Rena stenåldern.

Semester har den fördelen att jag och min fiancé får välja godnattlitteraturen eftersom min sexåring är för lat för att packa annat än sina sedvanliga tre kilo Marvel-gubbar. Den här gången blev det Barna Hedenhös, som han annars alltid rejectar när jag i vanlig ordning vill uppdatera mej på gammal skit.

Jag antar att Bertil Almqvists skapelse är någorlunda bekant för stofilgänget som irrat sej hit. Det rör sej alltså om en sorts anakronistiskt-pedagogiskt lek med nutid kontra dåtid, inte alldeles olika Asterix i sina kopplingar mellan moderna arketyper och kontrafaktisk historieskrivning. Utan Goscinnys lysande effektiva berättande, ska tilläggas. Eller för den delen Uderzos exakta linjeföring.

Likheten med den lustige lille gallern finns för övrigt också i den något obearbetade synen på andra folkslag och inte minst på andra kön än de upphovsmännen själva råkade vara. Generaliseringar utgör så klart själva förutsättningarna för de flesta skämten, men det är likväl uppenbart att nutidens etnicitets- och genusdiskussioner inte nått Bertil Almqvists kristallkula runt 1950.

Naturligtvis är det pappa Ben och sonen Sten som är intresserade av teknik och äventyr medan mamma Knota och dottern Flisa främst intresserar sej för mode och dockor. Och naturligtvis är det nordbor som visar för indianerna hur de ska stridsmåla sej för att int utgöra röda skynken för de arga buffeltjurarna.

Men annars är det många gånger fyndigt - ibland riktigt fyndigt:Och ibland mera sökt fyndigt:Och att Eiffeltornet får vara ett äckligt högt torn med stenåldersnamnet Äckel-tornet eller att Köpenhamns Tivoli är trädstammar smorda med smör med namnet Tjo-vad-det-var-livat eller att Hedenhös bygger ett hus av stockar på en holme i Mälaren, är väl ungefär den nivå man själv hade lagt sej på i ett liknande projekt. Jag fnissar ganska mycket, på samma sätt som när jag lyssnar på en riktigt snillrik Karl Gerhard-kuplett. Humorn ligger lika mycket i att någon har orkat som i själva skämtet.

Riktigt intressant är att notera vad som ansågs vara common knowledge för den skolålder jag gissar att böckerna vände sej till när det begav sej. Kopplingarna mellan modeskaparen Christian Dior och ordet djur - varför modeskaparen på modet år 1957 f.Kr. så klart heter Diúr - var kanske uppenbara också för telningar 1957 e.Kr. Och att egyptierna är Nilens söner och därför heter Nilson funkar fortfarande.

Och givetvis behöver inte kidsen vara med på allt; poängen är ju många gånger att de ska fråga och sätta sina föräldrar på pottkanten. Icke desto mindre ser man att referensramarna här och var förskjutits. Stenåldersbarnen besöker "Kålleborg" där skeppsredaren Banane den gamle visar dem de båda borgarna "Kållen" (numera "Lejonet") och "Ådan" (numera "Kronan") som "urkållarna" byggt på bergknallarna.

Min son är född i Skåne och verkar, av de uteblivna skrattparoxysmerna att döma, ganska dåligt insatt i göteborgiana. Inte heller hans mor verkar ha järnkoll på Ane den gamle och Gustaf II Adolfs skansprydnader när hon mumlar sej förbi hans frågor.

Den kanske mest påtagliga tidsmarkören är för övrigt av helt annan art. Liksom Nicke Nyfiken glatt svingar sej in i djurparkens fångenskap i originalboken 1941, har varken Hedenhös-författaren eller bokkaraktärerna några problem med att fånga och döda djur för nöjes skull tidigt femtital.