torsdag 21 oktober 2010

Let's take a walk down Valhall.

En av Danmarks största konstnärer, Peter Madsen, utkom förra året med den avslutande volymen i Valhall-serien. Det borde ha stått på löpsedlar. Kultursidor borde ha avsatt artikelserier. Babel borde ha ställt Bob Hansson åt sidan och ställa all programtid till förfogande. Rapport, Aktuellt, Agenda, Sportspegeln, Go'kväll, Hundkoll - alla borde de ha riktat blickarna mot Landet Rödkorv.

Det gjorde de inte. Den enda tidskrift mej veterligt som uppmärksammat saken är Bild & Bubbla. Och det är väl knappast nån högoddsare att de skulle skriva om serier.

"Valhall" är, enkelt uttryckt, en nordisk Asterix. Asterix är en fransk nationalsymbol som prytt omslagen på alla tunga tidskrifter och namngav Frankrikes första rymdsatellit (sedermera skickade europeiska rymdprogrammet upp en tung rackare i rymden, som följaktligen fick namnet Obelix).

I Norden är vi gärna snålare mot konstnärer som inte har konstanta magbesvär och gör film om folk som skär sej i slidan med glas. Det pratas ibland om kungliga avundsjukor och Jantelagar. Vi som inte är lika svaga för floskler pratar kanske hellre om en brist på förståelse. Det gäller inte minst serier. Som ju fortfarande betraktas som ett barnfenomen om de inte är svartvita och/eller feministiska.

Första albumet "Vargen är lös" (översättaren hade uppenbarligen tullat på gammeldansken eftersom det handlar om Fenrisulven) fick jag som sexåring. Föga anade jag då att det bara var första kapitlet i en trettiårsberättelse. I femton album, fram till 2009 ("Völvans syner"), har Peter Madsen och hans författare tagit sej an flertalet kända nordiska gudasagor.

Det är inga skolbokstorra redogörelser för myterna. Det är verk på egna ben. Med Tors människotjänare Tjalve och Röskva i förgrunden, har serien byggt upp ett persongalleri som täcker de flesta mänskliga och gudomliga facetter. Det handlar om ondska, godhet, dumhet, fåfänga, makt, maktmissbruk och - vilket borde komplicera bilden av en utpräglad barnserie - kåthet.För det handlar ju om gamla vikingasagor. Vikingar kände ingen kristen prydhet. Listige Loke förklär sej i lopphamn när han ska stjäla kärleksgudinnan Frejas Brisingasmycke:Och i förd hästhamn kåtar han upp jättehästen Svadilfare:De grovhuggna runristade eddorna fördjupas, kompliceras, färgsätts. Inga ämnen censureras. Mitt i serietidningsvåldet dyker riktig smärta upp, när krigsguden Tyr konfronteras med sin jättepappa och gamla misshandelstrauman aktualiseras:Allting kompliceras. Ljuset gud, den hulde Balder, är rättrådig. Inihelvete rättrådig. Han hjälper sin blinde broder Höder genom att ta ifrån honom hans självkänsla. Godhet bor granne med självgodhet.Vi pratar på intet vis Nordman och ännu mindre Ultima Thule här. Det här är vikingarockens antites: smart och komplex istället för enögd och enfaldig.

Valhall dekonstruerar myterna med tungan i kinden och lyfter också fram det högst mänskliga hos förfädernas gudar - fordomdags var gudarna mänskliga, med Jesus blev plötsligt en människa gudomlig. Tor är för all del urstark, men fåfäng och trögtänkt. Oden är lat och kåt. Frej är mest kåt. Människoflickan Röskva är den enda med både hjärta och hjärna.

Till skillnad från den katolskt misogyna Asterix - där tjejer är nåt otäckt och obehagligt som stör den fina homoerotiska äventyrslustan och längtar efter Lutetias flärd - understryker Valhall att bakom varje stor hjältegud står en underordnad gudinna.En gång i tiden dubbade TV3 Simpsons. Det var ju tecknat! Det handlade ju om barn! Alltså var det en serie för dagisungar. Den sortens dagisungar som uppskattar kärnkraftsskämt och referenser till bebop och Scorsese, ska tilläggas.

Valhall är, liksom Simpsons, ett verk med många nivåer. Min sexåring skrattar högt när bärsärkarna dänger varann i huvet. Jag fnissar sofistikerat när Loke efter Ragnarök möter missionärerna Ansgar och Poppo:Jag fnissar lite mindre sofistikerat när jag kan identifiera Rowlf och Animal och nästan hela Electric Mayhem i orkestern på jättebröllopet:Mest uppskattar jag det Asterix-anakronistiska. Inte för att det rent generellt är så himla finurligt när det dyker upp en telefon på vikingatiden, utan för det osökta mötet mellan de gamla myternas klichéer och de moderna, populärkulturella, myternas klichéer. Tydligast framstår det i albumet "Skaldemjöden", där Oden fungerar som en Sam Spade eller Philip Marlowe med voice over-textplattor och nerdragna persienner.

I Valhall blir Hugin och Munin till Bill och Bull eller Pigge och Gnidde: Och den guldälskande jätten Trym tar sej på von Anka-vis ett pengabad och sparar på sin först intjänade peng:I komiken drar man ett påstående till sin spets. Den fege Bifrostvakten Heimdall är resultatet av Odens kärleksmöte med nio systrar. I konsekvensens namn hjälpskriker Heimdall:Det är inte de där detaljerna i sej som gör Valhall genial. Det är snarare mötet mellan det välbekanta och det personliga, det komiska och det dramatiska, det våldsamma och det inkännande, de stora myterna och de små människorna, den lekfulla texten och den snygga bilden.

Jag tycker, kort sagt, att det här är bra. Hade jag varit en sån som kunnat dra ordvitsar och stå för dem hade jag sagt asbra.

19 kommentarer:

Wulfahariaz sa...

Jag vill bara uttrycka mitt hundraprocentiga medhåll.

Pidde sa...

Måste bara påpeka att vi stofiler i Svenska Serieakademin tilldelade Peter Madsen årets utländska Adamson.

Katarina sa...

Åh, Valhall! Fantastiskt bra och alltför svåra att få tag i numera. När skolans elever skulle läsa om vikingatiden förra året fick jag vända upp och ner på varje sten för att hitta Valhall-filmatiseringen (den enda vikingafilm jag kunde komma på som var både bra och någorlunda barnvänlig). Skandinavien borde ta bättre hand om sina mästerverk.

Walker sa...

Jag uttrycker också mitt hundraprocentiga medhåll.

Det är glädjande att någon mediapersonlighet vill uppmärksamma den här typen av vältecknade serier tecknade i europeisk humorstil. Madsen har verkligen gjort ett hästjobb.

Bortsett från Uggla vs Bamse-bråket i veckan verkar media mest uppmärksamma mer svartvita/ eller feministiskt inriktade serier. T.o.m ICA-kuriren har haft en specialare om det temat.

gudmundson sa...

Det viktiga här är dock att påpeka att inläggets rubrik härrör från Lee Hazlewoods låt ur Cowboy in Sweden: "Let's take a walk down Valhallavägen".

Erik Haking sa...

Sicken walk down memory lane....

Albumet om Tors möte med Utgårdaloke drogs det kniv om på mitt fritids.

Nackasnubbe sa...

Klokt och välformulerat! Och helt rätt att uppmärksamma detta som den kulturhändelse det är. Madsen rocks.

Fast, i ärlighetens namn, och nu när media ändå tittar åt ett annat håll: blev inte albumen aningen mindre geniala med åren? (Aldrig dåliga, liksom... Men lite stelare i stilen, lite mer budskapstyngda till innehållet?)

Liten sa...

Åh.. Nu blir jag nästan lite rörd :) Valhall är min enda samlarmani.. Hela serien finns i mitt hem + en hyllningsbok från Fans till Peter Madsen, samt dvd-utgåvan av filmen (vilken iofs mina barn tyckte var lite väl läskig.)

En annan serie som är värd att nämnas som är bra tecknad och är underhållande är Röde orm av Charlie Christensen och Patric Nyström. Den utkom i fyra separata album

Anders sa...

Nofret av Sussi Bech är också värd att tipsa om, förutom Fågelmannen förstås.

Röd sa...

åh jag blir så glad att det finns andra som gillar den här serien lika mycket som jag. Alla mina ex av dem är helt sönderlästa.

Jimmy Wallin sa...

För de som tillhändelsevis har missat några album (eller läst sönder dem), Kan jag tipsa om förlaget Ekholm&Tegebjers kommande samlingsutgåvor. Jag har den första volymen på danska, ett riktigt praktverk med gott om extramaterial.

Kalle Lind sa...

Pidde: gott så. Hade ni inte gjort det hade det dock varit att betrakta som tjänstefel. Det är den där andra akademien, utan prefix, som borde vakna till.

Nackasnubbe: att albumen skulle bli ointressantare med tiden håller jag inte med om. Jag tycker de blir komplexare. Karaktärerna fördjupas, berättelserna börjar bryta upp tid och rum, ett intressant metaplan uppstår när myterna börjar diskuteras som myter och drömmar i Balders död och Völvans syner. Och teckningarna blir detaljrikare.

Jimmy: just det, Ekholm&Tegebjer planerar att återutge samtliga album (det är ju som alla vet särskilt album 10 och 11 som är gräsligt svåra att få tag på eftersom de trycktes i löjligt få ex av nån som hade rättigheterna men inte intresset).

Love sa...

Jag läste några Valhall som liten, det är en fantastisk serie. Don Rosas samling med Joakim von Ankas liv och leverne håller minst lika hög klass i mina ögon, förutsatt att den läses på engelska. Jag rekommenderar den om du vill ha intelligenta, välritade serier som "egentligen" är avsedda för barn.

Spiring sa...

Jimmy: Tack för tipset, blir nog ett inköp av den danska samlingsutgåvan. Nu är första boken tillfälligt slut på Adlibris, men den dyker förhoppningsvis upp igen.

Wulfahariaz sa...

Jag var, för att få sinnesfrid, tvungen att börja läsa originalutgåvorna och noterade att "Vargen är lös" på danska hade fem sidor i början som blivit strukna i Sverige. Skrämmande.

Vad menar en man med ett skägg egentligen med att Frej utmärker sig för sin kåthet? Han sitter väl mest och dricker mjöd och oroar sig för sitt jordbruk? (Annars håller jag med dig om att de senare böckerna är minst lika bra som de äldre.)

Kalle Lind sa...

Wulfahariaz: äh, det var lite nonchalant uttryckt. Frej har ju en påfallande liten roll i Valhall, trots att Frej jämte Tor och Oden var den viktigaste guden i vikingasamhället. Men när han spelar nån större roll - och det gäller väl särskilt album 14, "Muren" - så är det hans åtrå som är motorn. Men det är riktigt: det är en tillbakalutad mjödstinn kättja snarare än Odens gammelbockiga pilskhet.

cornelis junior sa...

En rättelse, Ultima Thule är ett band som det kretsar många fördomar kring, de flesta har de sig själv att skylla men ändå - en rättelse känns ändå som den bör vara på sin plats - minst två av bandets låtar är inspirerade av just valhallserien och tillägnade peter madsen, den svängiga skaldemjödet är speciellt att rekommendera.
Om man bortser från karriärens tidiga och infantila texter är upphovsman Thörnblom på senare år erkänd som skicklig ordvrängare med drag åt det finurliga;

"arla gryning avlad ulven, kommen grym av lokes säd, den såg den dagen ljus genom grymhet och misär.
Tvinnas band att binda besten, löding starkast utav garn, dubbel styrka ägde drome - ej en länk där syntes svag
Tvenne fjätter prövar fenrer under riskfyllt nappatag, tvenne bojor brister enkelt bådar bister morgondag"

(om länkarna som smiddes för fenrisulven)

yxfilm sa...

Men vi är ju inte helt efter i norden på att döpa saker som flyger efter serier, Bofors har ju döpt en luftvärnsrobot till "bamse" - och om de börjar med hoppminor finns säkert en god chans att den får heta "lille-skutt"

Anna sa...

Jäkligt bra sagt!! Peter Madsen hade knappast kunnat få en bättre recension... Har älskat Valhall i många år nu. Tror att jag var ca. 11 år när jag upptäckte dem för första gången :) Tyvärr har jag ännu inte läst alla volymerna, men tro mig: det kommer!