Schedblad"... näe. Det var så lätt att få ögonen och öronen på Hasse och hans språkliga akrobatik på Hasseotagetiden, att han automatiskt framstod som geniet av de två, men de var mer beroende av varandra än vad man kunde ana före 1985. Hasse var dock definitivt den store scenkonstnären av de två.

Anonym sa...

När Jag satt i Skrivstugan på Söder med Hasse och han i detalj berättade allt om Stephen LeCoch (tror jag att denne nonsensförfattare hette)varenda novell (som refererades utantill) varenda kommentar (som var vältajmad) så hann jag tänka att jag var en ovanligt priviligerad människa, en sådan som fick en privatshow av min stora, stora idol Hasse.
Jag hade på mig ROSA jeans. Kan idag inte motivera detta.
Ann

Anonym sa...

Vänta lite här nu...
Killen längst ut till vänster är ju ingen mindre än Karl-Bertil Johnsson!!
Fast han kanske blev moderat i sinom tid...